Det verkar som att en genomgående trend med dessa 30 skrivelsedagar är att jag aldrig lyckas koka ned de enskilda platserna eller upplevelserna till en enda sådan. Likadant är det nu, främst eftersom min favoritplats förblir två skilda extremiteter som särskiljs av fritids- och arbetsliv. Om jag börjar med fritiden så finns det ingen plats som slagit mig med mer häpnad än de magnifika nord- och sydöarna som utgör Nya Zeeland. Den där stunden när jag satt på verandan på Stonyridge Vineyeard ute på Waiheke Island och åt fantastiskt lamm med deras exklusiva Fallen Angel-viner. Men det har jag skrivit om tidigare, repetitionens vagga är inte min melodi.
Arbetslivet är en annan sak. Eller egentligen, min förhoppningsvisa framtida arbetsplats. Jag pratar om operationssalen. Drar passerkortet genom läsaren, trycker in koden. Läsaren blir grön, drar upp dörren och går till skåpen för att plocka fram det behagliga blåstället (vilket säkerligen kommer behandlas i ett framtida fashionista-inlägg). Byter till träskor. Går uppför trappen, iklär mig en huvudbonad anpassad för operationen följt av munskyddet. Endast ögonen, mer eller mindre, syns tydligt men genom reflektionen i spegeln säger de allt. De ler, de lever. Går ut genom nästa dörr, in i korridoren som sjuder av liv. Ställer mig vid det överdimensionerade tvättstället och skrubbar händerna och armarna grundligt med både tvål och sterilvätska. Det doftar skarpt, nästan fränt, och ljuvligt. Går genom slussdörrarna med ryggen före, armarna i vädret. Kommer in i salen. Patienten sover. Sköterskan frågar om handskstorlek, ”7½” säger jag. På med resterande klädsel i en svepande piruett. Känner mig spänd av förväntan, glad, exalterad. När jag sedan tillsammans med huvudoperatören får stå och rätta till ett problem inne i kroppen på någon. Fifan så jäbla häftigt, vackert, magnifikt och stort. En synnerligen levande upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar