Leap of faith

Signaturen på pappret. De står för säkerheten och jag står för min kropp. Signaturen är nästan en symbol för ett bindande kontrakt mellan mig själv och en dåres sökande efter vansinne. Sätter mig på bänken. Systematiskt och smidigt kläs jag på med selar, karbinhakar och hårda lindor runt anklarna. Blicken höjs lite mot skyn. Solen lyser illavarslande röd och gul vid horisonten och älven är nästan spegelblank. De sätter fast någonting mer vid fötterna på mig, antagligen den tjocka gummisnodden som kommer vara det enda skyddet mellan mig och den mörka, spegelblanka ytan nedanför. Ögonen är slutna men hjärtat slår som den djupaste bastrumma i bröstet på mig. Djupt ekande och ljudligt. Närvaron till livet blir aldrig större och mer påtaglig än i detta nu.

Kliver upp i korgen och långsamt börjar den hissas uppåt. Under mig försvinner människorna och tälten som till slut liknar mer miniatyrer i ett skådespel där dess betydelse gått förlorad. Det är jag och teknikern framför mig som ger mig instruktioner. Han har ett väldigt buskigt skägg. Tårna utanför hoppbrädan, blicken i horisonten och dyk ut. Absolut inte med fötterna före. Nej, visst inte, det känns helt normalt att dyka ner mot marken med en gummisnodd runt fötterna. Utsikten 60 meter upp är säkert mycket vacker men adrenalinets extrema framfart i mina blodådror gör mig blind för min omgivning medens hörseln är knivskarp. Det enda jag hör är killen bakom mig som räknar ner; 3....2....1....Bungy!

Det känns som en evighet. Jag böjer på benen och sträcker ut armarna. Med ett svanhopp lämnar jag den trygga lilla korgen och kastar mig ut i friheten. Pulsen når sitt maximum när blicken vandrar ner från horisonten och mot det mörkt blåa under mig. Accelerationen är starkt påtaglig och magen drar ihop sig som en blåknut men kan inte hjälpa det. Jag ler. Långsamt känner jag sedan hur farten minskar och för ett ögonblick är man helt stilla innan man sugs iväg uppåt. Det är bara skönt, fullständigt njutbart. Här är nästa magiska ögonblick. Jag ligger horisontellt i luften, helt stilla med blicken mot skyn och varje fiber i kroppen skriker av glädje och eufori. Sedan klingar det av mer och mer. Man gungar lite fram och tillbaka, snurrar några varv innan man långsamt hissas ner och tas emot av säkra armar.

Lite smått skräckslagna sitter de där på bänken och ska alldeles snart genomgå exakt samma sak. Jag skulle byta med vem som helst av dem på ett ögonblick.

Så vackert.

Så levande.

Helt apropå

Jag drog på festival under fredagskvällen och större delen av tidiga lördagsnatten. "Lysande", som Sickan skulle ha sagt.

Summan av kardemumman:

- Hoppade bungy-jump för första gången i mitt liv. Jag älskar utmaningar.

- Fulla personer, särskilt fulla tonåringar, är jobbiga typer.

- Upplevde äntligen en musikalisk ensemble av rang live. Har varit många års väntan.

- Att dricka en kaffe latte 01:30 på natten är inte bra om man planerar att sova en stund innan solen går upp.

- Livet är bra härligt!

Naken och rädd

Trippar på skärvor av glas med nakna fötter. Snälla gå inte sönder så det hörs, skär hellre ytligt och lätt men låt det inte höras. Jag vill inte höra orden igen. Inte en gång till. Varje gång blir jag mindre och svagare på samma gång. Men skärvorna spricker med ett kras och de nyblivna, vassa kanterna gör för ont då de tränger in i fötterna. Luften i lungorna kan inte att hållas inne och passagen av luft flödar upp och förbi de sammanträngda stämbanden som ökar dess kraft och resonans varpå ett skrik mynnar ut. Ljudet är behagligt men den tillfälligt sköna känslan är ögonblickligt kort.

Jag möter ögonen. Blicken. Vill vända mig bort men det går inte när blicken är som spikar genom fötterna ner i det hårda parkettgolvet. Glasskärvorna är inte kvar men ögonen som tittar på mig känns som Saurons glödande och flammande blick från den hisnande toppen av Barad-Hur. Här har jag varit förut men hur många gånger vet jag inte. Kanske för många för att räkna. Orden är på väg. Ögonen avslöjar dig som när en pilbåge spänns. Orden viner genom luften som när slipade silverpilar obehindrat genomborrar ett ark av bladguld. Ordens betydelse övergår den förmåga av uppmärksamhet jag besitter, det är volymen med angränsan på smärtsam decibel som gör ont. Var gång de paraderar in i trumhinnorna följs de åt av en mental och högst kännbar örfil. Innan den träffar känns vinddraget som får den lilla kroppen att stålsätta sig som Herr Legosoldat. Liten och skör ska vara hård och tuff. Till slut blir den lilla ytan ofrivilligt hård men under det falska skalet faller tårarna på insidan och rädslan att göra fel växer oroväckande fort i den ännu mindre bröstkorgen. Vad gör jag fel? Gäller inte villkorslös kärlek alla eller är det något selektivt valbart?

Men jag förlåter dig.

Du gjorde så gott du kunde och du vet du gjorde fel.

Det är ok.

Vad är det jag håller på med? Egentligen?

Som forskarstuderande aka doktorand (eller volontärslav), är det en väldigt stimulerande miljö man befinner sig i. Knepiga problem som behöver lösningar och kritiskt tänkande som hela tiden driver en närmare mot en djupare förståelse för sitt område av intresse.

Min egna forskning innebär med en bildlig beskrivning vita rockar, provrör, enstaka lustigt färgade vätskor, vinylhandskar och många timmars analyserande av insamlad data framför dataskärmen. Men forskning är inte enbart det jag beskriver ovan utan hittas i alla kategorier; t.ex. inom samhällskunskap, historia eller religion vilket gör själva begreppet om forskning mer mångfacetterat än enbart den vita rocken. Inte heller ska jag drifta mig att påstå någon forskning är bättre än den andra, inte så länge varje projekt som bedrivs har ett syfte för att hjälpa människan i stort - oavsett om den hjälpen handlar om att lära sig mer om sin historia, ett bättre samhälle, mindre miljöpåverkan eller att kunna bota sjukdomar. Mångfald och bredd ska uppmärksammas, och berömmas.

Vad jag själv håller på med inom forskningen är i enkel bemärkelse det som gör att du över huvudtaget kan stå upprätt, nämligen skelettet. Jag tittar, studerar och klurar på hur de ben vi besitter egentligen gör och fungerar i processen när det bryts ned och sedan byggs upp igen på cellnivå. Skelettet är faktiskt i högsta grad, men i brist på vad många tror, en väldigt levande vävnad precis som exempelvis ens muskler. Under hela sin livstid hinner man faktiskt byta ut sin skelettvävnad ungefär sju gånger. Det är ganska imponerande. Jag har inte hållt på särskilt länge med min forskning, inte ens ett år, men det är fascinerande hur fort man fastnar i det. Som en fluga i ett glas med jordgubbssaft. Att göra sina försök och berika sig med mer kunskap, att hitta nya infallsvinklar och nya sätt att ta reda på nya detaljer i denna fascinerande miljö som man faktiskt inte ens kan se med blotta ögat utan tvingas åskådliggöra på andra sätt. Att lära sig förstå hur sjukdomar som benskörhet och andra typer uppstår samt vad man kan göra för att motverka det. Det är något väldigt vackert över det hela.

Eller så är det bara jag som är lite nördig.

Men det bjuder jag på.

Medicinfåret

Två doktorandkurser till hösten. Först genusvetenskap vilket intresserar mig lika mycket som navelludd. Är de celler jag studerar under mikroskopet av kvinnligt eller manligt kön och vad är skillnaden mellan dessa? Genus i samband medicinsk forskning på cellnivå är inte goda vänner. Per obligatorium är ibland högst överskattat.
Uppföljning sker med in situ hybridisering (ISH) och immunohistokemi (IHC). Förvisso har jag jobbat med båda dessa metoder tidigare, men att få dokumenterade kunskaper på papper skadar aldrig. Faktum var att hela mitt ex-jobb för två år sedan handlade om ISH.

I korta ordalag: effektiv metod - dåligt projekt.

Mest intressant personligen är om jag kommer tvingas klona mig själv till hösten. De obligatoriska ansökningarna skickades in i våras, igen, och beroende på dess utfall öppnas även dörr #3 till framtida läkeriet. Jag gillar valmöjligheter, utmaningar och ser på framtiden med positiva ögon. Men om dygnet hade 48 timmar vore jag synnerligen lite gladare.

Kalla mig Dolly.

The Mixtape About Nothing

Det är mycket musik nu, jag är inte blind för det uppenbara, men livet är inte mycket utan musik.

