Emboli.
Blodet strömmar genom venerna. Den ligger där längs sidan av kärlväggen och virvlar i pumpande blodströmmen. Helt plötsligt släpper den. Som en silverpil ger den sig iväg. Genom venernas extremiteter rusar den mot centralen, hjärtat, och slinker igenom som en osynlig vessla förbi förmak, klaffar och kammare. Ut genom artärerna och vidare mot lungorna som ett skenande höghastighetståg. Artärerna minskar i sin diameter, mindre och mindre för att mynna ut i löjeväckande tunna kapillärer så syret kan övergå till blodet i de alveoler de omsluter. Men inget syre utväxlas. Embolit täpper till, stoppar flödet och hindrar den naturliga processen.
Ett emboli är en blodpropp. En stoppskylt in absurdum. En komplikation hos en redan multisjuk människa. Jag kramar, gråter, tröstar och finns där för en människa, vars tillvaro kantas av dödsångest och rädsla likt vi andra gnabbas över trivialt och meningslöst dravel som faller i glömska lika fort som det påfunnits.
Sitter senare på kvällen med pappa på en restaurang anno 1906. Äter god tre-rätters middag med vin och samtalar om livets framtid, historia, glädje och sorg i salig kakafoni. Vi tar en promenad med ord om stort och smått, viktigt och trivialt med gräns på värdelöst. Ett behövligt avbrott i mentala arbetet om tung förlust. Stannar till på kvarterskrogen Bryggargatan. I baren står en blond flicka med en lätt bister uppsyn över det större sällskapet som för lite mer oväsen än som sig bör. Hon frågar vad vi vill ha och jag beställer två Åkerbärslyx. Från de små högtalarna på väggen som nästan smälter in i den ljusa inredningen strömmar ljuv och lättsam musik. Tystnaden mellan far och son är till fullo talande och allt som behövs. Jag finns där.Vi lever, vi föds, vi dör.
Men vem säger det är lätt?
8 kommentarer:
Aj fan. Mina sympatier till familjen.
Du skriver så fint.
Väldigt varmt, vemodigt och fint - som vanligt. Tack för länken förresten, är det okej om jag länkar dig också?
Nu har du skrivit sådär som jag vill kunna berätta igen. Pang. In i hjärtat. Och jag menar det. Nej, jag har aldig träffat dig men en lite liten bit blir ledsen ändå. Känner med dig kan man nog beskriva det. In absurdum. Så kan det bli.
Marie, så vänligt sagt av dig. Jo det är svårt men man gör sitt bästa för att ta sig vidare. En dag i taget.
Emil, det uppskattas att du finner mina texter som så. Självfallet är det bara att länka.
Kat, det är med den målsättningen jag skriver så att du också upplever det så gör mig glad. Din omtanke går allt annat än obemärkt förbi, den betyder snarare en hel del. Tack.
När kommer förresten tapeten upp? Jag ser fram emot slutresultatet.
Fint och vemodigt som sagt, du har mina sympatier.
Och apropå allt annat: Ingen har någonsin känt igen mig från min blogg! Men så finns det inte så många bilder på mig heller, men det hade väl inte du heller..? Och jag befinner mig hemma från i förrgår och till i övermorgon tidigt så jag föreslår att vi skjuter på fikat till, tja slutet på sept?
Christel, nej i den här bloggen finns inga bilder på mig och kommer inte att finnas på i alla fall en överskådlig framtid. Hon hade känt igen mig både från min gamla blogg samt att hon varit på mina pass.
Hihihi, det var ju det vi sa i juni, att vi inte skulle hinna. Självfallet tar vi det i september igen. Ha det riktigt bra i Japan!
Men! Tapeten är ju uppe, och har så varit i 2 dygn. Ser du den inte? Gick ju superduperlätt med din fina kod!!!
kat, jag tittade in precis nu och såg det. Blev fina fisken!
Skicka en kommentar