Det finns många, väldigt många. Att selektera ut en enskild händelse som en cut above the rest är svårt, angränsande på omöjligt. Jag har för många fantastiska minnen för att bara kunna välja ut ett endaste enda, så jag får nog sålla mig till att välja två av dem.
Det ena, och första minnet, utspelar sig år 2000. Det är en höstkväll och jag hamnar i ett umgänge jag aldrig tidigare träffat på i någon större utsträckning. Det mer ironiska är att i det hus vi befinner oss bor även den där tjejen som pratas om i ”16”, saken nu är bara den att umgänget utgår varken ifrån henne eller hennes med mig jämnåriga bror utan istället deras lillasyster. Umgänget var en hel uppsjö folk från lite orter runt omkring staden där jag växte upp. I detta umgänge fanns en synnerligen trevlig tjej som trots med sina 17 år var ganska försiktig och stillsam i jämförelse med många. Hon var intressant, hon var någonting extra i hela den där samlingen av folk (även om jag lyckades med en verbal fadäs i det sammanhanget). När hon sedan lyckades spruta Sprite över hela min tröja var det bara en sådan där grej som tillförde något till sammanhanget (vilket inte hon tyckte utan snarare där och då ville sjunka genom golvet). Det skulle i slutändan också visa sig att min magkänsla från början var helt rätt. Idag är vi gifta (för att förtydliga det redan åbvious; nej, det var inte lillasystern i fråga jag gifte mig med gubevars) och har tre barn. Sicken tur man kan ha.
Med det andra minnet så spolar vi fram tiden till våren 2008. Jag och E bor i en annan stad, vi har redan spenderat flertalet år på universitetet båda två. Jag åker till flygplatsen här i min hemstad. E och de då två existerande barnen vinkar av mig. Första turen tar mig till Stockholm, därefter till Frankfurt, vidare till Sydney via Singapore för att slutligen gå ut ur ankomsthallen på Auckland International Airport i Nya Zeeland. Skönheten av det böljande sceneriet badar i ett bländade solljus jag aldrig tidigare skådat. I horisonten bortanför alla otaliga hundratals gröna kullar tornar Auckland skyline upp sig mot det klarblåa himlavalvet. Dagarna målade upp porträtt efter porträtt värdiga Louvrens hängivna uppmärksamhet; från de fartfyllda och kliniskt rena gatorna där man kunnat utföra akut appendektomi utan infektionsrisk inramade av arkitektoniska mästerverk, charmen vid besinningslöst fagra Harbour District i morgonljus och det utsökta kaffet från Mascavada på ekbordet, oöverträffade Waiheke Island med sina vingårdar där livets mest smakrika äventyr serverades på ett fat och i ett glas mörkare rött än Mordors färgade stäpper. Det var livets magi under en tid upplevt vidunderligt kort och extremt intensiv. Landet lyckades riva loss en ordentlig bit av mig själv att lämna kvar, och vill jag bli riktigt hel igen måste jag ta mig dit igen. Ta mig hem. Jag hittade hem på andra sidan världen.
Det ena, och första minnet, utspelar sig år 2000. Det är en höstkväll och jag hamnar i ett umgänge jag aldrig tidigare träffat på i någon större utsträckning. Det mer ironiska är att i det hus vi befinner oss bor även den där tjejen som pratas om i ”16”, saken nu är bara den att umgänget utgår varken ifrån henne eller hennes med mig jämnåriga bror utan istället deras lillasyster. Umgänget var en hel uppsjö folk från lite orter runt omkring staden där jag växte upp. I detta umgänge fanns en synnerligen trevlig tjej som trots med sina 17 år var ganska försiktig och stillsam i jämförelse med många. Hon var intressant, hon var någonting extra i hela den där samlingen av folk (även om jag lyckades med en verbal fadäs i det sammanhanget). När hon sedan lyckades spruta Sprite över hela min tröja var det bara en sådan där grej som tillförde något till sammanhanget (vilket inte hon tyckte utan snarare där och då ville sjunka genom golvet). Det skulle i slutändan också visa sig att min magkänsla från början var helt rätt. Idag är vi gifta (för att förtydliga det redan åbvious; nej, det var inte lillasystern i fråga jag gifte mig med gubevars) och har tre barn. Sicken tur man kan ha.
Med det andra minnet så spolar vi fram tiden till våren 2008. Jag och E bor i en annan stad, vi har redan spenderat flertalet år på universitetet båda två. Jag åker till flygplatsen här i min hemstad. E och de då två existerande barnen vinkar av mig. Första turen tar mig till Stockholm, därefter till Frankfurt, vidare till Sydney via Singapore för att slutligen gå ut ur ankomsthallen på Auckland International Airport i Nya Zeeland. Skönheten av det böljande sceneriet badar i ett bländade solljus jag aldrig tidigare skådat. I horisonten bortanför alla otaliga hundratals gröna kullar tornar Auckland skyline upp sig mot det klarblåa himlavalvet. Dagarna målade upp porträtt efter porträtt värdiga Louvrens hängivna uppmärksamhet; från de fartfyllda och kliniskt rena gatorna där man kunnat utföra akut appendektomi utan infektionsrisk inramade av arkitektoniska mästerverk, charmen vid besinningslöst fagra Harbour District i morgonljus och det utsökta kaffet från Mascavada på ekbordet, oöverträffade Waiheke Island med sina vingårdar där livets mest smakrika äventyr serverades på ett fat och i ett glas mörkare rött än Mordors färgade stäpper. Det var livets magi under en tid upplevt vidunderligt kort och extremt intensiv. Landet lyckades riva loss en ordentlig bit av mig själv att lämna kvar, och vill jag bli riktigt hel igen måste jag ta mig dit igen. Ta mig hem. Jag hittade hem på andra sidan världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar