Nyårskrönika anno 2010 - "I retrospekt"

Bordet är dukat. Det ska ätas grillad entrecôte med mandelpotatiskaka på västerbottniskt vis, balsamicosås och örtmarinerade grönsaker. Till dessert avnjuts passionfruktspannacotta grande med hallon. Kvällen kan säkerligen sköljas ned med både rött, vitt och en eller annan virrepinne. De enda samlade denna afton är utöver mig själv min fantastiska fru och min makalösa triss i barn. Läser med rätt stor behållning förra årets nyårskrönika ”Åldersnojan och Nyårslögnen” och inser att föraningen om det där med kärlekshandtagen faktiskt var allt för reell. Kampen om min kropp är långt ifrån förlorad, men det där konceptet med att ”äta vad som helst när som helst” helt enkelt inte längre fungerar. Alls. Något utökat ZZ Top-skägg eller motorcykel med lång framgaffel lyser dock ännu med sin frånvaro.

Likt förra året sitter jag här återigen i både en skjorta på kroppen och ett glas vitt vin i handen. Varför frångå ett vinnande koncept? 30 har jag också hunnit bli, vilket faktiskt endast får betraktas som ett nummer och vilken åldersnoja jag än måhända hade före domedagen visade det sig att livet varken tog slut eller blev sämre om än visheten lyser med sin frånvaro även den. Och det där med visheten går ju att reflektera över, särskilt eftersom att ju mer jag läser på min utbildning inser jag också vidden av svårigheten med yrket. Det är så stort, det är så mycket, och andra människor kommer förlita sig på mig att kunna hjälpa dem. Det om någonting kan räknas till ångestframkallande, även om jag ser fram emot den dagen då examen finns inom räckhåll och jag med gott samvete kan importera dyrt examensvin från Stonyridge vineyard där jag en gång satte min fot (och mina fötter ska tillbaka, heed my words).

Annars får nog 2010 som år tillika sålla sig till ett av de mest prövosamma år hittills i mitt liv. Jag fick en son som inte var frisk, ett syndrom han aldrig kan friskförklaras från. Någonting som alltid kommer påverka honom, och mig, för resten av bådas våra liv. Det har varit tungt, jag har gråtit, flytt, varit upprörd, ledsen, stressad, besviken, arg och uppgiven. Men även om alla de superlativerna återkommer då och då tar de stunder av glädje som existerar ändock överhanden. Ingen människa lär sig leva med en svårighet på en gång, det är en process, ett långsamt accepterande över att livet aldrig blir detsamma. I mångt och mycket precis som att åldern aldrig mer kommer föregås av en begynnande tvåa. Men inte för några tvåor i världen skulle jag byta det mot de stunder när jag ser en nu drygt ett år gammal liten kille komma springandes mot mig på lätt stappliga ben, armarna rakt ut i luften, det nu tandfyllda leendet som sträcker sig från öra till öra, för att nå ända fram till min öppna famn samtidigt som han kiknar av skratt. De stunderna gör mig till världens lyckligaste pappa, och människa.

Tack för i år.

Tack för att ni finns.

That time of the month

Med en ihärdig men nästan olidlig beslutsamhet hålls flitens lampa klent glödande. Att tillbringa dagarna i det medicinska bibliotekets glaskuber till grupprum får mig alltid att känna en splittrad känsla av familjär bekvämlighet och en mild form av panik. Bekvämligheten eftersom jag vet att här pluggar jag allra bäst när jag får fyrfärgsklottra upp och ned på whiteboardtavlorna som en uppåttjackad John Nash i ett skjul, men paniken över att jag snart tvingas ta itu med mitt eviga nemesis refererat som tentaskrivning. Jag är helt makalöst värdelös på att skriva tentor. Faktiskt. Kunskapsinsamlingen är det inget fel på, den finns där, men att lyckas skriva tentor på ett raffinerat och konstruktivt sätt har fan aldrig varit mitt gebit. Därför har omtentor i mitt liv således varit mer en regel än ett undantag och tillika är tentapluggsperioder en av de värsta tidpunkterna i mitt liv. Stressar upp mig över det mesta, vrider och vänder på allting och till viss del överanalyserar för mycket istället för att bara vara konstruktiv och lugn. Ja fifan, here we go again så att säga. Och om du hyser någon sorts sympati, önska mig lycka till. Att behöva plugga och skriva den här jäbla tentan en gång till skulle banne mig leda till ett fiktivt post mortem.

Hela den där grejen, igen

Läkarkandidaten skriver alldeles förträffligt i sin blogg angående avundsjukan, något även jag själv fått ta del av från andra i min omgivning. Nu är jag inte naiv nog att tro detta fenomen endast är förbehållet de som läser på läkarutbildningen. Det vore, utöver naivt, även pretentiöst och smaklöst. Men till viss del kan jag ändå erkänna mig tro att just läkarutbildningen är ganska lätt för många att klanka ner på, måhända för att det skrivs mycket i tidningar och media om både felbehandlingar, långa vårdköer, löner, papperslösas vård och mycket mer. För det kan knappast vara förbehållet att det är en relativt svår utbildning att komma in på, eftersom det finns långt många fler yrken som är likvärdiga i antagningssvårighet respektive långt mycket svårare att få. Sångare i U2 eller Bon Jovi någon? Operasångare? Stridspilot? Astronaut? Veterinär? Jag vet inte riktigt, men på något vis känns det absurt. Hur man än vrider och vänder på myntet så har flera jag träffat på uttryckt sig på ett nedvärderande sätt om mina val, vilket de har all rätt till om de nödvändigtvis måste, men ursäkta mig om jag inte förstår poängen. Att jag kan relatera än mer till det hela är att jag faktiskt är inne på min tredje universitetsutbildning (att jag orkar), men aldrig har någon av de utbildningarna skapat så många dialoger som just läkare. Att jag läste biomedicin var det ingen som tyckte något särskilt om, att jag därefter doktorerar och går en forskarutbildning var inte heller något särskilt, men lita på att det kunde ta hus i helvete när det ordades att jag gick på läkarutbildningen. Så återigen frågar jag mig, och er, varför? Som jag också sa, de som har mindre positiva kommentarer är sällan uttryckta på ett sådant sätt att de i något sätt är konstruktiva. De är faktiskt rakt ut nedvärderande och illa i sin utformning. Allt ifrån att jag bara är ute efter statusen, att jag totalt struntar i min familj eftersom jag aldrig kommer vara hemma med dem, att jag kommer bli en dålig och osympatisk läkare, att jag inte kan göra allt här i livet; ja jag har faktiskt hört det mesta, och de flesta av de fraser jag fått mig serverat på silverfat har emellanåt inte varit helt utan sting. Samtidigt har jag ingen större lust att ge mig in i några verbala diskussioner med individer som nästan gör det till en sport att retardera sig till sandlådekastning i dagismanér för att själva få känna sig större för en stund. Pardon my french, men sådant beteende där vuxna människor måste trycka ned någon annan för att själv känna sig bättre är, när det kokats ned till en fond, ingenting annat än pur mobbing på grund av deras egna kantstötta självkänsla. Nu påverkar det mig inte i någon större grad mer än att jag kan tycka deras påståenden är orättvisa och felaktiga med en gnutta sting som fort går över, ty jag tror att deras egna problem är större än mina egna då de behöver projicera över sina egna frustrationer, eller om det nu rör sig om tillkortakommanden, på andra istället för att ta tag i sig själva. Men kanske skiljer vi människor oss åt en hel del just där, i det där gränslandet mellan funderationen och aktionen av att verkställa. Vissa jobbar hårt och helhjärtat för att lyckas med vad de företar sig, hos andra stannar det vid en tanke och en dröm. Ett hopp som aldrig kommer att slå in eftersom de aldrig är beredda lägga ned den tid och det arbete som uppgiften kräver. Kanske är det också därför människor som själva vågar och orkar lägga ned arbete och insatser, oavsett om de lyckas eller fallerar, även lättare gläds med andra. Men det är bara min fundering, ett lätt eko av många och som alldeles för lätt drunknar i myriaden av allt som sägs. Jag vet inte riktigt, men nästa gång jag träffar på en sandlådekastare och som med pekfingret pekar rakt på mig samtidigt som de grinar för full hals att jag tagit deras leksaksbil och är ”en dum en” ska jag nog bara kontra med ”ta tillbaka den då”. Är det fel av mig?

Reinkarnation

Mättnadskänslan efter julmaten höll i sig gigantiskt länge. Lite för länge, åtminstone om man ska se till vad som är fysiologiskt vettigt. Lite av skulden får jag nog lägga på den fantastiska haren, de ljuva revbensspjällen och den hemmagjorda gelen till som hade mitt gomsegel sjunga ett klarsynt legato-saccato. Att jag dessutom underhöll denna känsla av övergöddhet med både hjortron, hallon, choklad och diverse annan post julbordsdekadens får väl dessvärre betraktas som inget mindre än kroppslig misshandel av en redan nedåtgående spiral över det kroppsliga förfallet. Eller så skyller jag på ökad gravitationskraft.
Denna annandagsmorgon, när matkoman började klinga ur och väcka mig ur dvalan, tog sin början så pass tidigt att kalla det natt vore inte något mindre fel. Upphovsmannen till den arla morgonstunden var stålhästen som i becksvart vintermörker förde mig tillbaka hem längs vintriga kustvägar. Här på den bekanta hemmafronten väntar de kommande dagarna både lägenhetssansering post sjukdomsförlopp med rundgång in absurdum, tentaplugg grotesco, lite jobb och diverse annat som finns på agendans mentala att-göra-lista. Fritid är inte en av faktorerna i spel nota bene. Idag skulle dock visa sig bjuda på någonting ytterst välbehövligt.

Ett synnerligen hyggligt mail från Dr F infann sig och bjöd in mig till kirurgjour några timmar på akuten denna juliga söndag. Tackade självfallet ja och efter diverse initiala åtgärder i hemmet packades stetoskopet ned i väskan och min persona tog bussen tillbaka till sjukhuset. Hämtade ut en landstingspyjamas, packade på mig de välbekanta prylarna och gick med både raska och glada steg ned mot akuten som skulle visa sig bjuda på sina allra bästa sidor. Kände mig först ringrostig och malplacerad, lite utanför mitt element. Men med tidens tickande blev allt bekvämt och görbart igen. Har varit delaktig i traumadiagnostik efter högenergiolycka, reponerat bråck på mycket ung patient som hellre ville sitta i sin förälders famn, bedömt och behandlat svåra kroniska sjukdomar hos tonåringar, handlagt diverse andra kirurgiska åkommor som exempelvis popliteaemboli, för att inte tala om att få vidga en Wistelfistel genom tunnelering med hjälp av hegarstift. Det ska sägas, utan omsvep och eufemismer, att en dag på akuten var precis vad jag behövde för att sparka igång en lätt tvivlande och uppgiven kandidat. Det var som att hälla bensin på glödbädd. Jag for hem helt salig och om än trötthetsdöden lurar bakom ögonen är adrenalinet ännu så starkt att det motar John Blund i grind.

30 Ett sista ögonblick

Självaste julafton, den där högtiden jag egentligen inte har så mycket för utöver barnens glada miner och min alldeles för överstinna mage. Lite förnöjsamt är det ändock att skriverierna avslutas just denna dag. Det sista ögonblicket får således bli en reflektion av de 30 dagarna i sig.

Vissa ämnen var roliga och lättskrivna, andra var bara knepiga och i vissa avseenden rätt tråkiga. Jag försökte göra de flesta intressanta ur någon sorts synvinkel, men tror inte att jag närmelsevis lyckades med allihop. En del blev humoristiska, andra mer känslosamma, vissa tog riktningar jag inte riktigt väntat och andra blev precis som jag föreställt mig. Till en början var det roligt, emellanåt trist och uttryckslöst, men en del av behållningen var nog att i hög grad tvinga ur sig text även om sinnesstämningen inte var på topp. Däri ligger nog den främsta vinsten, att förmå mig själv få ner det skrivna ordet även vid brist på inspiration, vilket faktiskt har utvecklat mitt skrivande. Det är en behövlig hjälp och utveckling till ett annat skrivprojekt jag inte säger någonting mer om i dagsläget.

Nu ska jag äta julmat. Vi hörs igen när koman har lättat.

Ajökens.

29 Mina ambitioner

Skulle nog säga att mina ambitioner är rätt groteskt höga, men vad vore livet utan mål att sträva mot? Rent yrkesmässiga ambitioner är att så småningom lyckas disputera med en avhandling jag kan vara stolt över, att ta min läkarexamen och få fortsätta specialisera mig inom ett område jag finner intressant och samtidigt som detta kunna fortsätta med forskning i någon form som är kopplat till min då kliniska vardag. Vansinnigt? Kanske. Värt att satsa på? Absolut.

Mina ambitioner för familjen är att ge dem en trygg uppväxt fylld av upplevelser, motgångar de klarar av och samtidigt växer med, trogna vänner och egna familjer att lita på med hälsan i behåll långt efter min egen bortgång.

28 Det här saknar jag

Min mamma. Hon gick bort alldeles för tidigt. Men om detta är det också skrivet så mycket tidigare att det känns överflödigt utveckla det hela. Saknaden är stor, den existerar i min vardag, men upplevelsen av det förändras med tiden.

27 Min favoritplats

Det verkar som att en genomgående trend med dessa 30 skrivelsedagar är att jag aldrig lyckas koka ned de enskilda platserna eller upplevelserna till en enda sådan. Likadant är det nu, främst eftersom min favoritplats förblir två skilda extremiteter som särskiljs av fritids- och arbetsliv. Om jag börjar med fritiden så finns det ingen plats som slagit mig med mer häpnad än de magnifika nord- och sydöarna som utgör Nya Zeeland. Den där stunden när jag satt på verandan på Stonyridge Vineyeard ute på Waiheke Island och åt fantastiskt lamm med deras exklusiva Fallen Angel-viner. Men det har jag skrivit om tidigare, repetitionens vagga är inte min melodi.

Arbetslivet är en annan sak. Eller egentligen, min förhoppningsvisa framtida arbetsplats. Jag pratar om operationssalen. Drar passerkortet genom läsaren, trycker in koden. Läsaren blir grön, drar upp dörren och går till skåpen för att plocka fram det behagliga blåstället (vilket säkerligen kommer behandlas i ett framtida fashionista-inlägg). Byter till träskor. Går uppför trappen, iklär mig en huvudbonad anpassad för operationen följt av munskyddet. Endast ögonen, mer eller mindre, syns tydligt men genom reflektionen i spegeln säger de allt. De ler, de lever. Går ut genom nästa dörr, in i korridoren som sjuder av liv. Ställer mig vid det överdimensionerade tvättstället och skrubbar händerna och armarna grundligt med både tvål och sterilvätska. Det doftar skarpt, nästan fränt, och ljuvligt. Går genom slussdörrarna med ryggen före, armarna i vädret. Kommer in i salen. Patienten sover. Sköterskan frågar om handskstorlek, ”7½” säger jag. På med resterande klädsel i en svepande piruett. Känner mig spänd av förväntan, glad, exalterad. När jag sedan tillsammans med huvudoperatören får stå och rätta till ett problem inne i kroppen på någon. Fifan så jäbla häftigt, vackert, magnifikt och stort. En synnerligen levande upplevelse.

Batavernas trohetsed

Hela scenen utspelas med undertoner av barock, en av John Lockes myntade tabula rasa. Scenen är ett oskrivet blad med konsten ett sammelsurium av flygande former. Dramat utspelar sig under flertalet sjudagarsperioder där den ena kalamiteten avlöser den föregående. Kaskadvomeringar, vämjeliga bakteriehärdar, opassligheter, allt en enda utdragen sammankomst av reinkarnerad pest; en kolossal farsot av motgångar som gör prov med de mest beständiga av psyken.
Illvilliga hjärnspöken borrar frenetiskt in sina kolmörka gifter i eftergivlig, gråblek, formlös materia. De köttsliga räckverken är inga stötestenar för att låta förståndet bli till en karikatyrisk fresk av Doktor Tulps anatomilektion. Tårar pulserar ur trötthetssprängda ögon och efterlämnar dvärglika svarta pärlemorkulor för dammiga fotsulor att trampa uppå. Suckar, djupare och tyngre än Newtons äpple, draperar med ekon ut över estradens bistert kala golv. Vivaldi och Bach skapar kontrapunkterande harmoni med OP 30/7: II. Largo och Cello Suite Prelude som intensifierar det bistra alstret av marionettdockornas rapsodi. Bortom murarnas nakna yta vilar verkligheten, men självupptagenheten är ett hänglås av egenformat tukthus. Odelbarheten ett moratorium till det klockslag då eradikeringen är realiserad och stadfäst. En verklighet så sann för envar intrasslade, men enveten tvetalan för alla oinvigda.

Bästa julklappen

Efter bökig natt med son i obekväm sjukhussäng (Hästens sängar ftw, hör ni det landstinget?!) åt jag en avdelningsfrukost som översteg mina låga förväntningar. Kokt ägg, smörgåsar i flera valörer, varm choklad. Efter avlösning direkt till jobbet; vinylhandskar, provrör, analyser, mikroskop. Klockan tickar iväg, dricker kaffe med A på Kahls. Mer jobb i samma ven innan klockan klämtar lunch. iFånen ringer och E frågar snällt om lunchleverans till andra änden av sykehuset. Knatar ned till centralhallen och möts av hela hungriga landstingspöbeln. Ser ut som ett gigantiskt pyjamasparty, endast den epileptiska trancemusiken är den saknade faktorn för att manifestera hela upplevelsen som ett psykedeliskt euphorium. Nästintill arbågar mig in i den lilla butiken på hörnet och överblickar den fattiga hyllan av tråkiga smörgåsar och bleka sallader som nog aldrig ens lagt blicken på ett bäst-före-datum över huvudtaget. Träffar oväntat på Dr F, en underläkare på kirurgen jag gick en hel del med på akuten i våras. Vi samtalar om diverse, hur kliniken rullar, hur allting varit snäppet värre än jobbigt för mig senaste tiden. Han frågar om mina studier och jag uttrycker behaget av att ha studieuppehåll men ändå att jag saknar kliniken å det grövsta. Då säger han:

- Jag är ju nere på akuten nästan jämt. Kom ner och kör några pass med mig om och när du vill. Du är superduktig och en av de allra bästa kandidaterna jag hade privilegiet att jobba med i våras!

Jag kan, förutom att plocka upp min haka från golvet och rodna rådney, bara flämta ut ett hjärtligt "tack så hemskt mycket, det gör jag gärna..!". Tack Dr F, den ego-boosten visste var den tog.

Barnavdelningen om kvällningen

Ligger i en sjukhussäng med trött huvud. Fingrarna vilar på laptopens tangenter som tunga blyklumpar. Bredvid mig tickar en droppgivare i frenetisk takt och försörjer lillgrabben med extra vätska rakt in i hans lilla blodomlopp via den lilla kanylen i armvecket. Under den bruna filten sticker endast hans välansade och ljusa kalufs fram tillsammans med kragen på den väl tilltagna sjukhusskjortan. Andas lugnt, ögonen slutna. Han sover. Inlagd för infektionssymptom, ett tillstånd vi ska vara extra noggranna med, hence sjukhusvistelsen by night, för att skona den enda lilla njuren som finns kvar. Jag ligger bredvid, nästan sovandes, med blicken alltjämt fast i den lilla ljusa kalufsen. Jag andas lugnt, ögonen öppna, inte sovandes men nästan slumrandes.

Sov gott.

I morgon är en annan dag.

26 Mina rädslor

Att förlora min familj. Det vore det värsta av allt. Jag kan inte tänka mig något värre, att vakna upp varje morgon och veta de inte längre finns. Ingen som kommer tasssandes tidigt på morgonen med kudden i famn, inga att ge frukost på morgonen innan avfärd till skola och dagis, inget joller från spjälsängen, inget morgonmys med E på morgonen. Ingenting.

Magont.

På riktigt.

25 En första

lägenhet. Det var på bottenvåningen i ett korridorshus i stadens studentghetto på denna sida om millennieskiftets tidiga vagga. Universitetsstudier stod på schemat. Det var byggt någon gång på det betongbetonade 60-talet och andades inte alls anor i någon form. Det andades lite unket, en aning instängt och det gemensamma köket uppfyllde alla mina förväntningar på hur ett äkta korridorskök skulle se ut (och tillika säkert många andra människors samlade förutfattade alster om studenters mediokra köksvanor, eller ja, deras brist i insikt om bakteriehärdar värdiga tredje världen). Mitt rum låg längst bort i korridoren, beroende hur man nu såg på saken, eftersom det fanns en ingång i vardera änden av korridoren (courtsey of markplansnivån) men om vi säger från trapphuset sett. Tapeterna var slitna, men för det fanns det enligt kvartersvärden inget förhållet att kunna tapetsera om. Ännu. Visst, jag hade kunnat göra det själv, men risken hade nog varit större att Berlinmuren som koncept betraktats som ett av världens sju underverk i jämförelse. Så jag lät bli. Istället åkte lite tavlor upp, en tjock-tv täckte någon större reva och en bokhylla placerades strategiskt över missfärgningar som med lite fantasi gott hade kunnat vara fläckar efter en avrättning på säg 70- eller 80-talet. Sängen var en magnifik konstruktion av enkla träribbor med en tunn madrass och generöst 90 tilltagna centimetrar. De gånger E var på besök kunde det konstateras att madrassen både var för tunn och för smal, hur nykära vi än var. Badrummet, jo det fanns ett sådant. En dusch, tvättställ och toalett. Nuff said. Jag bodde inte där särskilt länge, jag tyckte inte heller särskilt mycket om det, men ändå minns jag det med någon sorts bisarr glädje alla dessa år senare. Kanske för att det var just min första lägenhet. Första gången jag bodde för mig själv, med mig själv. Sen skulle det visa sig vara den enda gången jag också gjorde det. Några månader senare flyttade jag hem igen (E är att skylla på i detta fall), därefter flyttade vi tillbaka till studentstaden tillsammans. Nu är vi inne på vår tredje lägenhet. Ett hus härnäst, månne?

24 Det här får mig att gråta

Få saker, två saker faktiskt. Det ena är ytligt och stavas f-i-l-m. Jag ser mycket film, jag gillar film, jag gillar de emotionella aspekterna hur filmen som konst utövar sitt inflytande på mig. Jag rycks lätt med i filmers handling, dess historia, dess karaktärer och budskap. Det påverkar mig, och vissa scener kan definitivt få mig att bli tårögd. Inte renodlat böla ohämmat, men åtminstone göra att jag tvingas blinka en eller två gånger extra innan jag ser klart igen.
Det andra var när min mamma gick bort. Då bölade jag ohämmat, till slut. Det tog en lång tid innan jag insåg hur mycket hela situationen påverkade mig, och när de luckorna brast var jag mer som ett litet barn på ett avskalat golv. Grät ohämmat utan kontroll, hulkandes av den sorg jag visste skulle komma när hon inte längre fanns. Det var en tid av tårar, och av minnen. Idag minns jag alltihop som ett kalejdoskop av känslor, en abstrakt målning av en situation alla människor upplever, men just då var det min.

Ze brain

Thievery Corporation sjunger på franska i La Femme Parallel. Förstår inte det textuella men landar behagligt i landskapet av rytmerna. Ljudridån bryts diskordant av den fladdrande spyflugan som landat i skrivbordets Grönö-lampa från IKEA. En omöjlig flykt trots sitt öppna tak då den redan virat in sig i bottens långa dammtrådar och ett stekande hett ljus. Sitter utanför och ser den fladdrande och panikslagna siluetten bakom det frostade glaset men känner mig likgiltig, att flugans reella värld är likställd min virtuellt upplevda dito. Hur den senaste tiden sugit ur mig så mycket positivitet och driv att ett läskpapper står sig milslångt besegrat. När jag behövt all möjlig tid att gräva ned mig i den stundande och förbannelseförföljda termin 7-tentan har den ätits upp av sjukdomar, dåliga besked och diverse händelser helt utom påverkbar kontroll. Och hur mycket alla händelser än befinner sig utanför alla ramar och självkontroll, ja ända ut i horisontens yttersta periferier, kommer dess skrivningsdatum närmare i en gasellskenande hastighet och min ökade grad av kunskap står och trampar lera i ett kärr. Men hur jäbla illa ute är jag egentligen när jag på grund av oförutsedda händelser inte ens upplever mig själv ha tid, än mindre lust, att kunna fira stundande helgdagar med familj, släkt och vänner? När blev jag så frånkopplad verkligheten att min främsta verklighet är en teoretisk bubbla av ett grupprum med två whiteboardtavlor, böcker, papper och pennor? Min teori, när eMotion Of Circles för in mina tankebanor i ett mer avslappnat state of mind, är tvivel. Ett fruktansvärt reellt tvivel på min egen förmåga, att jag helt enkelt inte klarar av det jag företagit mig. Att jag gång på gång är dömd till misslyckande, tills jag inte längre orkar ställa mig upp och optimismen runnit bort. Tiden lär utvisa min dom.
Jag tömmer ut spyflugan från lampan. Den landar på golvet, oförmögen att flyga på grund av de många dammtrådarna som ännu omger den lilla kroppen. Den sprattlar och fäktar för livet som oundvikligen spelar ut sina sista marker i ett sista desperat drag. Drar den monumentala E=mc2 av Rosser Reeves till minnes; "..to mark the end of restless man, who for a second of galactic time floated upon a speck of cosmic dust. Around a minor sun.", tillika magnifikt audiovisuellt framställd i Mark Mercury's befriande tolkning.

23 Det här får mig att må bättre

När jag lyckas slappna av och inte känna mig stressad av allt som händer och sker runt omkring mig, då mår jag bra. Nu är det lite av en sanning med modifikation, stressen kommer aldrig så länge jag känner mig ha kontroll på vad jag ska göra och på situationen i fråga, men när det hopar sig och inte går min väg är stressen där med en neonfärgad expresstämpel i pannan. Vilket också alldeles för klarsynt visar vilken gräns jag ligger på. De stunder jag kan slappna av ordentligt, om det så är i soffan med ett glas vin och en sovandes E bredvid (att försöka få henne vara vaken vid filmtittande är ett projekt mer likt att bygga Empire State Building än något annat. Eller ja, för den delen se svenska kriminalfilmer likt Wallander och Beck, men så långt sträcker jag mig sällan), avslappnande stunder med barnen när de för en gångs skulle inte ränner omkring som om de vore höga på ecstasy och hade myror i underbyxorna, eller när jag myser omkring i min landstingspyjamas och känner jag åtminstone har kandidatkoll på läget. De små stunderna när jag kan reflektera, landa och trivas, de får mig att må bättre. Och bra.

Plausible possibility?

Spelar min ännu inte färdiga playlist PhD labwork soundtrack på behaglig volym. Tänk Daft Punk möter John Alexander Ericson, toppat med mjuka Solar Fields och lite diskordant D.W.I.F.H. Till detta dricker jag lingonglögg, äter pepparkakor och chokladpraliner. I samma sväng är jag sjukstugevårdare i det doktorandska hemmet åt både E och alla de snörvliga tomtebarnen med diverse symptom och kliniska fynd med indikationer åt både förkylningar, halsfluss och magsjuka. Det mest fascinerande i kråksången är att det annars alltid är jag som är sjuk. Tvål och handsprit gifter sig ypperligt som skyddsbarriär likt glöggen och dess tillbehör i maggropen värmer gott. Men att just jag är frisk när resten är sjuka - kors i göta kanal.

Därför ligger jag väl och kaskadvomerar som en kalv i morgon. Kom ihåg var ni hörde det först.

22 Det här upprör mig

Lätt ämne. Väldigt lätt. Jag tror ingenting upprör mig så pass mycket, inom resonliga ramar av vardagliga tingestrar nota bene, som ett stökigt hem. När saker ligger allestädes och ingen av allt att döma bryr sig, eller slänger sig med fraser som ”det gör väl inget”, ”fixar det sen” eller den absolut värsta jackpot-frasen ”jag såg inte att det var stökigt”; nummer-två snack I say. Jag kan inte för mitt liv förstå varför när man tar fram flertalet saker, använder dem, och sen bara låter det ligga om det så är på golvet, bordet eller någon annanstans. Fattar. Inte. Må vara lite damm i hörnen, det stör mig mindre och rås på med en dammtrasa, dammsugare och en mopp med några dagars mellanrum. Men av vilken outgrundlig anledning förvandla bohaget till ett stökigt råtthål samtidigt som man inväntar den oundvikliga återkomsten av dammråttorna? Fattar. Inte.

21 Ett annat ögonblick

Det här är ett långt ögonblick. Ett livslångt sådant som existerat från mitt första andetag till de andetag jag nu sitter och tar framför laptopen. Jag pratade tidigare om mina syskon och den rätt knepiga situation som existerar oss emellan, eller snarare mellan mig och mina bröder. Min syster är dock en annan historia. Hon är äldst, och fantastisk. Hon var hela 17 år när jag föddes, vilket jag inte har något minne av. Hon bodde hemma med oss under mina två första stapplande år i livet, det kommer jag inte heller ihåg. Istället har jag sett gamla foton där vi leker, badar och myser som syskon gör men som jag inte har några minnen av. Men även om minnena över den kärlek och omtanke min syster visade mig då, och alltid gjort sedan dess, inte existerar som regelrätta minnen har de ändå påverkat mig i en långt högre grad jag blev varse om först när jag blev äldre. Hon blev mitt riktiga syskon. Hon flyttade till stora staden när jag bara var två år, men hon har alltid varit mitt riktiga syskon. Den jag kunnat prata med, umgås med, den som alltid accepterat mig och funnits där när jag behövt. Vi sågs ofta, vi åkte ned och hälsade på henne och hon åkte upp till oss. När jag i våras fyllde 30 så kunde inte hon vara där, det var synd, men hon hade skickat en av de mest symboliskt vackra presangerna över huvudtaget. En påse ostbågar. Det var nämligen så, att när jag var liten och min syster kom upp och hälsade på oss så hade hon alltid med sig en påse ostbågar åt mig, vilken vi under kvällen satt och mumsade i oss i soffan framför tjock-tv:n på det glada 80-talet. Sen fick min syster barn och egen familj, och under tiden jag växte upp så försökte jag finnas där för hennes barn som hon alltid funnits där för mig. Goda handlingar och omtanke föder en naturlig dito. Det var en naturlig progression av ett syskonförhållande som grundade sig i omtanken om en liten lillebror. Jag älskar min syster väldigt mycket, hon är helt fantastisk. Tack för att du finns. Det har gjort mitt liv lite rikare - varje dag.

20 Den här månaden

Ingen har nog missat att detta är den månad då större delen av den svenska befolkningen går bananas på rikt, tillika så även den större delen av västvärlden. Alltså jag och detta julfirande kommer inte riktigt överens. Den eviga julträngseln och shopping (tack internätet för att vi nu undkommer mycket av detta), skränig Kalle Anka (nu säkert i både HD och 3D). Vi blandar inte riktigt bra julen och jag, likt olja och vatten. Vi kan slå oss i molekyler så vi uppträder som en homogenicitet, men för den sakens visuella skull är vi inte ett dugg mer överens än tidigare. Jag skulle ge en hel del (inklusive skalpen och en fot) för att undkomma gemene mans traditionella julafton som det varit sedan både på Weises och på Karl-Bertils tid.
Är det verkligen bara jag som sitter och vill vrida mig ur skinnet i pinsamhet när tomten dyker upp med sin tillgjorda röst och alla vuxna fjomsar omkring som om de vunnit storvinsten på Lotto (om det ändå vore så väl, då kunde jag avskriva mitt CSN-lån)? Ge mig en avslappnad julhelg med barnen, utan massa stoj, stök och stön, några fina presanger i ett hörn, gärna under en palm i en hängmatta. Långt bort från stress, snö, Karl-Bertil och hackspettar. Någon gång, till slut händer det. Nyår är dock en av mina favoritdagar på året, bisarrt nog skiljer det bara sju dagar åt mellan misshag och prakt.

19 Detta ångrar jag

Alla har vi saker vi ångrar, så även jag. Vissa saker är mindre, andra större. Ett av mina största ångermål förblir när min son var nyfödd, min första son. Jag var flera år yngre än jag är nu, men åldern är ingen ursäkt, jag var bara väldigt oförberedd på rollen som pappa. Låt oss i enkelhet säga att jag flydde den en aning, den första tiden. Tillbringade mycket tid i skolan, med mina studier, och försökte ofta åka iväg på andra studentikosa event än att tillbringa tid med familjen. I korta ordalag var jag en idiot, ett svin om ni så vill, som inte alls gav av min tid åt de som behövde den allra mest. Om vi därefter kokar ned det hela till en fond så förändrade jag mig, men det var en gradvis förändring och inte helt lätt. I slutändan gick det bra, trots allt.

18 Favoritfödelsedag

I våras fyllde jag 30. För mig var det en siffra med magnitud, jag kände mig helt plötsligt gammal. Åldern som siffra har aldrig påverkat mig i någon större utsträckning tidigare, åtminstone inte under 20-talet, men med just 30 kändes det med ens som en milstolpe. Helt tvärt kände jag ett krav på att ha åstadkommit något, att ha kommit längre i livet än jag gjort. Och det är där som det intressanta kommer fram. Jag har åstadkommit mycket, mer än många, men jag tror den upplevelsen är mer personligt baserad än den är ur synvinkeln av vad man hittills åstadkommit. Antingen är man predisponerad för att bli lite loco inför inträdandet till 30+ klubben eller inte. Jag var tydligen det för innan dagen D så var jag i högsta grad nojig, lite spättig, men självaste dagen blev banne mig en av de bästa födelsedagarna ever. Massa vänner, fantastiska presanger, ljuvlig mat och dryck, berikande samtal och en helkväll jag minns med en magnifikt stor dos glädje. Och att vara 30, i efterhand är det rätt behagligt.

17 Mitt favoritminne

Det finns många, väldigt många. Att selektera ut en enskild händelse som en cut above the rest är svårt, angränsande på omöjligt. Jag har för många fantastiska minnen för att bara kunna välja ut ett endaste enda, så jag får nog sålla mig till att välja två av dem.

Det ena, och första minnet, utspelar sig år 2000. Det är en höstkväll och jag hamnar i ett umgänge jag aldrig tidigare träffat på i någon större utsträckning. Det mer ironiska är att i det hus vi befinner oss bor även den där tjejen som pratas om i ”16”, saken nu är bara den att umgänget utgår varken ifrån henne eller hennes med mig jämnåriga bror utan istället deras lillasyster. Umgänget var en hel uppsjö folk från lite orter runt omkring staden där jag växte upp. I detta umgänge fanns en synnerligen trevlig tjej som trots med sina 17 år var ganska försiktig och stillsam i jämförelse med många. Hon var intressant, hon var någonting extra i hela den där samlingen av folk (även om jag lyckades med en verbal fadäs i det sammanhanget). När hon sedan lyckades spruta Sprite över hela min tröja var det bara en sådan där grej som tillförde något till sammanhanget (vilket inte hon tyckte utan snarare där och då ville sjunka genom golvet). Det skulle i slutändan också visa sig att min magkänsla från början var helt rätt. Idag är vi gifta (för att förtydliga det redan åbvious; nej, det var inte lillasystern i fråga jag gifte mig med gubevars) och har tre barn. Sicken tur man kan ha.

Med det andra minnet så spolar vi fram tiden till våren 2008. Jag och E bor i en annan stad, vi har redan spenderat flertalet år på universitetet båda två. Jag åker till flygplatsen här i min hemstad. E och de då två existerande barnen vinkar av mig. Första turen tar mig till Stockholm, därefter till Frankfurt, vidare till Sydney via Singapore för att slutligen gå ut ur ankomsthallen på Auckland International Airport i Nya Zeeland. Skönheten av det böljande sceneriet badar i ett bländade solljus jag aldrig tidigare skådat. I horisonten bortanför alla otaliga hundratals gröna kullar tornar Auckland skyline upp sig mot det klarblåa himlavalvet. Dagarna målade upp porträtt efter porträtt värdiga Louvrens hängivna uppmärksamhet; från de fartfyllda och kliniskt rena gatorna där man kunnat utföra akut appendektomi utan infektionsrisk inramade av arkitektoniska mästerverk, charmen vid besinningslöst fagra Harbour District i morgonljus och det utsökta kaffet från Mascavada på ekbordet, oöverträffade Waiheke Island med sina vingårdar där livets mest smakrika äventyr serverades på ett fat och i ett glas mörkare rött än Mordors färgade stäpper. Det var livets magi under en tid upplevt vidunderligt kort och extremt intensiv. Landet lyckades riva loss en ordentlig bit av mig själv att lämna kvar, och vill jag bli riktigt hel igen måste jag ta mig dit igen. Ta mig hem. Jag hittade hem på andra sidan världen.

