Tänk hur lite som behövs.
Från sjukhuset går det två olika bussar hem. Deras sträckning är nästan identisk förutom lite varierat i stadskärnan. Vad som inte är identiskt är deras förmåga att hålla tidtabellen. Jag har lärt mig att den ena bussen är per standard minst fem minuter försenad varje gång. Har man otur kan den klocka in på nästan en akademisk vilket medför att den kommer precis före den buss som alltid håller tidtabellen. Detta innebär ett spel av modell Lyckohjulet för att slippa stå ute och frysa häcken av sig när man ska hem.
Idag drog jag den värsta nitlotten av dem alla. Bussmässigt då.
Gick ut ungefär den tid bussen, den som alltid är försenad, var tänkt ska gå. I samma busskur står redan en man (pojke?) i min egen ålder samt en äldre dam. Tiden går och i den ankommande bussens lysta frånvaro utvecklas tystnaden mellan oss tre till något påtagligt. Blickar kastas frenetiskt mellan riktningen nedåt vägen och korta utbyten mellan oss. Ingen säger ett endaste ord och hela situationen börjar kännas som ett bisarrt socialt experiment. Jag funderar på vad det är som gör att människor är så rädda för att ta kontakt eller göra någonting som kan betraktas utanför ramen. Man pratar helt enkelt inte med främlingar om man inte behöver. Det kan ju vara jättehemskt eftersom de kan, bevare oss väl, prata vänligt tillbaka. Bara därför utbrast jag snarast:
- Helt otroligt att buss X alltid ska vara försenad jämfört med Y. Slår aldrig fel.
Och hej vad det började sjungas. Det pratades om bussar, vädret, transportmedel, om dagen i allmänhet, träning, yrke, studier och mer därtill. Det enda som behövs är en liten katalysator, ett enzym av pytte-size för att få igång en dialog av de största mått. Sen blåste minutrarna förbi, bussen kom en akademisk sen med den andra tidsfasta bussen i släptåg som en röd svans. Dialogen fortsatte på bussen och boken förblev kvar i väskan. Direkt utbyte är både lärorikt och vackert. Särskilt spontant och oväntat sådant.
Idag fyller grabben sex år. Konstigt. Jag har inte blivit ett dugg äldre.
07 januari, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Wow. Främlingar som pratar med varandra i en busskur. Värsta USA. Crazy.
Kul med sonen! Hoppas han får en fin dag.
Visst är det mystisk hur barnen verkar bli större o större utan att en själv blir en dag äldre.
;)
/Mr F
Har du testat det sociala experimentet att gå på en nästan tom buss, och sätta sig bredvid någon trots att det finns fullt av tomma platser.
Först och främst får man tvinga sig själv, för man känner sig som ett psyko, och härnäst kan man observera reaktionen hos den man satt sig bredvid.
Mycket intressant. Jag har bara gjort det en gång.... :)
Emil, för att vara detta avlånga land; onekligen så.
Mr F, magiskt I tell you.
Drw, jepp! Det är faktiskt hysteriskt roligt och man känner sig som värsta rikspuckot!
Linda, det behövs så otroligt lite. Varför är (svenska) människor så normativt stela och introverta? Förstår det ej.
linda, så är det säkert. Men att göra bort sig är ingen dålig egenskap som många vill få det till, den bör snarare betraktas som positiv.
Skicka en kommentar