Därför tycker jag att ni ska ladda ner och lyssna på detta.


Genialiskt.

Missa inte.

Älska den

Går inte att hitta något vackrare än det här just nu.

Poets Of The Fall - Where Do We Draw The Line

Midsommar

Midsommar är svenskt. Det är hemma. Det är något särskilt.

För det mesta regnar det och man brukar för det mesta inte heller göra något särskilt extravagant, men det särskilda är inte i vad som händer runt en utan vad man känner på insidan. Det känns i kroppen, ett värmande ljus i regnet under den ofta tungt gråa himlen.

Idag var inget undantag. En lugn förmiddag och frukost med barnen. Fixade en ljuvlig picknick-lunch som fick ätas improviserat på mattan i vardagsrummet medens regnet vräkte ner utanför fönstren. Eftermiddagen bjöd på sol varpå några timmar spenderades vid en midsommarstång nära ett somrigt café inhyst i en faluröd-målad liten stuga med vita knutar. Folk sjöng och dansade, jag njöt av att se barnens leenden och skratt. Lammen i närliggande hagen var keliga och avbröts endast av Mamma får vars bräkande mer liknande vrålet från en T.Rex på krigsstigen. Djupt, skrovligt och pondusbetingat. Allt avslutades sedan stillsamt med middag hemmavid och traditionsenligt med jordgubbar och klassiska tillbehör.

Barnen har nu somnat och kommit till ro. E kysste jag passionerat innan hon for iväg för att ta hand om patienterna på sjukhuset nattetid. Det enda jag ska göra just nu är att gå upp, blanda en av mina longdrink-favoriter, slå mig ner på den ännu soldränkta balkongen och njuta av livets underbara enkelheter medan solen sjunker över de röda hustaken. I bakgrunden spelar det senaste och självbetitlade alstret från 3 Doors Down med den personliga favoriten "Let Me Be Myself".

"For a while if you don't mind
Let me be myself
So I can shine with my own light
Let me be myself
That's all I ever wanted from this world,
Is to let me be me."

Så enkelt egentligen.

När man tänker på det.

Trevlig midsommar på er.

Den lilla pojken och hans värld

Musik är ett språk. Ett språk alla människor här i världen talar men samtidigt lite på sina egna villkor. Kanske är det vad som gör det så oerhört fascinerande och mångfaldigt.

Musik har alltid varit ett av de viktigaste inslagen i mitt liv. En följeslagare och kompanjon genom åren från en liten pojke till ett skal av en äldre figur som fortfarande håller sin musik lika kär som alltid.
Jag har en spegel här på väggen bakom mig i rummet där jag sitter. När något musikaliskt mästerverk som spelas börjar krypa in under huden på mig och min blick bara snabbt av misstag faller över spegeln händer något särskilt. Spegelbilden visar en vuxen man med ansvar över sin egna familj, sitt jobb och sitt liv. Ögonen säger något annat. De speglar historien om en liten pojke för länge sedan men som i högsta grad lever inne i den vuxna mannen. Hos det vuxna skalet väller minnena in av pojken där han sitter framför sin pappas gamla LP-spelare med kanter av träinslag och den plastiga, mörkblåa kåpan över för att skydda skivorna från damm när de spelades. Det lite lätta bruset i bakgrunden som berikade den annalkande ljudridån med en värme och tonart nu mer spårlöst bortsopad bland dagens sterila CD-skivor och iTunes downloads. De fortsatta minnena av veckopengssparande för att kunna köpa LP-skivor istället för godis. När man till slut köpte sig en skiva satt man där med hörlurarna och vaggades in i en musikalisk värld helt utan motstycke. Mat och sömn var sekundärt; ljudet, känslan och musiken var allt.

Varje gång jag verkligen sätter mig ner och lyssnar, vilket inte ens nämnvärt bör jämföras med skvalande av P3 i bilen, faller jag direkt tillbaka till den lilla pojken med sina hörlurar. Jag lyssnar inte på samma sak idag som för alla dom åren sedan, men kärnan av kärleken till musiken och dess drivkraft är oförändrad och lär likadan förbli. Musik är ett magiskt mirakel, ett universalt språk.

Här nedan hittar du några fantastiska låtar och om du lyssnar på var och en av dem i ordningen som de presenteras kan du, lättare om du talar blandbandsspråket, få en mycket personlig inblick i tankarna hos en liten pojke och hans hörlurar framför sin pappas gamla LP-spelare.

