Min relation till min pappa har sedan jag var barn alltid varit ganska avig. Allt för många gånger har vi stått där mot varandra som två absurt envisa tapirer med ångan ur näsborrarna. Onödiga diskussioner, utlägg och förväxlingar har följts av obekväm tystnad och bitterhet. Ingen har fel, ingen har rätt och mitt mellan har man medlaren med hopp; mamma. En slitande position med en enda önskan om att magneternas likasinnade poler skulle finna varandra. En omöjlighet. De osynliga fälten studsar i varandra, böjer och kränger för att hålla sig på behörigt avstånd. Med kraft kan polerna tvingas till möte, men med total avsaknad av harmoni. Det är ett tvång, en abnormal situation där kaoset är storskaligt och primärt.Men vad händer när medlaren inte längre kan vara medlare? När polerna bara trycker ifrån varandra utan motkraft och distansen växer mer och mer? Ett avstånd som till slut är allt för stort för att överbryggas?
Vågen sköljer över mig med ett öronbedövande vrål. Tappar balansen och skummet yr runt kroppen där vattenmassorna sliter mig åt olika håll. Smärtan är olidlig och jag tappar alla grepp om verkligheten. Det salta vattnet bränner i mina ögon, näshålor och hals samtidigt som vattnets lugnare miljö sätter in och vaggar mig fram och tillbaka som en metodisk pendel. Tyngdlöst svävar jag i det becksvara mörkret av ingenting där jag desperat försöker utgöra upp och ner. Lönlöst. Allt är bara svart. Inga solkatter som dansar på någon yta, inte en fisk så jag ser dess ryggfena. Lungorna bränner som ursinnig eld där det nästan obefintliga syret långsamt diffunderar över till de hungriga blodcellerna. Jag har inget val. Ta ett beslut! Gör en halv volt och börjar gräva med armarna och sparka med benen. Det känns som en evighet. Viljan att ge upp är på väg ta överhanden mot viljan att kämpa. Det känns som jag simmar in i den mörkaste av grottor tills händerna plötsligt blir tyngre och tappar greppet. Ansiktet bryter ytan och luften strömmar ner i de krampaktiga lungorna. Vinnaren av rysk roulette.
Polariteten har vänt.
Avig har blivit rät.
Fötterna är nedåt.
Sakta börjar således de magnetiska polerna röra sig mot varandra. Okonstlat. Harmoniskt. Naturligt. De överbryggar den avgrund dem emellan. Det finns något nytt och förenande som fötts fram ur ett mörker av sorg och ledsamhet. En särskild form av kärlek som hädanefter villkorslöst fungerar utan medlaren. En harmoni för alla parter.
Kärleken mellan far och son. Som det var tänkt från allra första början.
6 kommentarer:
Nu kom en tår eller två i ögonvrån. Inte så mycket för sorgen. Utan för att det är fint. När något svårt för en närmre en annan.
Jag skulle (obs. att det inte är min mening att låta oförskämd) kalla det för att du tvingas bli vuxen och han tvingas inse att du är vuxen. Och att ni båda tvingas ta ansvar för er relation, eftersom den som alltid tidigare städad upp efter er inte längre kan göra det. Jag har upplevt något liknande med min egen far, och även där var katalysatorn svår sjukdom som ställde alla etablerade förhållanden på kant. Jag uppskattar det att vi har ett mycket bätre förhållande än tidigare, samtidigt som jag kan önska att det inte hade behövts en dödsdom för att vi skulle begripa att ta vara på det som är viktigt.
kat, tack snälla. Jag finner det också fint på ett väldigt särskilt sätt.
tolkia, tänkvärt skrivet och med en synvinkel jag inte helt reflekterat över. Att beskriva den som att någon annan "städat upp" håller jag väl inte med om, men att det handlar om ett ökat eget ansvarstagande - ja.
Att det behövs dödsdomar för att inse viktiga saker i livet är tragiskt, men något som tyvärr alltid kommer finnas där bland oss människor.
Jag flyttade lååångt hemifrån för att förstå hur jag skulle kunna jämka med (båda) föräldrar, beroendet och självständigheten fungerade inte utan att "klippa av" först. Jobbigt då, men skönt nu! Jag älskar dem, beroendet är ömsesidigt, men lagom är bäst!
Fint och skönt när det vänder.
pysseliten, ibland är det avståndet som är den nödvändiga nyckeln för svaren man söker. Jag hade något av samma tankegång när jag växte upp men det visade sig bli lite annorlunda till slut. Dock till det bästa, på sitt lite egna och udda sätt.
anne, det känns så. Tack.
Skicka en kommentar