Dagens soundtrack

Threshold - Flags And Footprints (mp3)

Åter till Costanza och lite fysiologi, i brist på annat.

Game, set, däckad

Det värkande huvudet sitter fortfarande fast på den sjukpirriga kroppen.

Inte heller kom mitt bokpaket från Bokus och räddade helglektyren.

Misären är total.

Huvudvärk

Nu är det helg.

Liten

Sällan har jag mycket till övers för kvällsblaskor då de hellre skriver om glassiga och glattiga ämnen som bara spär på det redan översjukt ytliga samhället. Men emellanåt lyckas de dock, ta i trä, skriva någonting som berör även en realistisk surkart som mig.

En pappa kommer med sin 5-åriga son till läkare för problem med kisseriet på grund av för trång förhud. Läkaren är villrådig och letar information på Wikipedia följt av lokalbedövning på området och försöker dra bak förhuden med en peang. När han inte lyckas lokalbedövas det ytterligare följt av ett andra försök och sedan ett yttrande att pappan ska utföra ingreppet istället.
Är jag den enda som tycker allt detta låter fruktansvärt smärtsamt och långt ifrån normal medicinsk praxis? Granted, jag är inte i närheten av att vara någon läkare utan i startblocket men sunt förnuft är jag inte i avsaknad av. Faktum är att artikeln gjorde mig riktigt illa berörd och om det som står är sant, vilket jag inte nämnvärt kan bedöma, så förmår jag mig inte till det minsta att förstå läkarens tillvägagångssätt på någon punkt.

Om man inte vet, ta reda på det på ett professionellt sätt. Om man ändå inte vet, hänvisa vidare. Famla inte i mörker och tro att man kan, det handlar om människor. Integritet, respekt, empati och att känna till sina begränsningar torde väl vara något grundläggande för oss alla.

Stackars Liten.

Livets historiska ögonblick

När jag hade skrivit gårdagens text om de lyckligt studentikosa ögonblicken kom jag att fundera över någonting mer. Hur många fler sådana där fantastiska ögonblick, oavsett om de varade i sekunder eller dagar har man upplevt? De där tillfällena som man aldrig behöver leta efter minnesnyckeln till, de bara finns där i periferin av ens dagliga medvetande.

Pinsamhet. Lycka. Ledsamhet.

Jag reflekterar och inser hur mycket de format en till den man är. Även om man inte förstod det just då.

Man kan fundera över varför jag så tydligt minns ett ögonblick som 2-åring där jag sitter inlindad i mitt täcke på sängen mitt i natten. Åskan mullrar utanför och regndropparna piskar våldsamt mot glasrutan som skyms av den blekta persiennen. Jag ropar på mamma och hon kommer för att hålla om mig. Det känns tryggt.
Eller den gången när vi hade middagsgäster och jag med mina fem år snodde några hundralappar från min pappas plånbok för att ge min äldre kusin eftersom han utmanade mig. Samma kväll satte jag också eld på mitt hår med ett värmeljus. Ljushuvud i bokstavlighet.
Discot på mellanstadiet då jag den gången dansade med klassens allra sötaste tjej, Klara, som hade vit klänning och röda rosetter i håret. Jag kommer till och med ihåg låten - Carrie med Europe. Den tycker jag fortfarande om väldigt mycket.
Eller tillfället då min bästa vän från alla år svek mig på alla sätt möjliga då jag minst behövde det. Ett sommarlov som förändrade allt.

De är så tydliga och så många.

Hur vi lever är vad som avgör vilka vi blir.

Första kyssen med den lite äldre tjejen och känslan av en skenande buffel bland hyllor av staplade kristallglas. Första flickvännen och sedermera första gången som skoningslöst dumpad. Första gången i hennes källarsovrum vilket var både nervöst, taffligt men ändå lite fint. Man kunde ju inte bättre.
Alla ögonblick i skolan som inramas av hela känslospektrat möjligt att uppleva hos människan, där ens identitet ifrågasätts lika ofta av andra som av en själv. Ögonblicket då man av andra ansågs vara vuxen men fortfarande kände sig som ett barn som bara ville leka med sin nya, fina och gula traktor i sandlådan.

Idag är bara ännu ett ögonblick. Betydelselöst eller avgörande, vad vet jag?

Det får framtiden utvisa.

Tecken om höst

Det märks i den lite råare luften. Hösten är så sakteliga på väg att göra sitt intåg över tillvaron och klä in den i sin morgonfrost och gulnande löv. På vägen hem från jobbet noterade jag också det nästan ännu säkrare tecknet för hösten - nya studenter.

