Igår morse vankades det omtenta i anatomi med region hals/huvud. Hade förberett mig väl, pluggat ordentligt och kände att jag hade kontroll på den känsla av kunskapsvomering som salstentor ofta innebär. Sida 1, halskotpelaren. King, hur lätt som helst. Sida 2 till slutet, men vad i helvete?
Om ni inte redan greppat det så är det nu det börjar gå surt. Som att hälla svavelsyra i en basisk lösning och se färgomslaget gå från blått till gult, borderline rött, under en icke överskådlig framtid. Det gick på nanosekunder att bryta ned det kunskapsförtroende jag byggt upp under några dagar.
Frågor om strukturer vi knappt nämnt under föreläsningar, anatomiska funktioner om dito, illustrationer där man skulle peka ut små detaljer, att veta vad man hittar i ett område superficialt ända från huden in till kotpelaren. Hallå? Förra tentan var en walk in the park i jämförelse. Så när jag gick ut från salen var det inte med känslan "det där gick fint" utan snarare "jaha, och hur fan gick det där?".
Ovisst, alltså.
Sen forskningsmöte på jobbet och senare plasmagivning på blodcentralen.
Sicken måndag.
27 januari, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ajaj, ibland är det så. Vår anatomitenta kändes ungefär så, fast det gick med ett hårstrå iaf.
Hoppas det går vägen.
Drw, det blir på ett hårstrå om jag klarar den. Jag orkar inte med att skriva den igen. Crap också.
Men blah, vilken jobbig känsla - i och för sig kände jag så efter varje dito, men det är ju nåt patologiskt hos mig. (Och det gick aldrig över fast jag alltid klarade mig, mer eller mindre bra.)
Jag tror du grejade det.
Mårr, jag brukar känna mig ganska säker om en tenta gått bra att skriva. Men nu? Helt grått, vet ingenting.
Jag tror nästan i negativ favör. Tyvärr.
Skicka en kommentar