< -- >

Två riktningar. Två håll. Två individualister.

När en ny morgon gryr kan man, sin subjektiva vuxenhet till trots, vakna till något helt nytt. Samma säng, samma tid men med nya reflexbanor. En morgon där gårdagarnas tvivel och fadda damm så sakteliga tenderar att svepas bort, men kantade av nya utmaningar och främmande hörn.
Det finns mycket i livet som kan betraktas enkelt, tillika finns det mycket som kan betraktas svårt. Men frågan kvarstår dock om det absolut svåraste ändå inte är livet självt? Hur vet man att man lever livet när man inte ser hela verkligheten? Den egna perceptionen är, och förblir, en enda persons subjektiva tolkning av en tillvaro byggd på fördomar och förutfattade meningar. När man tvingas se på livet genom någon annan finns chansen att man ser någonting man aldrig sett. Styrkor, svagheter, brister. Vem vill kännas vid sitt egna mörker då vi helst av allt sväljer ner våra demoner och döljer dem under både velour och sammet? Att möta sin Mr Hyde är obehagligt men ofrånkomligen lärorikt. Åtminstone i ett längre lopp om man kan konfrontera och hantera det man möter. Ingen vet om man lyckas i mötet, dukar man under eller kommer man ut på andra sidan med de bättre egenskaperna i sant förvar man fantasilöst redan trodde man ägde? Förhoppningen om framtiden existerar så länge man strider för begreppen tillit och respekt. De kommer aldrig gratis eller utan arbete, om än man lätt luras in i den falska vaggan. Tillit och respekt är flyktiga som två vilda fåglar i skogen, de flyr till bättre platser när utbytet är av negativ börd. En filosofi om livet.

Som individualist och tillika skeptiker, vad blir betydelsen av livsfilosofi; en självbiografisk redogörelse av handlingar till tankesystem? En inriktning om livets och karaktärens symbios över det rationella förnuftet? Att åskåda livet är att finna övertygelsen, åtminstone föreställningen, om strävan att vara sann. En livsåskådning är en produkt av övertygelse; att tro. Besitter man en tro på sig själv att lyckas med en bedrift, hur liten eller stor i skala den än är, förblir den egna livsåskådningen ett verktyg i processen. Verktyget är inte empiriskt utan en flyktig tanke, men vad säger den inte för det är lika kraftfull? Tankekraft är en del av vår övertygelse, vår ideologi.

Personlig och individuell ideologi kan liknas vid en egen samling korta noveller som i sin tur utvecklas till en åskådning. Ideologin är tanken vi har om vad vi ser runt omkring oss, men hur blir ideologin rättvis när vi är individualister med våra egna riktningar. Hade ens Antoine de Tracy och Elements d’ideologie koll på en sådan sak? Därmed torde det finnas lika många ideologier som det finns medvetanden, ett begrepp med svindelkapacitet.

Eller så är man intet mer än ett uttorkat sviskon.

Tack, det känns bättre idag. Jag sjunger lite lågt.