16 Min första kyss

Det var blött, vilket förvånade mig eftersom nervositeten torde ha gjort mina läppar torrare än ett ökenhål i Gobi. Någon finess var det inte heller tal om, eller att titta varandra i ögonen. Det var ju reellt angränsande till pinsamt. Det skedde hemma hos mig, i ungdomsrummet med de svartlila fåtöljerna om man nu vill ha det epitetet på det. Rummet var bakom garaget, och för att komma till den andra beboeliga delen av huset var man tvungen gå genom en hall, tvättstuga och kök. Således var mitt rum ganska avskilt där jag gott kunde hitta på mina egna ofog. Nu var inte min första kyss några odygder, men det var definitivt inte heller något särskilt anmärkningsvärt över det hela. Tidigare pussar hade existerat både då och förr, men en kyss är något fundamentalt annorlunda. Hur det vidare kom sig att jag och den här tjejen ens befann oss i samma rum är en fråga jag fortfarande kan ställa mig själv och jag kommer nog aldrig att komma med ett bra svar. Jag har faktiskt inte ens den blekaste aning. Vi umgicks inte, vi kände inte heller varandra särskilt väl, jag kan nog dryfta mig till att det närmaste vi kände varandra var att hennes lillebror och jag gick i samma klass. Hon var således ett år äldre än mig, längre än mig dessutom. Men där satt vi, i rummet bakom garaget. Jag tror det spelades någon låt från stereon men vilken kan jag inte dra mig till minnes. Sedan, helt plötsligt och utan förvarning så kysstes vi. Varför vet jag inte, men jag vet att det var väldigt blött och kändes lite kufiskt. Sen tror jag att våra tänder slog emot varandra vid ett tillfälle vilket faktiskt bara var läskigt. Vi kysstes bara en gång. Jag vet inte heller när hon gick, eller varför, men det var vad det var just då. En kyss. En första kyss. Idag förblir det enda jag vet om henne är att hon är lesbisk.

15 Mina drömmar

De har nog reviderats med tiden. En fråga varje år jag hitintills levt hade troligen förärat ett annorlunda svar varje gång, även om de sista åren nog gett ett mer sammanhängande svar än tidigare. Allt ifrån barnaålderns idéer om lokförare till ungdomens funderingar runt rockstjärnedrömmar, dataprogrammerare och hela begreppet med att alla på 90-talet skulle synas i tv för att vara någon. Jag tror den dagen man upphör att drömma slutar man nog till viss del jämväl att leva. En del av livet är nog hela grejen med att faktiskt få drömma om någonting mer, någonting större. Kanske blir med tiden drömmarna mer realistiska, mer nyanserade visavi sin verklighet, men alltjämt en motivation att nå högre höjdläger på den individuella stegen.

Men filosofin runt begreppet åsido, rent krasst hade jag nog alltid drömt om att bli läkare redan som slyngel, jag var bara för feg för att tro på min egen förmåga. Så till viss del gav jag nog upp hela idén och övertalade mig själv att många andra saker kunde vara minst lika intressant. Och det trodde jag på länge, väldigt länge, i många år. Från ungdomstiden och en bra bit in i vuxenlivet när jag redan befann mig på universitetet. Men som någon måhända har sagt tidigare; ett planterat frö växer med tiden fram till något man tvingas skörda. Så var det för mig. Till slut var jag så pass lyckosam att jag fick möjligheten kombinera ett nytt intresse samtidigt son de studier jag så många år tidigare undvek reflektera över. Det är jag idag väldigt tacksam för, även om jag ibland kan känna en viss grad av stress (host host).
Många av de drömmar jag haft, och har, har blivit sanna som en konsekvens av mycket beslutsamhet och tillika mycket hårt jobb. Det är klichéartat att säga, men hårt jobb tar en väldigt långt på vägen. Sen ska man också ha en gnutta tur, i all jäbla ärlighet vi nu slänger oss med (det är på gränsen till klämkäckt).
Summa sumarum förblir nog att när vissa drömmar uppfyllts eller bordlagts så kommer nya. Jag vill ta med familjen och bo minst ett år på Nya Zeeland för att göra post-doc. Jag vill köpa ett hus och inreda som jag och E vill ha det. Jag vill bli kirurg. Jag vill resa till många fler av världens fantastiska hörn och uppleva eskapism i sin ljuvaste skrud. Jag vill att mina barn lyckas med vad de än företar sig i livet. Jag drömmer om mycket och försöker se vägarna och besluten som tar en dit. Ett litet steg i taget.

14 Vad hade jag på mig idag? (eller Hospital Fashionistas)

Men snälla upphovskvinna (eller man) till denna lista, det finns dekadenser jag helt enkelt inte vill skriva om. Dagens outfit är ett gudabegåvat exempel på just detta. Men om jag säger landstingspyjamas, är alla nöjda då?

Detaljer? Självfallet.

Den blå blusen har ett klassiskt v-snitt i halsen, med största sannolikhet influerad av lite Lagerfeldt när man synar de breda sömmarna. Den blå färgen är ytterst klädsam för de allra flesta, väldigt unisex. För den mer sofistikerade i ordvalet går detta plagg även under benämningen bussarong. Den har tre tydligt markerade fickor framtill (så vågat!), två större placerade i bilringsregionen samt en mindre ficka upptill vänster främst avsedd för bling bling som pennor, passerkort och EKG-linjaler. De riktigt vågade har lika många pennor såsom Mick Jagger haft älskarinnor. Det är dock väldigt få som kommer undan med detta, mestadels sjuksköterskor. Och Mick Jagger. Bussarongen faller klädsamt rakt och lyckas i ett enda svep beslöja allt vad former och kurvor heter om BMI:t hålls under 30. Tänk ett mänskligt tält minus regnskyddet.

Byxorna är i standardiserat spöket Laban-vitt, ibland dekorerade med kroppsvätskor av olika kulörer för att krydda upp det hela. Blodrött är hos många ofta favoriten, även om det mer gulgröna kamoflagemönstret Calici/Norwalk gör en stark uppstickare även denna vinter. Fickornas mängd är lika extravagant här som på bussarongen, ofta innehållande abnorma mängder papper, anteckningsblock, ett och annat stetoskop och listor. Ena benet är nästan alltid dekorerat med en liten symbolisk detalj för att skapa en klassiskt skandinavisk kontrast till det minimalistiskt vita. Lyckas man deala till sig fyrklövsdetaljen vet man att det är en bra dag. Lite mjukare, lite skönare, lite bättre - allt för att förhöja och förkovra i sig i den påtagliga pyjamaskänslan. Midjan är av resårtyp och ungefär lika skrynklig som den 94-åriga gamla mormodern på sal 4 med vätskebrist. Knäppning i grenen med plastknappar vilket lyckas förhöja känslan av att du någon gång haft ett liknande plagg på dig innan du fyllde ett. Den ultimata detaljen är dock den påsydda dekalen som anger plaggets anpassade längd och vikt, vilket innebär att det som bussarongen lyckas dölja så pass bra med sin tältform anger byxorna bättre än FBI's Most Wanted lista. Alla ser när man har varit tvungen byta dimension eftersom färgkoden varierar och i 9 fall av 10 är det inte för att man byter till en mindre storlek.