Edwin McCain - Beautiful Life
Poets Of The Fall - Maybe Tomorrow Is a Better Day
KISS - Beth
Rosie Thomas - Since You've Been Around
The Perishers - Midnight Skies
Jack's Mannequin - Mixed Tape
Dishwalla - Every Little Thing
Woven Hand - Bibel & Bird
Dishwalla - Until I Wake Up
Live - Love Shines
Edward Shearmur - Grand Central
Sarah Brightman - Sanvean

Föräldrarollen - När man inte längre bara har sig själv

Ungefär samtidigt som mitt liv inom universitetet tog sin början vilket i linje med naturens alla lagar följs åt av tentaångest i kvadrat, kaskadkräkningar (över tentor eller buskage - take your pick), oändlig glädje, fula overaller, obskyra sällskap, föreläsningar samt en och annan giftig kemikalie startade även en annan del av mitt liv.

Barnen. Att bli pappa.

Det var en större omställning än någonting annat.

Måhända var jag inte helt redo. Där gick E omkring med den växande magen och kände både rörelserna och livet som växte inom sig. Själv var jag fortfarande den typiska studenten med alla dess traditionella attribut och anor från förr. När till slut den lilla grabben dök upp där bara dagarna efter nyårsafton för drygt fem år sedan var det någon som slog en stekpanna i bakhuvudet på mig. Kanske var det undersköterskan eller så var det bara en känsla. Här var trots allt mitt barn. Vårt barn. Liten, skör, vacker och fullständigt beroende av sina föräldrar. En mamma vars moderliga instinkter var ögonblickliga och en pappa som i efterdyningarna av stekpannan mixade en cocktail av eufori och växande panik emellan skallbenen.

Som det skulle visa sig behövde jag tid att växa in i rollen som pappa. Manuskriptet och rollen var för mig inte ögonblicklig och direkt skuren till perfektion. Den behövde studeras, utvärderas, skrivas om och växa innan jag kunde låta den omfamna och uppsluka mig i all sin helhet. Det är inte fult eller konstigt att känna sig främmande inför rollen som förälder, för vissa är den ögonblicklig och för andra en växande process. Att vara förälder är ett fantastiskt privilegium. Deras skratt och den aldrig sinande glädjen är ett afrodisiakum bättre än något annat och jag skulle aldrig finna den glädjen i mina dagar som jag nu har om jag inte hade mina barn. Även när jag är bortrest så finns glädjen där djupt glödande i bröstkorgen, just för att dom finns. Dom är en viktig del av mig själv. Sannolikt den allra viktigaste.

Fast att med bara fötter trampa på lömska Lego-bitar vänjer jag mig aldrig med. Det gör bara ont.

En annan del av Helvetet

Helvetet på jorden är beskrivet ur så många avseenden och vissa är självfallet mer sanningsenliga än andra. Vissa helveten på jorden är rotade i krigszoner medens andra finner en tenta vara av samma astronomiska och känslomässiga mått. Allt handlar naturligtvis om egen perception. Jag har aldrig upplevt en krigszon och hoppas jag slipper (dock har jag upplevt tentor så det räcker för en livstid mark my words) men att det är en hemsk plats är självfallet utom allt tvivel. Det finns dock ett annat fenomen som är så utstuderat överjävligt att det toppar och övervinner alla hinder av pseudohelveten på moder jord eftersom människor besöker och befinner sig på dessa platser av egen fri vilja.

Jag talar om marknader.

Marknader med alla sina stånd där den ena unkna doften från Gördis hantverksbod med träsnideri i mazurbjörk bara överskuggas av den lökiga kryddkorven som lapat 25-gradig svenskt solgass en hel förmiddag serverad av Vild-Hasse. Kombinera detta med trängsel av småbarnsföräldrar som kör Monster Trucks till barnvagnar och mordlystna pensionärer som mejar över varenda ont anad hälsena med sin rullator för att komma först fram till Spjälles delikatesser. Jag tror det finns mer utrymme för personlig sfär på de japanska tunnelbanetågen i rusningstid än på en marknad oavsett tidpunkt för besök.
Om jag skulle dö nu på fläcken och djävulen presenterade mitt helvete att för evigt vandra omkring på en marknad skulle jag på mina bara knän böna och be om att istället få hänga upp och ner med starkströmskablar i nötterna. Släng in en läderpiska som pausunderhållning, det gör mig ingenting.

Snälla?

Men det till trots måste jag ju på den där förbannade marknaden i år igen. Hur ska jag annars få tag i den delikata kycklingkryddan från Italien som jag måste hamstra årsranson av varje sommar i slutet av juni?

Fan.

