När jag lyckas slappna av och inte känna mig stressad av allt som händer och sker runt omkring mig, då mår jag bra. Nu är det lite av en sanning med modifikation, stressen kommer aldrig så länge jag känner mig ha kontroll på vad jag ska göra och på situationen i fråga, men när det hopar sig och inte går min väg är stressen där med en neonfärgad expresstämpel i pannan. Vilket också alldeles för klarsynt visar vilken gräns jag ligger på. De stunder jag kan slappna av ordentligt, om det så är i soffan med ett glas vin och en sovandes E bredvid (att försöka få henne vara vaken vid filmtittande är ett projekt mer likt att bygga Empire State Building än något annat. Eller ja, för den delen se svenska kriminalfilmer likt Wallander och Beck, men så långt sträcker jag mig sällan), avslappnande stunder med barnen när de för en gångs skulle inte ränner omkring som om de vore höga på ecstasy och hade myror i underbyxorna, eller när jag myser omkring i min landstingspyjamas och känner jag åtminstone har kandidatkoll på läget. De små stunderna när jag kan reflektera, landa och trivas, de får mig att må bättre. Och bra.
16 december, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar