Foucaults pendel intet mer

Foucaults Pendel har stannat av. Det har varit en lång tid med denna litterära tegelsten. En historia om berättandet av mytologi, hemliga sällskap, självbedrägeri och neurotiska fantasier. En bok där tankars galna besatthet mynnar ut i en bisarr och kännbar verklighet av förföljelsemani, tolkningar, psykologi och vansinne.
Historien om Jacopo Belbo, Diotallevi och käre Pim Casaubon hos Garamond och Manuzio har varit allt från tungläst, förvirrande, spännande och tråkig till i slutändan väldigt lärorik med en invecklat utvecklad syn på tillvaron. Jag har lärt mig realiteter och begrepp, djup och bredd om stort och smått. Ja boken är ett monster. Ypperligt svårläst. Den kräver tid och tanke men lämnar en med något man tidigare inte hade. Kan jag sätta fingret på vad? Nej. Den måste läsas för min övertygelse ligger i att boken påverkar alla på olika sätt, bara att den påverkar är själva nyckeln. Vilket lås och dörr den öppnar är lika föränderligt som vädret.

Om du har ett öppet sinne och gott om tid. Det är den värd.

Jag går själv vidare med Joan Didion och "Ett år av magiskt tänkande". En berättelse om sorgen och förlusten av sitt livs kärlek och hur man kommer ut starkare på andra sidan av det mörka djupet, mot alla odds.