28 augusti, 2008

Livets historiska ögonblick

När jag hade skrivit gårdagens text om de lyckligt studentikosa ögonblicken kom jag att fundera över någonting mer. Hur många fler sådana där fantastiska ögonblick, oavsett om de varade i sekunder eller dagar har man upplevt? De där tillfällena som man aldrig behöver leta efter minnesnyckeln till, de bara finns där i periferin av ens dagliga medvetande.

Pinsamhet. Lycka. Ledsamhet.

Jag reflekterar och inser hur mycket de format en till den man är. Även om man inte förstod det just då.

Man kan fundera över varför jag så tydligt minns ett ögonblick som 2-åring där jag sitter inlindad i mitt täcke på sängen mitt i natten. Åskan mullrar utanför och regndropparna piskar våldsamt mot glasrutan som skyms av den blekta persiennen. Jag ropar på mamma och hon kommer för att hålla om mig. Det känns tryggt.
Eller den gången när vi hade middagsgäster och jag med mina fem år snodde några hundralappar från min pappas plånbok för att ge min äldre kusin eftersom han utmanade mig. Samma kväll satte jag också eld på mitt hår med ett värmeljus. Ljushuvud i bokstavlighet.
Discot på mellanstadiet då jag den gången dansade med klassens allra sötaste tjej, Klara, som hade vit klänning och röda rosetter i håret. Jag kommer till och med ihåg låten - Carrie med Europe. Den tycker jag fortfarande om väldigt mycket.
Eller tillfället då min bästa vän från alla år svek mig på alla sätt möjliga då jag minst behövde det. Ett sommarlov som förändrade allt.

De är så tydliga och så många.

Hur vi lever är vad som avgör vilka vi blir.

Första kyssen med den lite äldre tjejen och känslan av en skenande buffel bland hyllor av staplade kristallglas. Första flickvännen och sedermera första gången som skoningslöst dumpad. Första gången i hennes källarsovrum vilket var både nervöst, taffligt men ändå lite fint. Man kunde ju inte bättre.
Alla ögonblick i skolan som inramas av hela känslospektrat möjligt att uppleva hos människan, där ens identitet ifrågasätts lika ofta av andra som av en själv. Ögonblicket då man av andra ansågs vara vuxen men fortfarande kände sig som ett barn som bara ville leka med sin nya, fina och gula traktor i sandlådan.

Idag är bara ännu ett ögonblick. Betydelselöst eller avgörande, vad vet jag?

Det får framtiden utvisa.

2 kommentarer:

Tolkia sa...

O, jag kan relatera till det där med den gula traktorn. Vete fan om jag inte fortfarande helst vill leka med den gula traktorn, förresten.

Doktoranden sa...

tolkia, det vill jag också.