Bordet är dukat. Det ska ätas grillad entrecôte med mandelpotatiskaka på västerbottniskt vis, balsamicosås och örtmarinerade grönsaker. Till dessert avnjuts passionfruktspannacotta grande med hallon. Kvällen kan säkerligen sköljas ned med både rött, vitt och en eller annan virrepinne. De enda samlade denna afton är utöver mig själv min fantastiska fru och min makalösa triss i barn. Läser med rätt stor behållning förra årets nyårskrönika ”Åldersnojan och Nyårslögnen” och inser att föraningen om det där med kärlekshandtagen faktiskt var allt för reell. Kampen om min kropp är långt ifrån förlorad, men det där konceptet med att ”äta vad som helst när som helst” helt enkelt inte längre fungerar. Alls. Något utökat ZZ Top-skägg eller motorcykel med lång framgaffel lyser dock ännu med sin frånvaro.
Likt förra året sitter jag här återigen i både en skjorta på kroppen och ett glas vitt vin i handen. Varför frångå ett vinnande koncept? 30 har jag också hunnit bli, vilket faktiskt endast får betraktas som ett nummer och vilken åldersnoja jag än måhända hade före domedagen visade det sig att livet varken tog slut eller blev sämre om än visheten lyser med sin frånvaro även den. Och det där med visheten går ju att reflektera över, särskilt eftersom att ju mer jag läser på min utbildning inser jag också vidden av svårigheten med yrket. Det är så stort, det är så mycket, och andra människor kommer förlita sig på mig att kunna hjälpa dem. Det om någonting kan räknas till ångestframkallande, även om jag ser fram emot den dagen då examen finns inom räckhåll och jag med gott samvete kan importera dyrt examensvin från Stonyridge vineyard där jag en gång satte min fot (och mina fötter ska tillbaka, heed my words).
Annars får nog 2010 som år tillika sålla sig till ett av de mest prövosamma år hittills i mitt liv. Jag fick en son som inte var frisk, ett syndrom han aldrig kan friskförklaras från. Någonting som alltid kommer påverka honom, och mig, för resten av bådas våra liv. Det har varit tungt, jag har gråtit, flytt, varit upprörd, ledsen, stressad, besviken, arg och uppgiven. Men även om alla de superlativerna återkommer då och då tar de stunder av glädje som existerar ändock överhanden. Ingen människa lär sig leva med en svårighet på en gång, det är en process, ett långsamt accepterande över att livet aldrig blir detsamma. I mångt och mycket precis som att åldern aldrig mer kommer föregås av en begynnande tvåa. Men inte för några tvåor i världen skulle jag byta det mot de stunder när jag ser en nu drygt ett år gammal liten kille komma springandes mot mig på lätt stappliga ben, armarna rakt ut i luften, det nu tandfyllda leendet som sträcker sig från öra till öra, för att nå ända fram till min öppna famn samtidigt som han kiknar av skratt. De stunderna gör mig till världens lyckligaste pappa, och människa.
Tack för i år.
Tack för att ni finns.
Likt förra året sitter jag här återigen i både en skjorta på kroppen och ett glas vitt vin i handen. Varför frångå ett vinnande koncept? 30 har jag också hunnit bli, vilket faktiskt endast får betraktas som ett nummer och vilken åldersnoja jag än måhända hade före domedagen visade det sig att livet varken tog slut eller blev sämre om än visheten lyser med sin frånvaro även den. Och det där med visheten går ju att reflektera över, särskilt eftersom att ju mer jag läser på min utbildning inser jag också vidden av svårigheten med yrket. Det är så stort, det är så mycket, och andra människor kommer förlita sig på mig att kunna hjälpa dem. Det om någonting kan räknas till ångestframkallande, även om jag ser fram emot den dagen då examen finns inom räckhåll och jag med gott samvete kan importera dyrt examensvin från Stonyridge vineyard där jag en gång satte min fot (och mina fötter ska tillbaka, heed my words).
Annars får nog 2010 som år tillika sålla sig till ett av de mest prövosamma år hittills i mitt liv. Jag fick en son som inte var frisk, ett syndrom han aldrig kan friskförklaras från. Någonting som alltid kommer påverka honom, och mig, för resten av bådas våra liv. Det har varit tungt, jag har gråtit, flytt, varit upprörd, ledsen, stressad, besviken, arg och uppgiven. Men även om alla de superlativerna återkommer då och då tar de stunder av glädje som existerar ändock överhanden. Ingen människa lär sig leva med en svårighet på en gång, det är en process, ett långsamt accepterande över att livet aldrig blir detsamma. I mångt och mycket precis som att åldern aldrig mer kommer föregås av en begynnande tvåa. Men inte för några tvåor i världen skulle jag byta det mot de stunder när jag ser en nu drygt ett år gammal liten kille komma springandes mot mig på lätt stappliga ben, armarna rakt ut i luften, det nu tandfyllda leendet som sträcker sig från öra till öra, för att nå ända fram till min öppna famn samtidigt som han kiknar av skratt. De stunderna gör mig till världens lyckligaste pappa, och människa.
Tack för i år.
Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar