21 augusti, 2008

Ett litet steg

Hade ett avslappnat och allt annat än formellt möte med min handledare (chef på ren svenska, men i universitetsvärlden är vi lite eljest) för en stund sedan. Snarare var det en dialog över kaffekoppen i fikarummet men ändå. Vi ska börja skriva och sammanställa min första vetenskapliga publikation. Förvisso en lång process och om jag sa hur lång skulle ni sätta i halsen, men det känns ändå som ett skönt steg i rätt riktning.

Vi har dock inte pratat ihop oss om min kombination av läkarstudier och forskningsjobbet ännu.

En annan dag.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Nej nej, din handledare är din handledare (handledaren är dock en, som du uttryckte det, aningen eljest art). Din chef är din chef (vanligen enhetschef, avdelningschef eller vad den som basar över avdelningen du jobbar på nu kallas). I förekommande fall råkar man i och för sig få sin chef som handledare, och då har man en handledare som också är ens chef, I'd say. Aningen komplicerat kan det bli om man har sin chef som biträdande handledare, d.v.s. på handledarskalan underställd huvudhandledaren, som dock administrativt är underställd chefen/bihandledaren. Inga problem om chefen inte är den härsklystna typen, problem om han/hon är det ... (been there, done that). Ytterligare en sak som är aningen eljest med universitetsvärlden är böjelsen för sandlådekrig.

Anonym sa...

aha okej ..

dom flesta photoshopar juh om sina bilder men eftersom att jag inte e nån höjdare på photoshop så kan jag ej göra de :(

så jag lägger in dom som dom är :D

Fredrik sa...

tolkia, ja i mitt fall är det ju så att min handledare även är avdelningschef. Situationen med avdelningschef som bihandledare med huvudhandledaren under- respektive överordnad bihandledaren beroende på situation är ganska...makaber. Bör i största möjliga mån undvikas, i alla fall om doktoranden själv i fråga vill ha ett fungerade huvud efter sina forskningsår. Folk har blivit mentalt instabila för mindre. Indeed.

Sandlådekrig. Jo jag nickar instämmande.

Izzah, överexponering och skärpa har ingenting med Photoshop att göra utan med fototeknik.

Anonym sa...

Nackdelen att integrera chef och handledare i samma person brukar göra sig påmind om man måste ha det som populärt kallas "medarbetarsamtal". Kan ju bli lite svårt att ta upp handledningsproblem, typ. ;)

F.ö. kan man lätt sätta sig i makabra situationer även utan den förvirrade handledarkonstellation jag beskrev; undertecknad har just lyckats göra det. Mmmmmmm, kul. Not.

Fredrik sa...

tolkia, kanske är det en nackdel för många men jag har än så länge inte behövt uppleva den negativa sidan över huvudtaget. Har en mycket förstående, snäll och omtänksam handledare/chef. Skulle jag i framtiden få "handledningsproblem" finns det alltid andra individer att vända sig till.
Lättheten att nästla in sig i makabra situationer är trots allt en ganska väl uttalad del av doktorerande och antagligen relativt få som klarar sig helskinnade från detta. Du har således mina sympatier, även om de knappast hjälper nämnvärt (men jag kan alltid vara ett mentalt bollplank för kaskadkräkningar över jobbiga handledare).

Jag har idag haft Mötet med min handledare. Positivismen hoppade på närmaste rymdfärja om jag säger så.

Anonym sa...

Egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll så länge det inte blir fnurror på tråden någonstans (det kan bli intressant när deltagarna i den dance macabre jag beskrev ovan blir okontanta, o ja). En fördel med att integrera chef och handledare är ju också att man slipper intressekonflikter av den typ som uppstår när handledare och chef har olika åsikt om vad man för tillfället bör ägna sig åt (a matter huvudsakligen för doktorander som både forskar och arbetar kliniskt/undervisar etc.).

Fredrik sa...

tolkia, väl talat.

Nu är ju bara frågan hur jag sedermera efter disputation om några år ska få ihop det med den där tänkta/drömmande post-doc vistelsen på ett år i Australien eller NZ.

Sicka sjuka i-landsproblem man har. Men i brist på annat.