Där hade de samlats i små klungor runt universitetets olika knytpunkter med ett kombinerat uttryck av både förväntan och nervositet, många av dem också i diverse mindre smickrande utstyrslar. Igenkänningsfaktorn från en svunnen period gjorde sig charmerande påmind. I antågande såg man också diverse generaler, phösare, phaddrar och andra mediokert lustiga begrepp på overallsklädda äldrestudenter med ögonen gömda bakom illa sittande pilotbrillor. Ytterligare igenkänningsfaktor. Studentoverallen, även benämnd som spyfrack, är egentligen en faslig syn. Tygmärken, bälten, utbytta delar i andra färger, hemgjorda fickor och andra styggelser. Tanken på min gamla och illavarslande gröna samt märkesbeklädda overall (som ligger gömd någonstans djupt och mörkt i förrådet) får mig att dra på smilbanden. Den var i mina ögon, trots dess kontrovers, det ultimata festplagget. Snygg var man knappast, men det var således heller inte dess syfte. En svunnen period.
Jag är ännu inte så pass gammal att jag driftar mig till yttra det var bättre förr, men banne mig; det var en rolig tid jag inte för någonting skulle vilja ha ogjord. Kvällarna med en öl under stenvalven på Scharinska, rollen som toastmaster på sittningar, shotrace Albin med A (mitt livs hittils värsta 'dagen efter' alla kategorier), after plugg, maskoten Bamse, kallbad i Vindelälven, bada badtunna till fyra på morgonen som avslutas med att äta varmkorv och brieost.

Några ögonblick ur mitt liv.

Och de är helt fantastiska.

Så där jag cyklar hemåt och förbi några av universitetens knytpunkter vet jag vad som väntar de där förväntansfulla och nervösa studenterna. Jag gläds med dem. De har fantastiska ögonblick framför sig, några som säkert etsar sig fast och följer med dem hela livet. Precis som för mig fast jag nu står på andra sidan och tittar på.

Och minns.

Osannolikheten strikes again

Man upphör aldrig att förvånas. På väg hem från jobbet träffar jag på J, en person jag inte sett eller haft någon sorts kontakt med på roughly minst tio år. Senaste gången vi sågs sållade vi oss till tonåringar och allt vad som hörde den tiden till.

D: J??!
J: D?!?
D: Vad gör du i dom här avkrokarna??
J: Tjänsteresa....osv.....
D: ....

Vad är sannolikheten?

Definitivt större att träffas av blixten. Två gånger. På samma plats.

Ursäkta, men nu ska jag gå och köpa en Triss-lott.

Ljummen potatissallad med vit tryffelolja

By request:

Potatissallad. När folk hör ordet tänker de ögonblickligen på någon sorts kletig gegga man hittar i charkdisken på ICA och någonting allt för ofta gemene Svensson köper i ren desperation när middagsidéerna tryter. Antagligen slänger de med en halv grillad kyckling eller plommonspäckad karré från samma nämnda charkdisk.
Det ska sägas att potatissallad är en idiotisk rätt och jag frågar mig, äter man verkligen sådant i nyktert tillstånd? Kanske kan jag sträcka mig till bakiskravet men då ska du banne mig ha varit ordentligt på lyset. Men det är knappt. Om du istället vill äta en lite mer nyttig, inspirerande och framför allt synnerligen god potatissallad som gör själ för sitt namn tycker jag du ska göra följande:

1 kg färskpotatis
1 bunt färsk sparris
Ordentlig hutt olivolja
1 tsk vit tryffelolja
Ordentligt med pressad citron, cirkus 2 matskedar
Finrivet citronskal från en halv citron
Lite honung
Lite grovt skuren dragon
Några nävar grönt (babyspenat, ruccola eller annat grönt godis)
Lite nymalen svartpeppar
Ordentlig nypa havssalt (använder du sådant där finmalet "salt" från Jozo eller liknande är du redan förlorad och ute ur leken)

Skrubba potatisen och skär i skivor (~½ cm). Lägg på en plåt klädd med ugnsfolie. Blanda med olivolja, salt och svartpeppar. Stek högt i ugnen på 275 grader tills de börjar få färg och bli mjuka. Rör om rätt ofta.
Bryt bort de träiga bitarna på sparrisen och dela den sedan i lite större bitar på snedden. Blanda ner i potatisen och stek i 5 minuter till. Sparrisen ska vara mjuk men ha stunsen kvar.
Häll upp blandningen i skål, gärna ganska stor. Blanda tryffelolja, pressad citron, citronskal och honung och droppa över blandningen. Vänd ner dragon och gröna blad i alltihop och hugg in på en riktig potatissallad.

Morgonens vackra solitud

Måndag morgon. Morgonens kaffe latte i handen.

Här på forskningslabbet är det lugna gatan, än så länge helt ensam och den enda ljudridå som bryter av tystnaden är "See Green, See Blue" av Jaymay. Solen reflekteras rakt in i mitt doktorandkontor från det aluminiumklädda Dallas-huset med den klart blåa himlen ovanför. Det värmer nästan mer än kaffet i bröstet på mig.
Bläddrar igenom senaste numret av Läkartidningen som i tid och otid dyker upp här på avdelningen. Fastnar i en kortare artikel; Läkaren är patientens doktor - inte "advokat". Den beskriver bra de svårigheter som föreligger då hjälpande medicinska behandlingar är extremt kostsamma. En situation där läkare ibland kan känna tvånget att agera som patientens "advokat". Med dagens snäva tidsramar i sjukvården får tid för patientdiskussioner ofta stryka på foten - till förfång för både patienter och läkarna själva. Så tycker Reet Arnman.

Kaffet är slut.

En ny vecka startar.

Skolboksexempel

Sofia Källgren - A Rose Among Thorns (mp3)

"Några jobbiga timmar senare"

Stängde precis igen boken "Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion som behandlar sorgen och livet efter förlusten av hennes make. Ja vad ska man säga? Mina förväntningar på boken var rätt höga men i all enkelhet var jag inte ett dugg imponerad. Hela historien kändes lika känslomässigt djup som en tesked jag hittar i min egna kökslåda: grund, kall, metallisk och synnerligen vardaglig.
Hennes berättelse upplevs som steril, klinisk och faktabetonande med en outtalad rädsla för att släppa in läsaren djupare i hennes tankar. Att vara personlig är något farligt, att tillåta läsaren känna medlidande och uppleva samma sak genom hennes skrivna ord är avlägset. De enda gångerna texten lyste upp var när hon citerade andra författare med en långt mer empatisk förmåga av känsloförmedling. Miss Joan framstår därför, förvånansvärt nog, som en ganska stel och allt annat än en levnadsglad människa.

Istället sitter jag nu och lyssnar på "Cinema Paradiso", den senaste samlingen av sånger från vad jag anser vara mitt lands absolut bästa kvinnliga sångerska: Sofia Källgren. Hon gör sina egna tolkningar av klassiska stycken inom filmmusikens värld. Jag vallas stillsamt runt bland alt- och basklavar som åtföljs av deras passionerade notföljder med glädje. Det finns helt enkelt musik och sen finns det musik.

Idag lagade jag också Världens godaste potatissallad alla kategorier. Rostad färskpotatis med färsk sparris, citrondressing och vit tryffelolja.

Recept, någon?

Vågskål

Handledaren har haft lite mycket att stå i och när vi samtalade lite grann om höstens experiment så flikade jag in lite snyggt att vi behövde prata igenom det om mitt stundande läkeri. Det hade han totalt glömt bort men vi tog tag i det på en gång.

Det tog två minuter...

...och kunde inte löst sig bättre.

Vetskapen att man har en handledare som verkligen tror på en, uppmuntrar en och alltid ser lösningar istället för problem är en grund mer stabil än det mesta. Den uppsving min mentala glädje fick yttrade sig på ett sådant sätt att ett paket med nya böcker beställdes från Bokus.

Kärlek är ett blandband
Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet
Att älska som en porrstjärna: en sedelärande berättelse
Maria & José

Det där med att gräva ned sig i den medicinska litteraturen har ännu inte materialiserat sig i några konkreta eventer, men hoppet lever. Helgen ser dock ut att kantas mer av golfspelande på gräset och att plocka lingon i skogen. Men hoppet lever.

Idag är helt enkelt en riktigt bra dag.

Ett litet steg

Hade ett avslappnat och allt annat än formellt möte med min handledare (chef på ren svenska, men i universitetsvärlden är vi lite eljest) för en stund sedan. Snarare var det en dialog över kaffekoppen i fikarummet men ändå. Vi ska börja skriva och sammanställa min första vetenskapliga publikation. Förvisso en lång process och om jag sa hur lång skulle ni sätta i halsen, men det känns ändå som ett skönt steg i rätt riktning.

Vi har dock inte pratat ihop oss om min kombination av läkarstudier och forskningsjobbet ännu.

En annan dag.

Bleeding love

Det här är fint på riktigt.

Avig till rät

Varför måste världen ställas upp och ner innan man inser åt vilket håll man ska vända fötterna för att stå stadigt och upprätt? Jag får en förståelse för känslan som surfare beskriver när de ibland ramlar i riktigt stora vågor. De blir så omtumlade att de inte ens vet vad som är upp och ner, så totalt förlorade i känslan av riktning att de kan börja simma mot djupet i fullständig övertygelse att de är på väg mot ytan. En bisarr version av rysk roulette.

Min relation till min pappa har sedan jag var barn alltid varit ganska avig. Allt för många gånger har vi stått där mot varandra som två absurt envisa tapirer med ångan ur näsborrarna. Onödiga diskussioner, utlägg och förväxlingar har följts av obekväm tystnad och bitterhet. Ingen har fel, ingen har rätt och mitt mellan har man medlaren med hopp; mamma. En slitande position med en enda önskan om att magneternas likasinnade poler skulle finna varandra. En omöjlighet. De osynliga fälten studsar i varandra, böjer och kränger för att hålla sig på behörigt avstånd. Med kraft kan polerna tvingas till möte, men med total avsaknad av harmoni. Det är ett tvång, en abnormal situation där kaoset är storskaligt och primärt.

Men vad händer när medlaren inte längre kan vara medlare? När polerna bara trycker ifrån varandra utan motkraft och distansen växer mer och mer? Ett avstånd som till slut är allt för stort för att överbryggas?

Vågen sköljer över mig med ett öronbedövande vrål. Tappar balansen och skummet yr runt kroppen där vattenmassorna sliter mig åt olika håll. Smärtan är olidlig och jag tappar alla grepp om verkligheten. Det salta vattnet bränner i mina ögon, näshålor och hals samtidigt som vattnets lugnare miljö sätter in och vaggar mig fram och tillbaka som en metodisk pendel. Tyngdlöst svävar jag i det becksvara mörkret av ingenting där jag desperat försöker utgöra upp och ner. Lönlöst. Allt är bara svart. Inga solkatter som dansar på någon yta, inte en fisk så jag ser dess ryggfena. Lungorna bränner som ursinnig eld där det nästan obefintliga syret långsamt diffunderar över till de hungriga blodcellerna. Jag har inget val. Ta ett beslut! Gör en halv volt och börjar gräva med armarna och sparka med benen. Det känns som en evighet. Viljan att ge upp är på väg ta överhanden mot viljan att kämpa. Det känns som jag simmar in i den mörkaste av grottor tills händerna plötsligt blir tyngre och tappar greppet. Ansiktet bryter ytan och luften strömmar ner i de krampaktiga lungorna. Vinnaren av rysk roulette.

Polariteten har vänt.
Avig har blivit rät.
Fötterna är nedåt.

Sakta börjar således de magnetiska polerna röra sig mot varandra. Okonstlat. Harmoniskt. Naturligt. De överbryggar den avgrund dem emellan. Det finns något nytt och förenande som fötts fram ur ett mörker av sorg och ledsamhet. En särskild form av kärlek som hädanefter villkorslöst fungerar utan medlaren. En harmoni för alla parter.

Kärleken mellan far och son. Som det var tänkt från allra första början.

Rött

Bästa låten just nu. Acceptera det bara.

Red - Pieces (mp3)

"Then I'll see your face
I know I'm finally yours
I find everything I thought I lost before
You call my name
I come to you in pieces
So you can make me whole"

Swing it, magistern

En av helgens toppnoteringar var söndagsförmiddagen på golfbanan med pappa. Jag började spela golf för en herrans massa år sedan, ja jag var nog inte mer än 11-12 år, men la det på hyllan efter ett tag och sedan dess bara spelat sporadiskt under ännu flertalet herrans år. Igår införskaffade jag äntligen klubbor igen, Prestige Diamond Graphite, efter alldeles för lång tid utan armförlängningar. Och som jag längtat. Det var ett lugn som spred sig i hela kroppen, en känsla av tillfredställelse och full cirkel. Solen strålade från klarblå himmel där jag som lugnet själv svingade och skickade iväg bollarna ner längs de gröna fälten med lätthet. Underbar känsla.

Sen gjorde jag misstaget och prövade pappas nya klubbor.

King Cobra S9.

Jag gick i brygga och självutlösande orgasm på en nanosekund.

Mer underbara klubbor har jag aldrig känt i mina händer. Fjäderlätta, bollen bara sveps iväg och längden på slagen var märkbart övertygande. Njutning i makrokosmos skala. Var tvungen lägga bort dem efter bara några testbollar, annars hade dom fått bryta bort klubborna ur mina händer.

Allt som allt en härlig förmiddag. En riktigt bra stund på alla sätt.

Foucaults pendel intet mer

Foucaults Pendel har stannat av. Det har varit en lång tid med denna litterära tegelsten. En historia om berättandet av mytologi, hemliga sällskap, självbedrägeri och neurotiska fantasier. En bok där tankars galna besatthet mynnar ut i en bisarr och kännbar verklighet av förföljelsemani, tolkningar, psykologi och vansinne.
Historien om Jacopo Belbo, Diotallevi och käre Pim Casaubon hos Garamond och Manuzio har varit allt från tungläst, förvirrande, spännande och tråkig till i slutändan väldigt lärorik med en invecklat utvecklad syn på tillvaron. Jag har lärt mig realiteter och begrepp, djup och bredd om stort och smått. Ja boken är ett monster. Ypperligt svårläst. Den kräver tid och tanke men lämnar en med något man tidigare inte hade. Kan jag sätta fingret på vad? Nej. Den måste läsas för min övertygelse ligger i att boken påverkar alla på olika sätt, bara att den påverkar är själva nyckeln. Vilket lås och dörr den öppnar är lika föränderligt som vädret.

Om du har ett öppet sinne och gott om tid. Det är den värd.

Jag går själv vidare med Joan Didion och "Ett år av magiskt tänkande". En berättelse om sorgen och förlusten av sitt livs kärlek och hur man kommer ut starkare på andra sidan av det mörka djupet, mot alla odds.

Emboli

Stannar till på banken för ett litet ärende. Tjejen som tar emot är mig helt okänd men säger lite lättsamt att hon känner igen mig och läser min blogg. Jag blir förvånat glad, flinar lite lättsamt banalt och reflekterar över hur liten vår värld är. Bilen susar vidare fram längs E4:an. Min sambo kör, barnen stojar lite i baksätet och jag sitter själv med ögonen fast koncentrerade i Foucaults pendels sista refräng. Jag fortsätter ensam upp mot sjukhuset där mamma ligger inlagd.

Emboli.

Blodet strömmar genom venerna. Den ligger där längs sidan av kärlväggen och virvlar i pumpande blodströmmen. Helt plötsligt släpper den. Som en silverpil ger den sig iväg. Genom venernas extremiteter rusar den mot centralen, hjärtat, och slinker igenom som en osynlig vessla förbi förmak, klaffar och kammare. Ut genom artärerna och vidare mot lungorna som ett skenande höghastighetståg. Artärerna minskar i sin diameter, mindre och mindre för att mynna ut i löjeväckande tunna kapillärer så syret kan övergå till blodet i de alveoler de omsluter. Men inget syre utväxlas. Embolit täpper till, stoppar flödet och hindrar den naturliga processen.

Ett emboli är en blodpropp. En stoppskylt in absurdum. En komplikation hos en redan multisjuk människa. Jag kramar, gråter, tröstar och finns där för en människa, vars tillvaro kantas av dödsångest och rädsla likt vi andra gnabbas över trivialt och meningslöst dravel som faller i glömska lika fort som det påfunnits.

Sitter senare på kvällen med pappa på en restaurang anno 1906. Äter god tre-rätters middag med vin och samtalar om livets framtid, historia, glädje och sorg i salig kakafoni. Vi tar en promenad med ord om stort och smått, viktigt och trivialt med gräns på värdelöst. Ett behövligt avbrott i mentala arbetet om tung förlust. Stannar till på kvarterskrogen Bryggargatan. I baren står en blond flicka med en lätt bister uppsyn över det större sällskapet som för lite mer oväsen än som sig bör. Hon frågar vad vi vill ha och jag beställer två Åkerbärslyx. Från de små högtalarna på väggen som nästan smälter in i den ljusa inredningen strömmar ljuv och lättsam musik. Tystnaden mellan far och son är till fullo talande och allt som behövs. Jag finns där.

Vi lever, vi föds, vi dör.

Men vem säger det är lätt?

Men...

Ikväll ska jag vara utbildare inom gruppträning.

Que?

The gaming generation

Står i kön till kassan på Barnens Hus. Grabben ska få ett Nintendo Wii. Ska betala och den förvirrade personen i kassan glömmer helt bort den extra handkontrollen och nunchuken som ligger bredvid. Biter mig hårt i tungan samtidigt som hon packar ner allt i påsen och önskar mig en trevlig dag. ”Detsamma” yttrar jag, tar påsen i ena handen, grabben i den andra och skyndar ut. På frågan om vad kostar min heder? Tydligen inte mer än några hundra svenska kronor.

Kommer hem och kopplar in den vita boxen. Att jag alltid velat ha en spelkonsol sedan jag var liten parvel är en noterbar sidfot. Som liten fanns hos alla kompisarna det berömda Nintendo 8-bit där man spelade idag kultbetonade guldpärlor som Super Mario Bros, Kid Icarus och Zelda. Vi samlades hemma hos varandra och spelade som besatta. Hypnotiserade och stirrande satt alla killar framför tv-altaret och följde den spelande personens fingerfärdighet över kontrollen och hur figuren på skärmen gjorde magnifika förflyttningar. Varje grabb hade sin expertis, sin nisch. Jag var en hejare på Metroid. Bombade mig upp till höga avsatser och sköt fiender innan de hann blinka utan att jag förlorade en tillstymmelse av liv. Metroid var min värld och Samus min pixlade tvilling. Chocken efter varvning då Moderhjärnan sprängts i bitar att Samus var en kvinna in disguise var svår. Att klara av ett spel, varva för invigda, var en glorifierad högtidsstund utan gränser. Glädjeyttringar, klappar i ryggen och alla delade vi euforin att klara av de hinder vi ställdes inför.

20 år senare står grabben står och spelar Spider-Man. Han viftar med kontrollerna i luften, virvlar fram kombinationer på knapparna och får huvudpersonen på TV:n att volta i luften samtidigt som spindelnät skjuter ut mot fienden bakom och en hård spark landar i figuren framför. Ögonen lyser och bakom honom finns kompisarna som tittar med förundran. Sista bossen är som alltid snirkligt svår men till slut självfallet bemästrad. Jag ser samma sak hos grabben som jag själv kände för länge sedan: revanschen, högtidsstunden och glädjen. Allt går i en infinitiv åtta. De där skavande handkontrollerna har lämnat mer än bara ett avtryck i händerna som sitter kvar efter alla år.

Det är kväll och grabben har somnat. Jag står och spelar Metroid Corruption på Wii och lita på att den kvinnan fortfarande piskar upp vad hon än ställs inför. Vissa ränder går aldrig ur. Det är jag och Samus.

Vad gör mest ont, ett ton bomull eller bly?

Lyssnar på Morgonpasset i P3, Kristofer Åström spelar "Hard To Live" och späder på om myten av ledsna singer-songwriters. Det vackra framförandet och textraden "I don't know what it is but I will have to change. Will it always be this hard to live?" förpassar mig ögonblickligen femton år tillbaka i tiden. En högstadietid där mjuktuffa pojkar och wannabe-coola grabbar till varje pris försökte synas och höras mest. Attityden var livets primära allt och från svarta kondommössor med "Stüzzy" ingraverat på fronten hängde håret ner till axelregionerna.

I utkanten av mjuktuffigheten sitter en liten kille med andra funderingar. Någon som varken sticker ut eller utmärker sig. Han har enkla jeans med en ännu enklare huvtröja och ingen mössa. Håret är kort och hänger rotlöst ner i pannan. Han är blyg, försiktig och osäker. De blå melerade ögonen lyser varken av mjuktuffhet eller cool attityd. Han gör inget väsen av sig, han kan inte, han vet inte hur man gör. Osäkerheten är hans bästa skydd och vän. Han är inte ensam men känner sig ensammast i världen. Varför är han så beroende av att passa in? Att placeras i ett fack så alla vet hur han är? På förhand markerad, kategoriserad och stöpt.
Jag ville så gärna passa in, men gjorde det inte. Jag var ingen sportfåne och hängde med fotbolls- eller hockeykillarna och för försiktig för att närma mig de coola gängen. Istället satt jag på avbytarbänken som åskådare. På säkert avstånd. Jag var inte mobbad men hela tiden hängde molnet av rädsla för att någon skulle se igenom mitt luftslott. Hela tiden klä sig i en falsk roll som inte visade sårbarhet, sin tunga självkänsla, sin ärlighet. Inte visa vem man egentligen var. Falskspel.
Jag hade några vänner där alla upplevde samma sak men ingen sa någonting, en talande tystnad. Vi var på samma gång vår egna olycka och lycka. Med tiden tog vi olika vägar och så sakteliga infann sig också insikten att det mesta här i livet löser sig och går i faser. Även sådant som tonårsproblematik, osäkerhet och självförtroende. De går och kommer olika fort för oss alla.
Tiden sägs läka alla sår och måhända finns det en sanning i det. Sår kan lämna ärr och med ärr finns minnen. De bleknar, blir suddiga och diffusa i periferin av viktigheten men formar delar av ens framtid. Med minnen kommer också styrka, beslutsamhet och vilja. Jag har inget att bevisa för någon annan men allt att bevisa för mig själv.

Femton år senare tar jag en klunk kaffe och trivs med vetskapen att allt ordnar sig till slut.

För dig.
För mig.
För oss allihop.

Och det har aldrig känts bättre.

Le kandidat

Student.

Ordet har en lätt bitter men glädjefullt frisk smak.

Kandidat.

Ordet är nytt och känns vilt främmande.

Jag studerade i flertalet år på en hälsovetenskaplig utbildning och kände mig mer än nöjd med vad jag åstadkommit. Hade examen i en utbildning som gav mig möjligheten att få jobba med forskning, en möjlighet jag tog vara på då jag fortsatte som forskarstuderande (doktorand) inom medicinsk biovetenskap. Långt inom mig fanns dock en liten tanke, en liten dröm, om någonting mer. Någonting jag visste att jag innerst inne ville men inte vågade manifestera i tal eller tydlig tanke. För vad blir det av en drömmare annat än ingenting? Länge försökte tankarna tryckas bort och förpassas till glömska, det fanns för många hinder.

Men det gick inte. Jag vågade chansa och ge mig hän åt en dröm.

Jag låter blicken vandra över papperna i mina händer. Hösten kantas av anatomi, medicinsk psykologi och etik, svansning, tidig klinisk träning, möta och samtala med riktiga patienter med riktiga besvär på vårdcentraler och mycket mer. Jag har alltså börjat vandra på min väg mot läkare. Det hela känns som en kombination av stor ödmjukhet, förväntan, rädsla och genuint ärlig glädje.

Den som säger att man aldrig vinner något på att våga chansa har aldrig levt.

Om

Upplever att det finns en viss begränsning i mitt skrivande, en begränsning i anonymiteten. Ni vet inte vad jag heter, ni vet inte var jag bor, ni vet bara vad jag på gott och ont berättar för er. Har dock börjat uppleva att om jag ska fortsätta kunna måla de landskapsmässiga och personliga texter jag vill så behöver jag också lyfta lite på den egna skalpens lock.

Så.

- Hej, jag är Doktoranden och bor, jobbar och trivs i Umeå.

Vi börjar där.

Wedding photographer

Bloggar är ett intressant fenomen. Man får en inblick i någons personliga vardag, nästan som en liten dörr in i någons huvud och man under en kort stund får se en historia genom andra ögon än ens egna. Visst, analogin från "I huvudet på John Malkovich" bara sjunger ut en väldresserad aria, men ändå är det en väldigt talande liknelse.
En bloggare, vilket säkert också är den som jag följt mest ingående under åren är utan tvekan svenskflyktingen Jonas Peterson i Brisbane. I folkmun mer omtalad som silverfisken. Det jag, förutom ett ögonklistrande språkbruk gillat främst med hans blogg, är hans fotografier. Med en viss grad av klädsam avundsjuka eftersom jag själv skulle vilja vara så duktig på foto. I am not, dessvärre. Men desto bättre, jag kan alltid lära mig.

Det vore inte fy skam att ha honom som bröllopsfotograf.

Undrar om han är ledig?

Ett, av många rätta, element

De allra flesta människor har någon sorts kanal för att få utlopp för vad dom känner, vad dom har upplevt eller behöver reda ut. En mänsklig ventil. Min ventil är träning. Fysisk aktivitet. Rörelse. Glädje. Energi. Adrenalin.

