23 augusti, 2008

"Några jobbiga timmar senare"

Stängde precis igen boken "Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion som behandlar sorgen och livet efter förlusten av hennes make. Ja vad ska man säga? Mina förväntningar på boken var rätt höga men i all enkelhet var jag inte ett dugg imponerad. Hela historien kändes lika känslomässigt djup som en tesked jag hittar i min egna kökslåda: grund, kall, metallisk och synnerligen vardaglig.
Hennes berättelse upplevs som steril, klinisk och faktabetonande med en outtalad rädsla för att släppa in läsaren djupare i hennes tankar. Att vara personlig är något farligt, att tillåta läsaren känna medlidande och uppleva samma sak genom hennes skrivna ord är avlägset. De enda gångerna texten lyste upp var när hon citerade andra författare med en långt mer empatisk förmåga av känsloförmedling. Miss Joan framstår därför, förvånansvärt nog, som en ganska stel och allt annat än en levnadsglad människa.

Istället sitter jag nu och lyssnar på "Cinema Paradiso", den senaste samlingen av sånger från vad jag anser vara mitt lands absolut bästa kvinnliga sångerska: Sofia Källgren. Hon gör sina egna tolkningar av klassiska stycken inom filmmusikens värld. Jag vallas stillsamt runt bland alt- och basklavar som åtföljs av deras passionerade notföljder med glädje. Det finns helt enkelt musik och sen finns det musik.

Idag lagade jag också Världens godaste potatissallad alla kategorier. Rostad färskpotatis med färsk sparris, citrondressing och vit tryffelolja.

Recept, någon?

5 kommentarer:

Tolkia sa...

Hrrrm, jag reserverar mig mot användningen av "alt" i samband med Sofia Källgren, med den ljusaste av ljusa röster.

På liknande tema som Didion finns Peter Nolls "Den utmätta tiden" (på tyska "Diktate über Sterben und Tod", d.v.s. en helt annan titel; det får mig att fundera över varför en sådan titel kan fungera på tyska när inte en jävel skulle köpa "Diktat om livet och döden" på svenska); jag har hittills läst en tredjedel av boken och den är bra. Men man kanske skall ha en viss förkärlek för utsvävande privatfilosoferande om man skall uppskatta den.

Jag bjuder på lite Noll:

"Jag stöter åter på en av mina egenskaper som jag egentligen sedan länge borde vara förtrogen med. Även om jag snarast är tvivlande och tvekande av naturen, är jag benägen för bryska, snabba och radikala beslut i krissituationer som angår mig själv."

"Hur kan man känna sig träffad av en människas blick då blicken ju inte är en projektil, utan ögat fastmer den grotta i vilken ljuset faller in tillsammans med bilden av vederbörande. Kanske är det bara tanken att vara en bild i en främmande hjärna som är outhärdlig."

"Alla försök att se över gränsen kan vara stimulerande, men man måste ändå medge att man i själva verket ingenting ser."

(And especially for you:)

"Bara musiken är tillräckligt abstrakt för att kunna uttrycka det transcendentala."

Doktoranden sa...

Tolkia, utsvävande privatfilosoferande är, när det skrivs bra, riktigt stimulerande att läsa. Dina exempel av Noll får mig genast att lägga till ytterligare en bok i min "att läsa lista".

Marie sa...

Läste också den Didion-boken, och väntade liksom hela tiden på...att den skulle börja. Det gjorde den inte.

Doktoranden sa...

marie, så bra beskrivet i all sin enkelhet. Precis så var den.

Anna sa...

Ja tack! Receptet menar jag:-)