Föräldrarollen - När man inte längre bara har sig själv

Ungefär samtidigt som mitt liv inom universitetet tog sin början vilket i linje med naturens alla lagar följs åt av tentaångest i kvadrat, kaskadkräkningar (över tentor eller buskage - take your pick), oändlig glädje, fula overaller, obskyra sällskap, föreläsningar samt en och annan giftig kemikalie startade även en annan del av mitt liv.

Barnen. Att bli pappa.

Det var en större omställning än någonting annat.

Måhända var jag inte helt redo. Där gick E omkring med den växande magen och kände både rörelserna och livet som växte inom sig. Själv var jag fortfarande den typiska studenten med alla dess traditionella attribut och anor från förr. När till slut den lilla grabben dök upp där bara dagarna efter nyårsafton för drygt fem år sedan var det någon som slog en stekpanna i bakhuvudet på mig. Kanske var det undersköterskan eller så var det bara en känsla. Här var trots allt mitt barn. Vårt barn. Liten, skör, vacker och fullständigt beroende av sina föräldrar. En mamma vars moderliga instinkter var ögonblickliga och en pappa som i efterdyningarna av stekpannan mixade en cocktail av eufori och växande panik emellan skallbenen.

Som det skulle visa sig behövde jag tid att växa in i rollen som pappa. Manuskriptet och rollen var för mig inte ögonblicklig och direkt skuren till perfektion. Den behövde studeras, utvärderas, skrivas om och växa innan jag kunde låta den omfamna och uppsluka mig i all sin helhet. Det är inte fult eller konstigt att känna sig främmande inför rollen som förälder, för vissa är den ögonblicklig och för andra en växande process. Att vara förälder är ett fantastiskt privilegium. Deras skratt och den aldrig sinande glädjen är ett afrodisiakum bättre än något annat och jag skulle aldrig finna den glädjen i mina dagar som jag nu har om jag inte hade mina barn. Även när jag är bortrest så finns glädjen där djupt glödande i bröstkorgen, just för att dom finns. Dom är en viktig del av mig själv. Sannolikt den allra viktigaste.

Fast att med bara fötter trampa på lömska Lego-bitar vänjer jag mig aldrig med. Det gör bara ont.