10 augusti, 2008

The gaming generation

Står i kön till kassan på Barnens Hus. Grabben ska få ett Nintendo Wii. Ska betala och den förvirrade personen i kassan glömmer helt bort den extra handkontrollen och nunchuken som ligger bredvid. Biter mig hårt i tungan samtidigt som hon packar ner allt i påsen och önskar mig en trevlig dag. ”Detsamma” yttrar jag, tar påsen i ena handen, grabben i den andra och skyndar ut. På frågan om vad kostar min heder? Tydligen inte mer än några hundra svenska kronor.

Kommer hem och kopplar in den vita boxen. Att jag alltid velat ha en spelkonsol sedan jag var liten parvel är en noterbar sidfot. Som liten fanns hos alla kompisarna det berömda Nintendo 8-bit där man spelade idag kultbetonade guldpärlor som Super Mario Bros, Kid Icarus och Zelda. Vi samlades hemma hos varandra och spelade som besatta. Hypnotiserade och stirrande satt alla killar framför tv-altaret och följde den spelande personens fingerfärdighet över kontrollen och hur figuren på skärmen gjorde magnifika förflyttningar. Varje grabb hade sin expertis, sin nisch. Jag var en hejare på Metroid. Bombade mig upp till höga avsatser och sköt fiender innan de hann blinka utan att jag förlorade en tillstymmelse av liv. Metroid var min värld och Samus min pixlade tvilling. Chocken efter varvning då Moderhjärnan sprängts i bitar att Samus var en kvinna in disguise var svår. Att klara av ett spel, varva för invigda, var en glorifierad högtidsstund utan gränser. Glädjeyttringar, klappar i ryggen och alla delade vi euforin att klara av de hinder vi ställdes inför.

20 år senare står grabben står och spelar Spider-Man. Han viftar med kontrollerna i luften, virvlar fram kombinationer på knapparna och får huvudpersonen på TV:n att volta i luften samtidigt som spindelnät skjuter ut mot fienden bakom och en hård spark landar i figuren framför. Ögonen lyser och bakom honom finns kompisarna som tittar med förundran. Sista bossen är som alltid snirkligt svår men till slut självfallet bemästrad. Jag ser samma sak hos grabben som jag själv kände för länge sedan: revanschen, högtidsstunden och glädjen. Allt går i en infinitiv åtta. De där skavande handkontrollerna har lämnat mer än bara ett avtryck i händerna som sitter kvar efter alla år.

Det är kväll och grabben har somnat. Jag står och spelar Metroid Corruption på Wii och lita på att den kvinnan fortfarande piskar upp vad hon än ställs inför. Vissa ränder går aldrig ur. Det är jag och Samus.

2 kommentarer:

Pysseliten sa...

Hos oss regerar X-box och PS2, men jag vill gärna ha ett Wii -också! Vilket är helskumt, efterom jag "suger" på spel, som Moa (13) säger. Kan liksom inte hantera handkontrollen...

Apropå heder så har jag ställt mig sist i en låååång kö på IKEA en gång, när Tove (2) passerat genom kassan med en isbitsform för 15 kronor i handen. Allt för att lära barnet att man måste betala... (Dumt! Det gör jag aldrig om, barnet hann bli både trött och gnälligt och fattade nog ändå aldrig poängen!)

Doktoranden sa...

pysseliten: Alla kan lära sig. Ingen är fullkomlig. Din heder var för övrigt väldigt charmerande att läsa om!