Livet är inte rättvist.

Nanodrop

Ny utrustning på labbet.

Ur askan i elden

För att kunna ta sig upp ska man först nå den djupaste och mörkaste botten.

Jag landade hårt. Riktigt hårt.

Idag brast alltihop. Fasaden rämnade sönder och samman och i samma ögonblick blottades allt inom mig som det mest nakna lilla barn. Jag skrek ömsom grät i förtvivlan, ilska och sorg på ett sätt aldrig tidigare upplevt. Sorgen var så tydlig och klar att den gick att ta på. Kände mig sårbar, liten och svag och allt det onda i kroppen var både själslig och kroppslig. Bröstkorgen hävde sig upp och ner, den sprängande huvudvärken mellan öronen, kroppen skakande av ångest och ilska och tårarna rann utan slut.

Det gjorde så ont.

Men jag faller inte längre. Det är bra.

Passion

De flesta av er känner säkert till historien om majonäsburken och två koppar kaffe. Om ni mot förmodan och högre makter bevare inte gör det, läs den ex här. Jag har ganska få golfbollar; min familj, mitt jobb, träningen och mat. Träning kan måhända låta lätt absurt gentemot familj och jobb men saken är den att hade jag inte det som en golfboll torde mitt liv inte fungera ens hälften så bra som det gör. Träning ger mig liv, rörelse och en livsglädje som sprutar ur öronen på mig. Detta kopplas också tätt samman med just mat.

För vissa är mat en näringsform. Något man skyfflar in i foderluckan under det mer triviala namnet munnen och är till för att hålla värmen och vara mätt. Mat är för mig något så mycket mer. Det är en njutning, ett afrodisiak i renaste form. Kombinationerna av smaker, starkt mot sött och knaprigt mot fluffigt - ofta gärna ackompanjerat av ett utsökt vin.
Att laga flera rätters måltider med omsorg, en skeppa passion och mycket inlevelse är bättre än vilken psykiatriker-soffa som helst alla kategorier. Allt man behöver är ett välfyllt kylskåp, en kastrull och en vass kniv så löser sig det mesta.
När jag ska laga mat och bjuda kära vänner på middag kan jag springa halva dagen runt hela staden bara för att få tag på exakt rätt sorts grönsak, kött eller krydda till rätt kvalitet och sort. En, två eller tio butiker spelar ingen roll så länge jag bara får tag i det jag behöver. Vissa kallar det galenskap men jag vidhåller att jag håller mig på nivån precis under - passionerad.

Idag lagades det en tre-rätters middag bara åt mig och E för att få en härlig och lugn stund tillsammans. Glada samtal och gott vin delades över en toast med parmaskinka och gratinerad tomat toppad med Västerbottensost, lokal naturbetesbiff med rostad färskpotatis, rödvinssås och honungsäppelsalsa följt av en dessert på chokladbrowniebotten toppad med jordgubbsmoussé och färska jordgubbar.

Som sagt - passionerad.

Studentens övervätskade dag

Utanför fönstren skanderar flickorna "för vi har tagit studenten" i sina vita klänningar som följs upp av kostymklädda grabbar med slipsen på sned i "fy fan va vi ä' bra!". Alla har dom vita mössor på huvudet. Många har dessutom åtminstone en hand upptagen av ett glas bubbel, öl eller om man planerar en tidig utcheckning till the land of Majorskans helvetiska hangover, en flaska av valfri sort.
Såg en tjej ligga på en gräsfläck av mindre modell där hon såg ut att stupat rakt från gående till krypställning och sedan stannat tiden. Två knän i backen med ena armen som stödjer upp överkroppen, huvudet hänger lite lätt och andra armen håller stadigt ett fullt glas bubbel rakt ut i luften. Blev nästan lite fascinerad, som ett sådant där skådespel statyer målade som människor utför. Eftersom jag satt i bilen och väntade på att E skulle sluta jobbet hade jag möjlighet att studera fenomenet för durationen av några minuter. Icke att hon rörde sig. Till slut klev jag ur bilen för att fråga om hon var ok.

Studentstatyn: Jodå (högt och ljudligt men inte rörde hon en fena)
Doktoranden: Okej (lätt imponerad)

Att se alla dessa studenter får mig att minnas min egen någon gång på 90-talet när det begav sig. I korta ordalag gick den som följer...


Champagnefrukost i parken.

Ceremoni i någon form.

Skriva i studentmössor.

Förfasas över sina betyg. (ahahahaa!!)

Skita i betygen och skråla vidare i sång och bubbel.