Den största modefadäsen vissa slänger sig med när bussarongen möter Labanbyxorna är att stoppa ned ovan nämnda innanför Laban och dra åt dessa med ett bälte. Fel fel fel fel fel. Gör man något sådant är det direkttransport till tvättservice utan att passera gå och betala straffavgift med svansen mellan benen. Det är så illa att till och med Jean-Paul Gaultier, som skapade Madonnas strut-bh, skulle titta bort i aversion.

Vissa har privilegiet att kunna klä in hela denna ensemblen i den berömda vita rocken. Räkna med känsla av äkta fjälltält och fladdrande kappa à la The Imperial March som skulle göra självaste Darth Vader tårögd. Den har, utöver sin begränsande funktionalitet som mer än statussymbol, inte särskilt mycket att komma med. En del försöker spetsa till den med att kavla upp ärmarna men notera att det ofta kräver lite Typ A tendenser och speed walking för att fullgöra illusionen om know-how. Detta luftslott är väldigt skört eftersom det med dessa kläder är en omvänd proportionalitet i när det kommer till hur mycket saker man bär med sig kontra hur mycket man kan. Lite saker - hög kunskap, mycket saker - jag har en badboll innanför pannbenet.

Med den slutklämmen så avrundar vi dagens moderapport från stora sjukhuset, men vi har mycket att se fram emot när vi tar oss an operationskläderna och den fria klädesrevolten inom psykiatrin.

Yours truly,
FashionDoc

FashionDoc@mediclothesfordummes.org

13 Den här veckan

En arbetsvecka i myrans tecken. Efter förra veckans nästintill obefintligt utförande av jobb har således två veckor planerat arbete pressats ihop på en. Det kan resultera i två helt olika saker; komplett kaos eller insikten att jag de facto planerar för få arbetsuppgifter per vecka och således bör skämmas över min arbetsinsats. Lite som pest eller kolera där, en lose-lose situation hur man än vänder myntet. Eller så försöker jag ta det hela med ro, gå emot mina ibland alltför tydliga typ A tendenser och låta sinnet vila. Jag är för mycket typ A, det vet jag, lite mer B skulle inte skada. Men vad kan jag göra, är ju för tusan bövlar A+ till blodet!

Får försöka se fram emot och njuta av knytis på dotterns förskola i morgon, besöket till helgen av pappa och hans nya kärlek; att sträva efter lite balans med reflektion. Kan åtminstone försöka. Win-situation?

12 I min väska

Alla av veckans vardagar hänger jag väskan över axeln och traskar till bussen. I den finns i princip alltid några pennor; några med svart bläck och en överstrykningspenna i gul färg. Finns det någon fler penna av annan sort har den smitit med av missberäkning eller klåfingriga barn. Självfallet ett metalliskt fodral med de viktigaste korten man inte klarar sig utan (above the obvious även kortet till institution Svett och stämpelkortet på Kahls kaffehandel). Studiepapper i någon form som vid ett eventuellt infall (still waiting…) kan läsas. Minst även ett forskningspek att läsa (det lyckas jag oftast med) där överstrykningspennan fyller sin uppenbara funktion. En medhavd låda lunch att äta vid slagen timme. Nycklar till dörrar på djåbet och till hemmet. Måndagar och fredagar reserveras även plats för jobb-laptopen med tilbehör som får komma hem och vila upp sig över helgen (vilket innebär att istället för att behandla forskningsresultat får den visa tv-serier och film i HD-format).

Idag hade jag även med högoddsare i form av en skärbräda, potatisskalare och konservöppnare i väskan. Don’t ask why.

Vackert

Det här måste vara bloggvärldens mest fantastiska författarmaterial. Jag blir mållös av förundran och beundran.

11 Mina syskon

Min syskonrelation är lite annorlunda, en aning udda, ofta mollbetonad. Vi delar många liknelser och enorma skillnader. Vi växte aldrig upp tillsammans, alla befann sig inom sin egen kvadrant av upplevelser, besvikelser, styrkor och svagheter. Ingens relation var den andra lik. En förlorade sin fadersfigur innan denne far ens fick chansen att lära känna sitt barn. En annan fick stöd och uppmuntran men utan förmågan att uppskatta sin situation. Den tredje upplevde en kontinuitet av besvikelser med behovet att bli sedd och hörd, allt från en frånvarande fader som var och varannan helgkväll hittades däckad i soffan med det tomma och torra helröret bredvid sig. Bara den unkna doften lade sig som en stor matta av besvikelse och tyngd över den som allra minst förtjänade det. En fjärde hade båda sina föräldrar närvarande under ett och samma tak och ville alltid detta barns allra bästa, men dessvärre såg eller uppskattade inte detta barn den vilja med vilken de försökte ingjuta deras passion för livets fantastiska egenskaper och möjligheter. Den sista idioten var jag. Olikheterna av våra differentiella bakgrunder och sidoförskjutningen av normalfördelningen till trots fanns den gemensamma nämnare som trots alla motgångar och olikheter göt en grund där vi alla kunde samlas emellanåt; vår fantastiskt starka mor. I henne fanns gemensamheten av kärlek, beundran och styrka vi alla värdesatte högre än någonting annat hos henne. Sen gick hon och dog som ni måhända vet.

Problemen av våra enskilt olika historier, som därmed under många år överskuggats av hennes varande och varma händer, blixtrar upp till ytan som det värsta av oväder den mörkaste och gråtmilda molnbeklädda himmel i mannaminne. Alla våra olika upplevelser har under alla år bäddat för hinder, misstolkningar, missförstånd, relationsproblematik och ökentorr kommunikation. Hur bisarrt är det när man inte ens kunnat telefonera till sin bror utan en känsla av behovet att spalta upp en lista av samtalsämnen på ett A4 innan man slår numret för att undvika pinsam tystnad? Ett nummer man till råga på allt måste leta upp i mobiltelefonens dammiga kontaktlista. Vissa situationer och relationer har varit lättare att överbrygga än andra, främst baserat på gemensam intressebasis och sinneslikheter trots åldersdifferenser och vågskålsegenskaper. Relationer strävar alltid enligt normer efter att fördjupas och växa, men hur kan relationer någonsin fördjupas när hinder som dessa ändå står i dess väg?

I sann och ärlig besvikelse kan jag därmed säga jag aldrig haft samma syskonrelation som jag ser hos många andra, hos min fru och hennes syskon, hos mina egna barn. De utvecklar sitt egna språk, deras egna förståelse för varandra helt utanför ramarna av begreppsbilder för sina föräldrar. Från början var vi dömda till olikheter med variationen i våra uppväxter. Olika förhållanden, olika föräldrafigurer, olika situationer, olika händesler. Så varför skyller vi ändå våra fel på varandra? Våra egna tillkortakommanden projiceras till andras egenbetraktande oförmåga att visa empati och fördömande attityder som ändock bara förblir egenvridna spegelillusioner av sådant som inte ens existerar. Vi lever i en fantasivärld där allting påstås vara av Fylkekänsla men under ytan bubblar ett Mordor av frustrationer, ilska, ångest, ledsamheter, känslor av övergivenhet och skam; tankar över hur det kunde varit om "om" funnits. Historien benämns det den göra av en enda primär anledning; det tillhör ett förflutet. Ett imperfekt. Ett skrivet kapitel utan redigeringsfunktion. Hur ska individer kunna befinna sig i nuet med vad som händer och sker i de sekunder och minuter vi lever i när så stor del av oss lever i en historia med redan resolut skriven text omöjlig att sudda ut eller ändra dess sorti? Jag ångrar saker jag gjort, saker jag sagt, situationer jag befunnit mig i, men att tillåta sig själv gå vidare och lära sig av vad vi redan vet är en av de mest fantastiska gåvor vi belönats med som individer. Vi kan förlåta, vi kan förmå oss själva att ta ett steg längs livets stig utan behovet att konstant blicka över axeln och minnas det som varit följt av det ofrånkomliga "varför?". Om vi bara vågar.

