Man upphör aldrig att förvånas. På väg hem från jobbet träffar jag på J, en person jag inte sett eller haft någon sorts kontakt med på roughly minst tio år. Senaste gången vi sågs sållade vi oss till tonåringar och allt vad som hörde den tiden till.
D: J??!
J: D?!?
D: Vad gör du i dom här avkrokarna??
J: Tjänsteresa....osv.....
D: ....
Vad är sannolikheten?
Definitivt större att träffas av blixten. Två gånger. På samma plats.
Ursäkta, men nu ska jag gå och köpa en Triss-lott.
25 augusti, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hehe. Var det hela konversationen? Fniss.
kat, inte kanske helt fullständig men kontentan av det. Den rena förvåningen gav mig lite tunghäfta, något jag sällan dras med om säger så.
Skicka en kommentar