Signaturen på pappret. De står för säkerheten och jag står för min kropp. Signaturen är nästan en symbol för ett bindande kontrakt mellan mig själv och en dåres sökande efter vansinne. Sätter mig på bänken. Systematiskt och smidigt kläs jag på med selar, karbinhakar och hårda lindor runt anklarna. Blicken höjs lite mot skyn. Solen lyser illavarslande röd och gul vid horisonten och älven är nästan spegelblank. De sätter fast någonting mer vid fötterna på mig, antagligen den tjocka gummisnodden som kommer vara det enda skyddet mellan mig och den mörka, spegelblanka ytan nedanför. Ögonen är slutna men hjärtat slår som den djupaste bastrumma i bröstet på mig. Djupt ekande och ljudligt. Närvaron till livet blir aldrig större och mer påtaglig än i detta nu.
Kliver upp i korgen och långsamt börjar den hissas uppåt. Under mig försvinner människorna och tälten som till slut liknar mer miniatyrer i ett skådespel där dess betydelse gått förlorad. Det är jag och teknikern framför mig som ger mig instruktioner. Han har ett väldigt buskigt skägg. Tårna utanför hoppbrädan, blicken i horisonten och dyk ut. Absolut inte med fötterna före. Nej, visst inte, det känns helt normalt att dyka ner mot marken med en gummisnodd runt fötterna. Utsikten 60 meter upp är säkert mycket vacker men adrenalinets extrema framfart i mina blodådror gör mig blind för min omgivning medens hörseln är knivskarp. Det enda jag hör är killen bakom mig som räknar ner; 3....2....1....Bungy!
Det känns som en evighet. Jag böjer på benen och sträcker ut armarna. Med ett svanhopp lämnar jag den trygga lilla korgen och kastar mig ut i friheten. Pulsen når sitt maximum när blicken vandrar ner från horisonten och mot det mörkt blåa under mig. Accelerationen är starkt påtaglig och magen drar ihop sig som en blåknut men kan inte hjälpa det. Jag ler. Långsamt känner jag sedan hur farten minskar och för ett ögonblick är man helt stilla innan man sugs iväg uppåt. Det är bara skönt, fullständigt njutbart. Här är nästa magiska ögonblick. Jag ligger horisontellt i luften, helt stilla med blicken mot skyn och varje fiber i kroppen skriker av glädje och eufori. Sedan klingar det av mer och mer. Man gungar lite fram och tillbaka, snurrar några varv innan man långsamt hissas ner och tas emot av säkra armar.
Lite smått skräckslagna sitter de där på bänken och ska alldeles snart genomgå exakt samma sak. Jag skulle byta med vem som helst av dem på ett ögonblick.
Så vackert.
Så levande.
29 juni, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Wow att du vågar :) Jag är på tok för feg även om jag verkligen skulle vilja prova att hoppa. Nån gång...
msjulia: Hade aldrig kunnat leva med mig själv när möjligheten var så nära och jag inte tog den. "Fegis" hade i sådant fall djävulen på axeln mantrat mina öron med i en evighet.
Det var en underbar känsla, självfallet blandat med lite panik och galenskap av "varför gör du det här? Egentligen?!", men således växer man också en cm eller två när man kliver utanför sin bekvämlighetszon. Eller för den delen kliver ut i luften och hoppas vid högre makter att snodden håller.
häftigt. har aldrig testat.
anne: Häftigt, ja det är ett ord som slår huvudet på spiken. Jag ska inte påtvinga någon annan med att säga det måste upplevas, men det till trots, en upplevelse utöver det vanliga är det självfallet. Det sticker jag inte under stolen med.
oj, efter att ha läst den beskrivningen vill jag också testa...
jonna: Ja det är en upplevelse utöver det vanliga, högst levande.
Underbart!!!!
maria: Jag instämmer till fullo!
Skicka en kommentar