Tillbaka till verkligheten

På med vita rocken, stäng in händerna i vinylhandskar och greppa de små verktygen Madam Skalpell och Herr Taggtång.

Innan semestern kunde jag procedurerna för dissektion baklänges i sömnen men nu kände jag mig plötsligt lika ringrostig som Wall-E's sociala förmåga i det senaste alstret från Walt Disney (en för övrigt rätt charmerande film). Faktumet är min ringrostighet yttrade sig så pass att jag med skalpellens spets lyckades penetrera den tunna vinylhandsken och huden på tummen. Rödfärgad insida av handsken i tumregionen. "Snyggt" sa Bill. "Klantigt" sa Bull.

Fram med sprutan och kanylen för fortsatt arbete trods blodmässig fadäs med trombocytaktivering som följd. En mer pillrig sekvens men fascinerande nog mer lyckad (mao jag körde inte in kanylen i handen). Dissektionen sedan till handlingarna och cellerna får därmed klara sig på egen hand i sin inkubator till fredag utan min inverkan. Infann sig gjorde dock insikten att jag trots allt fortfarande "got it" efter nödvändiga eskapismer av vatten, the occasional vinglas och sommarvila. Nu en lunch med fellow doktorand A och ordningen är således återställd.

För övrigt har jag tänkt gå och gifta mig framöver.

Hur gick det till?