För att kunna ta sig upp ska man först nå den djupaste och mörkaste botten.
Jag landade hårt. Riktigt hårt.
Idag brast alltihop. Fasaden rämnade sönder och samman och i samma ögonblick blottades allt inom mig som det mest nakna lilla barn. Jag skrek ömsom grät i förtvivlan, ilska och sorg på ett sätt aldrig tidigare upplevt. Sorgen var så tydlig och klar att den gick att ta på. Kände mig sårbar, liten och svag och allt det onda i kroppen var både själslig och kroppslig. Bröstkorgen hävde sig upp och ner, den sprängande huvudvärken mellan öronen, kroppen skakande av ångest och ilska och tårarna rann utan slut.
Det gjorde så ont.
Men jag faller inte längre. Det är bra.
15 juni, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
att landa är att ha vågat falla. det är bra. och jag hoppas det blir bra igen snart.
anne: Det blir det säkert. Att sakta kunna ta sig uppåt igen är helt klart bättre än motsatsen.
Skicka en kommentar