26 december, 2010

Reinkarnation

Mättnadskänslan efter julmaten höll i sig gigantiskt länge. Lite för länge, åtminstone om man ska se till vad som är fysiologiskt vettigt. Lite av skulden får jag nog lägga på den fantastiska haren, de ljuva revbensspjällen och den hemmagjorda gelen till som hade mitt gomsegel sjunga ett klarsynt legato-saccato. Att jag dessutom underhöll denna känsla av övergöddhet med både hjortron, hallon, choklad och diverse annan post julbordsdekadens får väl dessvärre betraktas som inget mindre än kroppslig misshandel av en redan nedåtgående spiral över det kroppsliga förfallet. Eller så skyller jag på ökad gravitationskraft.
Denna annandagsmorgon, när matkoman började klinga ur och väcka mig ur dvalan, tog sin början så pass tidigt att kalla det natt vore inte något mindre fel. Upphovsmannen till den arla morgonstunden var stålhästen som i becksvart vintermörker förde mig tillbaka hem längs vintriga kustvägar. Här på den bekanta hemmafronten väntar de kommande dagarna både lägenhetssansering post sjukdomsförlopp med rundgång in absurdum, tentaplugg grotesco, lite jobb och diverse annat som finns på agendans mentala att-göra-lista. Fritid är inte en av faktorerna i spel nota bene. Idag skulle dock visa sig bjuda på någonting ytterst välbehövligt.

Ett synnerligen hyggligt mail från Dr F infann sig och bjöd in mig till kirurgjour några timmar på akuten denna juliga söndag. Tackade självfallet ja och efter diverse initiala åtgärder i hemmet packades stetoskopet ned i väskan och min persona tog bussen tillbaka till sjukhuset. Hämtade ut en landstingspyjamas, packade på mig de välbekanta prylarna och gick med både raska och glada steg ned mot akuten som skulle visa sig bjuda på sina allra bästa sidor. Kände mig först ringrostig och malplacerad, lite utanför mitt element. Men med tidens tickande blev allt bekvämt och görbart igen. Har varit delaktig i traumadiagnostik efter högenergiolycka, reponerat bråck på mycket ung patient som hellre ville sitta i sin förälders famn, bedömt och behandlat svåra kroniska sjukdomar hos tonåringar, handlagt diverse andra kirurgiska åkommor som exempelvis popliteaemboli, för att inte tala om att få vidga en Wistelfistel genom tunnelering med hjälp av hegarstift. Det ska sägas, utan omsvep och eufemismer, att en dag på akuten var precis vad jag behövde för att sparka igång en lätt tvivlande och uppgiven kandidat. Det var som att hälla bensin på glödbädd. Jag for hem helt salig och om än trötthetsdöden lurar bakom ögonen är adrenalinet ännu så starkt att det motar John Blund i grind.

2 kommentarer:

Läkarkandidaten sa...

Vad spännande och lärorikt det låter med kirurgjour! Jag längtar till jag kommer dit!

Doktoranden sa...

Läkarkandidaten, jag vurmar mig ganska friskt över just kirurgen då det så här långt är det ställe jag trivts allra bäst på. Och roligt är det, går inte att komma ifrån.