Läkarkandidaten skriver alldeles förträffligt i sin blogg angående avundsjukan, något även jag själv fått ta del av från andra i min omgivning. Nu är jag inte naiv nog att tro detta fenomen endast är förbehållet de som läser på läkarutbildningen. Det vore, utöver naivt, även pretentiöst och smaklöst. Men till viss del kan jag ändå erkänna mig tro att just läkarutbildningen är ganska lätt för många att klanka ner på, måhända för att det skrivs mycket i tidningar och media om både felbehandlingar, långa vårdköer, löner, papperslösas vård och mycket mer. För det kan knappast vara förbehållet att det är en relativt svår utbildning att komma in på, eftersom det finns långt många fler yrken som är likvärdiga i antagningssvårighet respektive långt mycket svårare att få. Sångare i U2 eller Bon Jovi någon? Operasångare? Stridspilot? Astronaut? Veterinär? Jag vet inte riktigt, men på något vis känns det absurt. Hur man än vrider och vänder på myntet så har flera jag träffat på uttryckt sig på ett nedvärderande sätt om mina val, vilket de har all rätt till om de nödvändigtvis måste, men ursäkta mig om jag inte förstår poängen. Att jag kan relatera än mer till det hela är att jag faktiskt är inne på min tredje universitetsutbildning (att jag orkar), men aldrig har någon av de utbildningarna skapat så många dialoger som just läkare. Att jag läste biomedicin var det ingen som tyckte något särskilt om, att jag därefter doktorerar och går en forskarutbildning var inte heller något särskilt, men lita på att det kunde ta hus i helvete när det ordades att jag gick på läkarutbildningen. Så återigen frågar jag mig, och er, varför? Som jag också sa, de som har mindre positiva kommentarer är sällan uttryckta på ett sådant sätt att de i något sätt är konstruktiva. De är faktiskt rakt ut nedvärderande och illa i sin utformning. Allt ifrån att jag bara är ute efter statusen, att jag totalt struntar i min familj eftersom jag aldrig kommer vara hemma med dem, att jag kommer bli en dålig och osympatisk läkare, att jag inte kan göra allt här i livet; ja jag har faktiskt hört det mesta, och de flesta av de fraser jag fått mig serverat på silverfat har emellanåt inte varit helt utan sting. Samtidigt har jag ingen större lust att ge mig in i några verbala diskussioner med individer som nästan gör det till en sport att retardera sig till sandlådekastning i dagismanér för att själva få känna sig större för en stund. Pardon my french, men sådant beteende där vuxna människor måste trycka ned någon annan för att själv känna sig bättre är, när det kokats ned till en fond, ingenting annat än pur mobbing på grund av deras egna kantstötta självkänsla. Nu påverkar det mig inte i någon större grad mer än att jag kan tycka deras påståenden är orättvisa och felaktiga med en gnutta sting som fort går över, ty jag tror att deras egna problem är större än mina egna då de behöver projicera över sina egna frustrationer, eller om det nu rör sig om tillkortakommanden, på andra istället för att ta tag i sig själva. Men kanske skiljer vi människor oss åt en hel del just där, i det där gränslandet mellan funderationen och aktionen av att verkställa. Vissa jobbar hårt och helhjärtat för att lyckas med vad de företar sig, hos andra stannar det vid en tanke och en dröm. Ett hopp som aldrig kommer att slå in eftersom de aldrig är beredda lägga ned den tid och det arbete som uppgiften kräver. Kanske är det också därför människor som själva vågar och orkar lägga ned arbete och insatser, oavsett om de lyckas eller fallerar, även lättare gläds med andra. Men det är bara min fundering, ett lätt eko av många och som alldeles för lätt drunknar i myriaden av allt som sägs. Jag vet inte riktigt, men nästa gång jag träffar på en sandlådekastare och som med pekfingret pekar rakt på mig samtidigt som de grinar för full hals att jag tagit deras leksaksbil och är ”en dum en” ska jag nog bara kontra med ”ta tillbaka den då”. Är det fel av mig?
29 december, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tack! Du satte ord på mina tankar!
I hear you. Det har hänt att jag gått in i försvarspostion i dessa diskussioner,. Men det leder bannemej ingenstans. Jag har lärt mig att le, förklara och negligera. Så tänker jag i mitt stilla sinne "stackars människa" åt de som är avis. Ty jag vet att jag är ra, men jag har sannerligen kämpat för att komma dit jag är.
På annandagen åt jag middag med en del av min släkt varpå vi självklart kom in på läkarprogrammet (jag är den första i släkten på denna sida som läst en eftergymnasial utbildning)
De kommentarer jag då fick höra var att antingen har alla läkare någon form av autimsm, eller så är dom "förlästa", tar i handen som en slapp fisk och är allmänt konstiga...Kul.
Don't get me started om dessa småsinta kommentarsjävlar, ååååh! Min värsta är de som vill koppla vafan som helst till min/någon annans kompetens som läkare. Inte de som påpekar att jag slår mina patienter med käppar, de har ju en viss poäng, men folk som vill koppla mina argument om, säg mellandagsreor eller Björn Ranelid, till att helt plötsligt bli en recension/prognos över min läkargärning. Försök till maktspråk när det är som oslugast.
Jag tycker nästan alltid att man när de kommentarerna kommer (och ja, det gör de) kan ana avundsjuka under ytan. För att man orkar. För att man vågar. och ibland, bara för att man faktiskt har något som man vill, som man tror på och brinner för. Det saknar många. Det saknar många, och jobbar på med skygglappar, i den fasta tron att lagt kort ligger, en gång fattat beslut måste stå kvar oavsett hur fel det innerst inne känns. Och det faktum att du gjort det, det som de inte vågat eller orkat, det river upp känslor som de jobbat hårt för att begrava. Det blir ett hot mot deras harmoni, mot deras intalade lycka. Och att tydligt uttrycka hur "dumt" ditt val är blir deras sätt att legitimera sina egna. Jag brukar försöka tänka så, och försöka låta det rinna av, i vetskapen om att det gör ondare i dem än i mig. Och ibland, när det inte går, så kontrar jag sandlådepekaren med "Ta tillbaka den då..." :-)
Jag har för mig att vi har diskuterat det här förut, och det är intressant att vi har så diametralt motsatta erfarenheter. För min del är det här den första utbildning/det första universitetsämne jag läser där beskedet om vad jag sysslar med INTE möts med "och vad skall DET vara bra för?!" alternativt "vad kan man bli av DET?!" och det är en lisa (för till slut ruttnar man rätt rejält på att behöva försvara det man gör och sin rätt att få göra det). De ifrågasättanden jag får numera har mer att göra med min personliga lämplighet (tack och lov inte så vanligt, för det svider) och lämpligheten, alternativt rättigheten att få börja plugga igen när man är ungefär lika gammal som dinosaurierna (när man borde ta sitt samhällsansvar, arbeta och betala skatt). Detta sista företrädesvis för folk som är betydligt yngre än jag.
Läkarkandidaten, tack själv.
Kat, nä den gör ju sällan det. Ibland har jag bara lust att bli helt tvärsöver och argumentera ned mig till petitessnivå, men det hjälper ju föga. Försöker allt som oftast ta samma väg som du beskriver, mest för den sakens skull att det därmed fortast blåser förbi. Och visst fan kämpar man, något helt djuriskt emellanåt, men det verkar gå de allra flesta av just sådana här typer fullständigt förbi.
Uppsalakandis, ha – that makes two of us! Och nej, det är tamefan inte kul någonstans alls. Även jag är den första i min släkt som öht satt min fot på ett universitet, vilket då jag är inne på min trejde utbildning (gah) kan te sig än mer extremt hos de som valt att inte göra det men ändå haft lusten (jag ska inte dryfta mig till att säga alla vill gå på universitet, det vore trånghuvat). Dock måste jag lite lätt dra på smilbanden åt ”tar i handen som en slapp fisk”. I stundens hetta hade jag nog räckt fram fisklabben och sagt ”låt oss hälsa!”. Eller nåt. Som KatBat sa, vi ler men tänker våra tankar i stilla tystnad istället.
Mård, eller hur! De tror att vad som helst annat i ens liv banne mig är DNA-kodat till ens läkargärning. Det är inte för inte jag faktiskt skulle vilja höra någon annan koppla samman ens åsikter om Björn Ranelid till ens yrkesliv, måhända kan det ge ett gott skratt om man kan blicka över absurdheten de uttrycker det i första laget. Och det där med att slå patienter med käppar; beprövad behandlingmetod? Effektivt? Statistiskt verifierad?
Jessica, en evigt stridande ström av dem kommer serverade, indeed. Tycker du har fullständigt rätt i resonemanget om när deras vardag krockar ihop med ens egen och visar att det lagda kortet inte ligger alla gånger kan det orsaka… olust, i brist på bättre ordval. De har ofta ett långt större problem med mitt val än vad jag själv har, för mig är det något positivt men för dem en krackelerande självinsikt. Samtidigt torde man ju tycka att den självinsikten borde kunna vändas till något affirmativt, men som alltid är det lättare att slå sig ifrån än att ge sig hän.
Tolkia, har inväntat dina ord för om du inte kommenterat detta hade jag nästan trott dig gått hädan. Visst har vi diskuterat detta tidigare, både över luncher och här. Dina frågor har även jag mött på, dock till väldigt liten del, åtminstone till skillnad från den skepsis och missunnsamhet som kan råda numera över mitt val. Även om man kusinsläktar med dinosaurierna som du så bildligt uttrycker det (även om jag för den delens skull inte alls håller med dig) har man all rätt att bli duktig kliniker. Annars kan man be dem dra åt pipsvängen, eller sätta sig på Sveriges rikes lag och snurra en stund.
Skicka en kommentar