När huvudet är som en tallrik havregrynsgröt med för lite mjölk kan det förvandlas till en välformad sammetsdivan om jag bara får röra på mig. Därför gjorde jag för några år sedan det medvetna och lyckliga valet att bli gruppträningsinstruktör, som med retrospektiva ögon sett var ett av mina bästa beslut någonsin. Jag har möjligheten att peppa, att uppvisa den glädje och positivism som en aktiv kropp ger både mentalt och fysiskt. Jag njuter. Igår fick jag kliva in i detta eminenta element igen efter några veckors sommaruppehåll och det kändes familjärt, härligt och livsgivande. Självfallet bör ett stort tack riktas till supertrevliga paret A och F som förgyllde gårdagskvällens event med både glädje och charm.

Det finns många viktiga element i livet och jag har fler, fast mer om dem senare.

Vilket är ditt?

Tillbaka till verkligheten

På med vita rocken, stäng in händerna i vinylhandskar och greppa de små verktygen Madam Skalpell och Herr Taggtång.

Innan semestern kunde jag procedurerna för dissektion baklänges i sömnen men nu kände jag mig plötsligt lika ringrostig som Wall-E's sociala förmåga i det senaste alstret från Walt Disney (en för övrigt rätt charmerande film). Faktumet är min ringrostighet yttrade sig så pass att jag med skalpellens spets lyckades penetrera den tunna vinylhandsken och huden på tummen. Rödfärgad insida av handsken i tumregionen. "Snyggt" sa Bill. "Klantigt" sa Bull.

Fram med sprutan och kanylen för fortsatt arbete trods blodmässig fadäs med trombocytaktivering som följd. En mer pillrig sekvens men fascinerande nog mer lyckad (mao jag körde inte in kanylen i handen). Dissektionen sedan till handlingarna och cellerna får därmed klara sig på egen hand i sin inkubator till fredag utan min inverkan. Infann sig gjorde dock insikten att jag trots allt fortfarande "got it" efter nödvändiga eskapismer av vatten, the occasional vinglas och sommarvila. Nu en lunch med fellow doktorand A och ordningen är således återställd.

För övrigt har jag tänkt gå och gifta mig framöver.

Hur gick det till?

Tystnad

Det var lugna gatan på jobbet så gick prematurt hem till en bostad där man kan höra en knappnål falla. Familjen är på utflykt till kvällning, därför ska jag sätta mig på balkongen och läsa en bok i solen i total ensamhet. Kanske blir det också skaldjursrisotto med svamp till middag.

Jag, min bok och krämig risotto.

Inte illa.

Litterär rebound

I och med att jag står på ravinens brant, redo att kasta mig in i den fria luften och fälla ut mina kandidatvingar vilka ännu mest kan liknas vid den rangliga fågelungens motsvarighet, så känns min flygförmåga omåttligt minimalistisk. I ett rent desperat, men kanske för andra ett smått lustigt försök, har jag plockat fram litteratur från mina tidigare studier innan jag snöade in mig på skelettet och dess metabolism som doktorand. Mitt sängbord har fått ge plats åt böcker med charmerande titlar som "Klinisk fysiologi med nuklearmedicin", "Läkemedelsboken" från Apoteket, "Physiology" av Costanzo och lite lättsam läsning i form av "Anatomi" från paret Sonesson.
Under alla dessa tegelstenar till pärlor ligger mina mer ärligt charmerande skönlitterära böcker som jag fortfarande antingen läser eller har tänkt påbörja. "Foucaults Pendel" är ett arbete i ordningen som kräver både sin tid och hängivenhet. Mer vackrare beskrivningar av fula miljöer, ting och företeelser har mig aldrig passerat och den har mig i sitt grepp. Den går inte lägga bort, vilket jag självfallet inte heller tänkt. Där får nuklearmedicinen vackert ställa sig i kö.

Men hur ska jag göra med alla andra pärlor som med sin text väntar på att borra sig genom mina ögon och vidare in i hjärnans rötter. Själva källan där känslorna går i flammande brand likt en mariachi spelar en passionerad corrido, kanske självaste "Caballo prieto azabache". Fortfarande väntar njutning som Stieg Larssons trilogi, "Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion, "Flyga Drake" med Khaled Hosseini eller "Love Is A Mix Tape" av Rob Sheffield.

Jag lever det litterära valet och kvalet.

Usch.

Rhodos i fokus

Floating

Samtal med försäkringsbolaget:

- Hej, det är fel med en faktura. Har betalat en premie men ni har även dragit autogiro.

- Vänta ett tag.

Pausmusik.

- Jo dom 'flöt omkring lite planlöst här på kontoret'. Vi betalar tillbaka snarast.

- ...