05 juni, 2008

Killen ingen vill ha

Killen som ingen vill ha är han som de flesta tjejer har eller åtminstone har haft. Han som dom skrattar med, pratar om livet med och går på fester med. Killkompisen. Det var jag. Det är jag. Spegelns självporträtt är uppenbart klar och tydlig där ögonen blickar tillbaka på dess utgångspunkt.

Killen ingen vill ha är inte bara av slaget att han är kille och kompis utan istället är han mer själva konceptet personifierat. Någon som endast är en vän och aldrig något mer, hos alla tjejer. Han är lättsam, får er att skratta, stödjer, lyssnar på era ord och finns där. Han är bättre än de rötägg, badboys och idioter ni frotterar er med och som får uppleva det som han aldrig får. Kärleken. Blicken. Värmen. Han finns där i skuggan vid sidolinjen, ett knappt synligt armstöd. Killen är för tjejen aldrig något sexuellt, det vore som att tänka samma tanke om sin bror - onaturligt och fel. Han är en vän, en mycket omtänksam och äkta vän - men aldrig mer än så.
Killen blir kär i er alla, det är hans lyckliga lott och samtida smärta. Han drömmer om er, tänker på er men nöjer sig alltid med ert snörvlande och de tårar från era ögon som faller mot hans tröja när någon återigen brutit ert hjärta i två. Ni vill alltid hans bästa, att han ska träffa någon som älskar honom på samma sätt som han alltid finns där för er. Den tjej som får honom är en lyckans ost, men aldrig får han henne, Killen är den där goda vännen och bekväma axeln men aldrig mer än så.

Killen förstår sig på er, har lärt sig erat sätt och språk, han vet när man ska tala och när tystnaden får göra sin talan. För till slut kommer en av er att titta upp på honom och se att det ni letat efter så långt bort fanns framför er hela tiden. Jag kommer aldrig glömma den gången Du tittade upp på Mig, jag torkade bort dina tårar en sista gång och där känslorna för första gången var samstämmiga, besvarade och äkta. Kärleken. Blicken. Värmen.

Fortfarande är jag den bra killkompisen, något jag gillar och uppskattar med glädje, men jag har också en villkorslös kärlek att dela med någon annan. Det är det bästa av två världar.

15 kommentarer:

Tolkia sa...

"Killen ingen vill ha" slutar att vara killen ingen vill ha när tjejerna har växt upp, skulle jag säga. However, there are a lot of mentala fjortisar även i fysiskt högre åldrar.

Andréa sa...

Vilket underbart inlägg. Jag har själv alltid fallit för den här sortens killar och aldrig försått varför så himla många dras till badboys hela tiden..

Karolin sa...

Jag tror bestämt att jag har en sån vän.

nixon sa...

Det låter väl som en rätt bra kombination. För (er) båda, tror jag...

Pysseliten sa...

Instämmer! En lyckans ost är jag, som tog "kill-kompisen", för mina/hans väninnor. Han har en maggropskänsla för folk som slår det mesta. Är du också sån? Själv är jag naiv och lättlurad, har svårt att "se" när någon i min närhet mår dåligt. Sånt pejlar min man direkt!

Doktoranden sa...

Tolkia: Där har du nog till fullo alldeles rätt, "killen ingen vill ha" är den typen av kille som mer vuxna och mogna tjejer till slut hittar. Det initiala resultatet är dock att under de begynnande åren (och ofta den därmed rätt tuffa tonårstiden) lyser tillgången av besvarad kärlek rätt svagt under några år. Men det brukar ordna sig till det absolut bästa.

Andréa: Med tiden har jag nog mer insett att det är en del av utvecklingen, men för den skullen så var det inte heller alltid helt lätt när man var mitt i alltihop. Allting har sin tid och sin plats och även om jag fick göra om allting igen skulle jag göra exakt likadant.

Karolin: Dom flesta brukar ha det. Ibland är det så att även killar har en sådan kvinnlig vän, om än kanske inte lika vanligt.

Nixon: Ja absolut. Några år senare med både kombi och två barn i bagaget borde jag skämmas och stå med struten på huvudet i skamvrån om jag hade mage att klaga. En lyckans ost är jag.

Pysseliten: Jag måste nog säga att jag sållar mig till samma slag där, ja. Har väldigt lätt för att se när någon mår dåligt eller när något inte är ok. Har för det mesta också väldigt lätt att prata och lära känna andra och nya människor. 'People-person' brukar det nog kallas.

Anna sa...

Jag har åxå en sån vän....han bor alldeles under mig och vi har känt varann i 25 år eller så...drömscenariot vore att bli kär i honom, han är vekligen en fantastisk kille!

Anonym sa...

Jag känner igen en del av det du skriver.

Och kanske tolkia har rätt att "de där" tjejerna kommer att mogna.

Men det kommer "de där" killarna också att göra. Men de sparar charmen, självförtroendet som grundats på att kvinnor faller för dem.

M

Doktoranden sa...

Anna: Ja vem vet, men kärlek kan heller aldrig tvingas fram. Dock kan den med tiden växa.

M: Alla människor mognar med ålder, en helt naturlig process, men alla mognar både på olika sätt och vid olika tidpunkter. Jag vidhåller starkt att killar som varit killkompisar sedan i vuxen ålder har mer att komma med än killar som bara förlitat sig på tidigt utvecklad charm och självförtroende. I det långa loppet.

Anonym sa...

Allt gott!
M

KatBat sa...

Hum. Läser. Och inser med första, eller kanske andra meningen att jag känner mig lite så där. Fast inte killen då, utan tjejjen. Lite festlig så där, rolig att umgås med, jag är grym på att ge andra relationsråd, men det blir aldrig ngt mer...

christel sa...

Fint skrivet! Känner igen det du skriver. Var tvungen att läsa allt högt för pojkvännen också :) Har en drös med killkompisar, men försöker att inte babbla alltför mycket relationssnack med dom.. men det är fina killar man kan lita på i vått och torrt!

Doktoranden sa...

Katbat: Visst är det en sanning att ni finns även på andra sidan stängsle och upplever samma saker. Det tvekar jag inte en blek sekund på.

christel: Tack. Relationssnack är ofta ganska kul att prata om, finner iaf jag bör kanske tilläggas. Att ha vänner man kan lita på och som ställer upp för en är värda sin vikt i guld. Vem klarar sig egentligen utan vänner? Människan är ett flockdjur.

Emil sa...

Det här var det bästa du nånsin skrivit. Satan så svärtat och vackert. Hatten av.

Doktoranden sa...

Emil: Jag lyfter på hatten och tackar ödmjukast.