Naken och rädd

Trippar på skärvor av glas med nakna fötter. Snälla gå inte sönder så det hörs, skär hellre ytligt och lätt men låt det inte höras. Jag vill inte höra orden igen. Inte en gång till. Varje gång blir jag mindre och svagare på samma gång. Men skärvorna spricker med ett kras och de nyblivna, vassa kanterna gör för ont då de tränger in i fötterna. Luften i lungorna kan inte att hållas inne och passagen av luft flödar upp och förbi de sammanträngda stämbanden som ökar dess kraft och resonans varpå ett skrik mynnar ut. Ljudet är behagligt men den tillfälligt sköna känslan är ögonblickligt kort.

Jag möter ögonen. Blicken. Vill vända mig bort men det går inte när blicken är som spikar genom fötterna ner i det hårda parkettgolvet. Glasskärvorna är inte kvar men ögonen som tittar på mig känns som Saurons glödande och flammande blick från den hisnande toppen av Barad-Hur. Här har jag varit förut men hur många gånger vet jag inte. Kanske för många för att räkna. Orden är på väg. Ögonen avslöjar dig som när en pilbåge spänns. Orden viner genom luften som när slipade silverpilar obehindrat genomborrar ett ark av bladguld. Ordens betydelse övergår den förmåga av uppmärksamhet jag besitter, det är volymen med angränsan på smärtsam decibel som gör ont. Var gång de paraderar in i trumhinnorna följs de åt av en mental och högst kännbar örfil. Innan den träffar känns vinddraget som får den lilla kroppen att stålsätta sig som Herr Legosoldat. Liten och skör ska vara hård och tuff. Till slut blir den lilla ytan ofrivilligt hård men under det falska skalet faller tårarna på insidan och rädslan att göra fel växer oroväckande fort i den ännu mindre bröstkorgen. Vad gör jag fel? Gäller inte villkorslös kärlek alla eller är det något selektivt valbart?

Men jag förlåter dig.

Du gjorde så gott du kunde och du vet du gjorde fel.

Det är ok.