Lyssnar på Morgonpasset i P3, Kristofer Åström spelar "Hard To Live" och späder på om myten av ledsna singer-songwriters. Det vackra framförandet och textraden "I don't know what it is but I will have to change. Will it always be this hard to live?" förpassar mig ögonblickligen femton år tillbaka i tiden. En högstadietid där mjuktuffa pojkar och wannabe-coola grabbar till varje pris försökte synas och höras mest. Attityden var livets primära allt och från svarta kondommössor med "Stüzzy" ingraverat på fronten hängde håret ner till axelregionerna.
I utkanten av mjuktuffigheten sitter en liten kille med andra funderingar. Någon som varken sticker ut eller utmärker sig. Han har enkla jeans med en ännu enklare huvtröja och ingen mössa. Håret är kort och hänger rotlöst ner i pannan. Han är blyg, försiktig och osäker. De blå melerade ögonen lyser varken av mjuktuffhet eller cool attityd. Han gör inget väsen av sig, han kan inte, han vet inte hur man gör. Osäkerheten är hans bästa skydd och vän. Han är inte ensam men känner sig ensammast i världen. Varför är han så beroende av att passa in? Att placeras i ett fack så alla vet hur han är? På förhand markerad, kategoriserad och stöpt.
Jag ville så gärna passa in, men gjorde det inte. Jag var ingen sportfåne och hängde med fotbolls- eller hockeykillarna och för försiktig för att närma mig de coola gängen. Istället satt jag på avbytarbänken som åskådare. På säkert avstånd. Jag var inte mobbad men hela tiden hängde molnet av rädsla för att någon skulle se igenom mitt luftslott. Hela tiden klä sig i en falsk roll som inte visade sårbarhet, sin tunga självkänsla, sin ärlighet. Inte visa vem man egentligen var. Falskspel.
Jag hade några vänner där alla upplevde samma sak men ingen sa någonting, en talande tystnad. Vi var på samma gång vår egna olycka och lycka. Med tiden tog vi olika vägar och så sakteliga infann sig också insikten att det mesta här i livet löser sig och går i faser. Även sådant som tonårsproblematik, osäkerhet och självförtroende. De går och kommer olika fort för oss alla.
Tiden sägs läka alla sår och måhända finns det en sanning i det. Sår kan lämna ärr och med ärr finns minnen. De bleknar, blir suddiga och diffusa i periferin av viktigheten men formar delar av ens framtid. Med minnen kommer också styrka, beslutsamhet och vilja. Jag har inget att bevisa för någon annan men allt att bevisa för mig själv.
Femton år senare tar jag en klunk kaffe och trivs med vetskapen att allt ordnar sig till slut.
För dig.
För mig.
För oss allihop.
Och det har aldrig känts bättre.
09 augusti, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket bra skrivet, jag känner igen mig väldigt i det du säger. En sommar fick jag dock för mig att jag inte alls skulle smälta in sådär vanligt så jag bestämde mig för att sminka mig lite annorlunda. Det slutade i att jag hade rosenröd ögonskugga både över och under ögonen. Nu i efterhand undrar jag hur jag tänkte när jag bestämde mig för det där, men samtidigt är jag glad att jag envisades med att sminka mig så och att jag gjorde som jag själv ville.
Kajsa, för mig handlade det mindre om att smälta in eller inte utan snarare att i efterhand inse att alla upplever svåra perioder i sina liv. Vissa bryter ut från dem ganska enkelt, andra har det svårare och tar längre tid på sig medan det för vissa är som att klättra över Everest och inte gör det förrän långt senare. Det fascinerande är att i princip alla lyckas ändå, trots allt. Som du själv skriver så bröt du en trend, ett beteende, ett invant mönster med glädje som följd konsekvens.
Och för det mesta är det bara en sådan liten sak som behövs för att åstadkomma något klart större. Imagine that.
Skicka en kommentar