08 augusti, 2008

Le kandidat

Student.

Ordet har en lätt bitter men glädjefullt frisk smak.

Kandidat.

Ordet är nytt och känns vilt främmande.

Jag studerade i flertalet år på en hälsovetenskaplig utbildning och kände mig mer än nöjd med vad jag åstadkommit. Hade examen i en utbildning som gav mig möjligheten att få jobba med forskning, en möjlighet jag tog vara på då jag fortsatte som forskarstuderande (doktorand) inom medicinsk biovetenskap. Långt inom mig fanns dock en liten tanke, en liten dröm, om någonting mer. Någonting jag visste att jag innerst inne ville men inte vågade manifestera i tal eller tydlig tanke. För vad blir det av en drömmare annat än ingenting? Länge försökte tankarna tryckas bort och förpassas till glömska, det fanns för många hinder.

Men det gick inte. Jag vågade chansa och ge mig hän åt en dröm.

Jag låter blicken vandra över papperna i mina händer. Hösten kantas av anatomi, medicinsk psykologi och etik, svansning, tidig klinisk träning, möta och samtala med riktiga patienter med riktiga besvär på vårdcentraler och mycket mer. Jag har alltså börjat vandra på min väg mot läkare. Det hela känns som en kombination av stor ödmjukhet, förväntan, rädsla och genuint ärlig glädje.

Den som säger att man aldrig vinner något på att våga chansa har aldrig levt.

7 kommentarer:

msJulia sa...

Congrats, kära doktoranden!

Marie sa...

Hoppas du kommer att tycka det är lika kul som du drömt om! Vi ägnade ju de första åren åt idel plugg och i princip noll patientkontakt - jag kan tänka mig att det är ännu roligare om man får börja nosa på "the real thing" från början, även om det rent kunskapsmässigt såklart blir ännu mer givande sen, ju mer man lärt sig.

Bara själva kontakten med folk i den minst sagt märkliga relation man får när den ene är sjuk och den andre ska hjälpa tar ju tid att komma in i, desto bättre då ju tidigare man får börja. Tror jag.

Stort lycka till!

Marie sa...

Oj. Blev möjligen dubbelpostat där, såg inte att det skulle godkännas först.

Doktoranden sa...

marie: Ingen dubbelpost inkommen, och tack för din snälla kommentar!

Min första utbildning är väldigt lik läkarnas preklin (flertalet kurser läste vi tillsammans) innan man kör in sig på forskningsbiten, så hela den delen är tillgodoräknad. Efter höstens "upptakt", vilket är en kompression av de kliniska aspekterna under T1-T5 plus lite annat, börjar man direkt på den kliniska biten.

Att det är en märklig relation då den ene är sjuk och den andra ska hjälpa kan jag tänka mig, det är nog en roll som tar sin tid att växa in i. Man får börja med att göra sitt bästa. Har du några tips till en fullständig rookie?

Doktoranden sa...

msjulia: Tack! Jag är ödmjuk, lite nervös och väldigt förväntansfull på vad som komma skall.

Marie sa...

Ödmjukhet är nog en väldigt bra början - att komma ihåg att man inte alltid vet bäst, alla sina kurser till trots. Tror jag. Att inte köra över, bara för att man vet hur det ska vara och hur det kan bli.

Väldigt mycket rookie själv än så länge, och det låter ju bra att säga att man ska "lyssna" - fast det är också en sanning med modifikation, kommer man på efter ett tag.

Ja, puh.

Doktoranden sa...

marie: Så ypperligt sant som du säger. Här på hemmafronten har jag också en väldigt omtyckt och duktig sjuksköterska till sambo som sagt åt mig; "jag ska lära dig precis vad en läkare INTE ska göra".

Jag lyssnar med tillförsikt och respekt.