Mottagning i hemmet. (hur fungerade nu det här med fokus?)

Middag med alla boys och girls. (det här med balans är knepigt)

VM i bar-simning på Stadshotellet. (balans är seriously överskattat)

Nattsudd på annan nattklubb. (kolla, jag kan dansa på bordet!)

Gick hem. (aka kröp)

Hade, tonårslitterärt uttryckt, skitkul...

...och Majorskans hang-over dagen efter.

Jag - falsk eller bara feg?

Kanske är det en mental skyddsmekanism som mitt undermedvetna drar igång i turboläge eller så är jag helt enkelt bara en falsk och halv människa.

Min älskade och sjuka mamma är i vår stad för strålbehandling på vårt universitetssjukhus. Under helgens soliga och härliga dagar tillbringade hon dessa hemma hos oss och borta från sjukhuset bland tjoande barn, min bror L och hans J på besök, min pappa B och min andra hälft E.

Varför gör en sådan sak mig till till en antingen falsk eller feg människa?

Därför det var så svårt! Hela tiden såg jag hennes sjuka kropp, skalet av en människa som tidigare hyste hopp och tilltro till livet och som nu bara låg där och inväntade Liemannens ofrånkomliga ankomst. Hemma i mitt eget hus fanns där inte längre någon tillflyktsort i form av lugn, ro eller avkoppling utan allting blev bara för nära och direkt inpå. Som en orm när den långsamt kryper upp mot sitt intet ont anande villebråd, trängde sig obehaget närmare och djupare in i min bekvämlighetszon tills den var helt perforerad och obefintlig. Tårarna, känslorna och närheten gjorde mig illamående och luften runt mig blev tungandad och kvalmig. Jag drog mig bortåt, inåt, blev grå och tråkig. Kanske mitt sätt att fly från verkligheten, att inte vilja se det som jag ändå vet. Vetskapen är en enklare sak men att se och vara mitt i det är långt mycket värre. Plågsamt för att vara ärligt brutal.

Kanske är det normalt eller så är det fullkomligt vansinnigt. Jag vet helt enkelt inte och hur många gånger jag än frågar mig själv samma sak får jag inget svar.

Gör det mig falsk, feg eller vad?

Lämna skrivna kapitel bakom dig

Min inställning gentemot min hemstad är likt ormens tunga ganska kluven vilket ni säkerligen känner till om ni läst här tidigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min gamla hemstad, men måste man egentligen det? Förhålla sig alltså.
Det kan bli ganska intressant att se hur mycket man egentligen behöver förhålla sig till sin gamla stad. Hur mycket har egentligen någon form av betydelse och hur mycket är mer bara flyktiga och till viss mån lättsamt paranoida tankar i ens eget huvud?

När jag tänker efter så har jag kanske inte alltför mycket att förhålla mig med till min gamla stad trots allt. Första riktigt bastanta fyllan? Nej, inte det. Den äran fick en helt annan stad vid en helgslång tävling i en sport vi inte nämner då jag både ramlade nedför en trapp och senare slog struphuvudet mot en stol med byxorna runt anklarna. Förlorade oskulden? Inte det heller utan det skedde i grannstadens förort nere i källarvåningen i deras sutteränghus. Nervöst, taffligt men ändå lite fint. Tyckte jag. Hoppas hon tyckte det också. Men då jag förlovade mig då? Nej minst av allt det. Det skedde på långt varmare breddgrader någonstans i Medelhavet. Jag träffade förvisso min underbara andra hälft där, nästan, hon bodde egentligen mitt mellan min stad och grannstaden men ok - du får väl det då, staden. Några brustna hjärtan, första kyssen och andra mer triviala saker har väl också hänt under åren.

Men utöver det? Kanske är det dags att börja se på staden med mildare ögon. Att bara se den som ett första kapitel av många efterföljande, ett avslutat kapitel jag redan vandrat bort och vidare ifrån. Att inte knyta an så hårt med alla minnen hela tiden då jag är där utan bara låta dom driva förbi och rinna av från mig som en gås. Att bara låta historien vara historia utan att bli en del av nuet. Jag lyssnar på den underbara 'Fake Plastic Trees' av Radiohead och vaggar några av dess textrader mellan väggarna i mitt huvud;

"She looks like the real thing
She tastes like the real thing
My fake plastic love
But I can't help the feeling
I could blow through the ceiling
If I just turn and run
And it wears me out, it wears me out"