Jag älskar alla mina syskon innerligt, alla av dem har en betydelse av substantiell karaktär i mitt liv, hittills har jag ändock bara kommit under skinnet på en av dem och i utbyte hon under mitt. Jag fanns där när hennes barn växte upp, hon finns här nu när mina barn växer upp. Vi delar tid med varandra, erfarenheter, upplevelser, vi är syskon som min uppfattning är att det bör vara. Med de andra två finns murar ännu för tunga för tidens tand att vittra ner och sönder, utan allt hålls på glasartade fasader med enkelstaviga yttringar. Ingen känsla, ingen genuin ärlighet. Vad jag kan göra åt det går mig förbi, jag kan bara inte förlåta min ena bror för det yttersta sveket emot vår mor post mortem - en gräns bortom återkallelsen. Och så länge besvikelsen över vad som varit överskuggar vad som de facto kan bli är det få ting som ligger oss i händernas makt. Jag kan beskåda det bisarra skådespel från första parkett där artigheterna flyter över glasaktiga ytor utan att som en slägga slå sönder det tunna skal av modest falskhet och äntligen tränga in på djupet. Måhända kan min ärlighet och rättframhet i textens torra rum betraktas både burdus och plump, men varför ska känslospråk låsas in och värderas i stilla sinna när oundvikligt avskyr de avgrunder som skiljer vår närhet åt som bårde vara lika naturliga som livet självt.

Kan gott tänka mig att Never Knowing How Or Why med The Boxer Rebellion säger det på samma sätt.

Schweiz

Även om jag borde ha pluggat som ett brunstigt sto vill bli påsatt sju kvart i tio har den moralen komplett övergivit mig i favör för extravagant filmtittande. Just nu idkas Going The Distance där kvällens så här långt bästa citat får tillskrivas denna dialog:

- If I wanna suck my own dick I lie on my back and throw my legs over my head

- You suck your own dick?

- Yeah

- You cut your own hair and you're sucking your own dick? You're like a Swiss army knife!

ett-ett-två

För första gången fick jag alltså ringa 112.

Anledning? Halsfluss.

Innan ni garvar läppen av er och skrattar åt det befängda uttalandet så är det faktiskt en sanning helt utan modifikation. Den första boven och tillika huvudrollsinnehavare i detta familjedrama får tillskrivas dottern som därefter lyckades smitta ner både sin lillebror och mamma E. E blev på inrådan av mig inskickad till akuten igår kväll eftersom hon var så pass risig. Kåvepenin som sagt. Men när under dagen idag bara blir sämre och sämre, slutar kunna ta både smärtlindrande, antibiotika och överhuvudtaget få i sig vätska kopplat med feberyra, svårt ont, kräkningar och mången fler symptom. Ja då är det vad det är. Ringde 112. Råd och rön på bästa sätt, ordnas sjuktransport in till akuten. Kvällsrapporten, om än skral från en sliten bättre hälft, lydde med både blodprover (ett CRP som slog i taket på maskinen och inte kunde läsa högre!), odlingar, syrgas, vätska iv, antibiotika iv och inläggning på infektionskliniken.

Halsfluss och 112.

En kombination sällan skådad.

10 (never in hell)

Den dagen jag börjar skriva om vad jag har på mig, då har det gått alldeles för långt.

Någon måtta får det vara på dekadensen.

Pausfågel således.

(men en gissning att åtminstone ett plagg är av märket NIKE är sällan fel ute)

En sån där jäbla dag igen

Ni vet de där dagarna när allting bara går käpprätt åt helvete? Idag är en sån dag. Nej förresten, hela veckan har varit en sån dag. Sjuka barn om vartannat, jag var sjuk, E är sjuk, jobbet hopar sig då jag knappt kunnat göra något öht, studierna går om någonting på döende sparlåga men inte fan skjuts tentadatumet fram för det; allt är en enda röra. Min farmor har fått en sjukdom diagnostiserad, och hon fyller 80 i helgen då vi planerar fira henne, men jag kan inte ens åka dit på grund av allt annat som sker just nu och inte kan vänta.

Helvete också.

Faktiskt.

09 Min tro

Bon Jovi - Hey God

"I'd get down on my knees
I'm going to try this thing you way
Seen a dying man too proud to beg spit on his own grave
Was he too gone to save?
Did you even know his name?
Are you the one to blame, I got something to say

Hey God - Tell me what the hell is going on
Seems like all the good shit's gone"

Har aldrig varit troende i någon religiös utsträckning. En sådan trosuppfattning kan säkert vara av en betydande del för många, men för mig har det alltid varit totalt främmande att tro på högre väsen. Jag fallerar i att se logiken i det eftersom det för mig inte finns någon. Alla ska få ha sin uppfattning om saker och ting, det ska respekteras, men vad jag har så ypperligt svårt för är när jag som ateist ofta, då av andra som inte delar min åsikt, anser mig vara en sämre människa. Att andra inte kan uppvisa samma respekt trots min uppfattning ger mig en mental känsla av allergisk reaktion. Jag försöker inte övertyga någon om att ateism är mer rätt än någonting annat, det är min åsikt, men många kristna människor har ofta en benägenhet att försöka övertala mig om att deras trosuppfattning är den enda rätta och att alla andra som inte delar den är, pardon my french, puckon.

När det kommer till religion är nog min starkaste övertygelse att ingenting har orsakat, och orsakar, så mycket väpnade konflikter och orättvisor som just religion. Så länge det har funnits ett guds namn har det alltid krigats i dennes namn. Men det är min åsikt, ni behöver inte dela den, det är ok.

08 Ett ögonblick

Vad är värt att skriva om som händer under ett ögonblick? Det mesta här i livet måste väl ändå föregås eller förekommas av något mer ihållande än så. Jo det mesta är nog så, och även om detta ögonblick föregicks av en omvälvande tid innan och ett livslångt åtagande efteråt så sker ögonblicket på det kortaste av mätbar tid och det känns som en evighet; att bli pappa för första gången.

Ena sekunden är du det inte. Andra sekunden är du. Helt plötsligt finns där en liten oskyldig människa helt ovetandes om världen och ingen annan att förlita sig på än sin mamma och pappa. På ett ögonblick har jag blivit ansvarig för en annan människas välbefinnande, uppväxt och start i livet. Hur fan gick det till? Där stod jag som en 22-årig slyngel med allt annat än skinn på näsan och med min förstfödde i famnen. Den stoltheten. Den överväldigande förändringen. Och det gick ju, konstigt nog. Snart fyller storgrabben åtta år. Han går första klass, sitter hemma och gör sina läxor, spelar handboll och innebandy med brinnande passion och han har börjat bli en egen individ med starka åsikter om både stort och smått.

Sen gjorde jag det där med papparollen två gånger till. Ögonblicken var lika känslosamma då. Pappa på nytt. Pappa gånger tre.

Three times lucky.