Varje gång jag åker förbi den gamla högstadieskolan minns jag uppis under idrottshallen, högstadiefasonerna i omklädningsrummen av handdukssnärtar och penislängder och på sina ställen innerväggarna av rött tegel. När jag går längs gågatan inne i staden ser jag ibland gamla skolkamrater som sitter på ett café och vi hälsar endast med ett lätt, nästan osynligt nickande. Blicken göms bakom våra solglasögon men vi tänker samma sak; "här är jag och där är du" - inget mer. Varje sekund och minut kantas av något sorts minne. Tryckare man dansade på musik- och sångkvällarna på Regnbågen där man ibland smyghånglade i ett hörn när timmen slog sen. Idag är det bara en lokal likt alla andra. Gatan man vandrade och fann lika vacker som Broadway är numera bara en gata med en grå trottoar. Cafe Stjärnan med sitt biljardbord där alla vi grabbar fattade de viktigaste besluten i livet som i slutändan betydde lika mycket som sulan på ens skor. Idag finns inte ens huset som caféet fanns i kvar och det gör mig ingenting. Charmen finns inte kvar. Jag vandrar vidare och vet att jag aldrig mer kommer att bo här, för mig finns det inget kvar.

Det är flera år sedan jag medvetet flyttade därifrån men att känslomässigt släppa taget är en annan historia eftersom historien inte direkt kantas av mestadels lyckliga stunder. Men om nu inte charmen finns kvar och kapitlet sedan länge är skrivet, vad håller jag egentligen fast vid?

Jag tror det är dags att släppa taget nu.

Pax Vobiscum

Bror L och hans J med lilla bebben i magen är här på celebert besök.

Vi spelar golf och dricker rosévin.

Skratten ekar mellan träden, solen lyser och barbecue-fest stundar i afton.

Det är en bra dag.

Helgdag äro doktorandens vardag

Killen ingen vill ha

Killen som ingen vill ha är han som de flesta tjejer har eller åtminstone har haft. Han som dom skrattar med, pratar om livet med och går på fester med. Killkompisen. Det var jag. Det är jag. Spegelns självporträtt är uppenbart klar och tydlig där ögonen blickar tillbaka på dess utgångspunkt.

Killen ingen vill ha är inte bara av slaget att han är kille och kompis utan istället är han mer själva konceptet personifierat. Någon som endast är en vän och aldrig något mer, hos alla tjejer. Han är lättsam, får er att skratta, stödjer, lyssnar på era ord och finns där. Han är bättre än de rötägg, badboys och idioter ni frotterar er med och som får uppleva det som han aldrig får. Kärleken. Blicken. Värmen. Han finns där i skuggan vid sidolinjen, ett knappt synligt armstöd. Killen är för tjejen aldrig något sexuellt, det vore som att tänka samma tanke om sin bror - onaturligt och fel. Han är en vän, en mycket omtänksam och äkta vän - men aldrig mer än så.
Killen blir kär i er alla, det är hans lyckliga lott och samtida smärta. Han drömmer om er, tänker på er men nöjer sig alltid med ert snörvlande och de tårar från era ögon som faller mot hans tröja när någon återigen brutit ert hjärta i två. Ni vill alltid hans bästa, att han ska träffa någon som älskar honom på samma sätt som han alltid finns där för er. Den tjej som får honom är en lyckans ost, men aldrig får han henne, Killen är den där goda vännen och bekväma axeln men aldrig mer än så.

Killen förstår sig på er, har lärt sig erat sätt och språk, han vet när man ska tala och när tystnaden får göra sin talan. För till slut kommer en av er att titta upp på honom och se att det ni letat efter så långt bort fanns framför er hela tiden. Jag kommer aldrig glömma den gången Du tittade upp på Mig, jag torkade bort dina tårar en sista gång och där känslorna för första gången var samstämmiga, besvarade och äkta. Kärleken. Blicken. Värmen.

Fortfarande är jag den bra killkompisen, något jag gillar och uppskattar med glädje, men jag har också en villkorslös kärlek att dela med någon annan. Det är det bästa av två världar.

Svart smörja

Frustrationen och ilskan tar nya tag i mig, som ett strypgrepp av sällan skådat slag. Känner mig arg, full av hat och tom samtidigt som ingen ser eller förstår, ingen vet. Bara min ilska som väntar på det där ögonblicket att kräkas upp och ut över någon oskyldig. Den mörka, tjocka och tröga smörjan i bröstkorgen väller upp helt utan viljekontroll. Det känns som om kroppen krampar sönder, faller ihop, lyfts upp och bryts av på mitten - allt på samma gång.

Som ett löjligt litet barn vill jag rakt upp och ner brista ut i okontrollerad, hulkande gråt och skrika ut all min frustration så klipporna i Helvetesgapet rasar samman över mig. Slå händerna blodiga mot den vassa stenväggen, bara låta smärtan ta över den ilska och det hat jag känner lika tydligt som jag hör de glada rösterna runt omkring mig.
Glädjen har runnit bort och ut. Hatet mot vad jag befinner mig i är vad som driver och vaggar mig. En parasit som suger glädjen ur mig men som jag heller inte klarar mig utan. Runt omkring mig står alla ovetande och jag själv sjunker djupare ner i den mörka, tjocka och tröga smörjan. Jag försöker skrika på hjälp men smörjan har täppt till min hals och det enda som kommer ut är ett otydligt gurglande.

- Mwghgmhh

Jag sluter ögonen. Förlikar mig med hatet och låter det genomsyra hela kroppen som om nålar stacks in över hela min nakna hudkostym.

En helt vanlig dag

En dag fylld med solsken och fika på stadens bästa kaffehak med Gullans kladdkaka och härliga C som eminent sällskap.

Vardagslyx tror jag bestämt det kallas.

Minnesbilder från livet

Vad är en tanke? En fundering? Ett minne?

Är det bara en elektronisk signal mellan två platser i vår hjärna och hur kan en sådan uppväcka så många aspekter av känslor? Jag funderar mycket. Tänker, vrider, klurar och filosoferar, så till den milda grad att alla bilder och minnen i huvudet blir till den snabbaste fartleden på tyska Autobahn. Allt rusar förbi och ögonblicket senare är det borta. Dagdrömmeri kallas det. Att dagdrömma tycker många är lite fult, lite förbjudet, lite onödigt. Vad tjänar man på att dagdrömma? Visste jag det skulle jag nog inte skriva detta men att det är en befintlig del hos mig som person är oundvikligt. Det är en del av den jag är och den jag blivit.

Vad hade det blivit av mig om jag fortsatt att satsa på sången och musikskapandet? Hade jag lyckats eller blivit en musikant i mängden på Stockholms centralstation? Om jag hade klarat den där enda delen jag missade på testerna till stridspilot, hade jag då idag seglat fram bland molnen i över 1000 km/h? Mina tankar och mitt dagdrömmeri vilar aldrig. Men vilka minnen är de viktigaste? Vilka blir de som etsar sig fast och stannar med en hela livet?

Igår kväll satt jag ute på balkongen i sommarens ännu tidiga men ljumma vindar och funderade. Varför är vissa minnesbilder starkare än andra och man ser dem lika tydligt som om de hände igår när andra perioder av ens liv är lika svarta som natthimlen? Jag kommer alltid minnas när jag som 3-åring sitter inlindad i täcket i min säng och ropar efter mamma när det åskar ute. Min första skoldag där jag har jeansjacka, nyklippt stubbfrisyr och blå ryggsäck med Disney-motiv. Första kyssen när jag var 13 år. Killen som hoppade från poolkanten och spräckte upp en del av huvudsvålen så poolen färgades röd. Högstadieskolans långsmala uppehållsrum som tidigare var stadens bowlinghall under idrottshallen där man spelade konstiga spel som Neger och rundpingis. Den galna och gamla flickvännen från grannstaden. Linda, den söta, blyga och dyslektiska tjejen från Göteborg. Studenten från gymnasiet. Min hörnsten farfar som hastigt och plötsligt rycktes bort ur mitt liv sommaren efter studenten. När jag för första gången såg mitt livs kärlek och inte kunde låta henne springa iväg utan att ha kysst henne. Nervositeten att gå ner på knä och fria högst upp i pariserhjulet med stadens alla ljus under oss och stärnhimlen ovanför. När min son och senare dotter föddes och gråten var öppen, lycklig och innerlig.
Vid vissa tillfällen är det den där egna mentala kameran som öppnar sin slutare och ljuder ett svagt och vid tillfället ohörbart "klick", för detta är något du ska ta med dig i graven. Något som kommer definiera och ha en större betydelse i ditt liv än någonting annat som sker minuterna, någon dag eller någon månad senare.

Jag har mer att uppleva, förfasas, njuta och se. Nya kamerabilder från livet som kommer rymma både glädje, sorg och andra känslor från hela det tillgängliga spektrat. Jag har levt, jag lever här och nu och kommer så vitt jag vet fortsätta leva ett tag till. Att bara leva är rikedom nog. Det vittnar historien om.