08 juni, 2008

Lämna skrivna kapitel bakom dig

Min inställning gentemot min hemstad är likt ormens tunga ganska kluven vilket ni säkerligen känner till om ni läst här tidigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min gamla hemstad, men måste man egentligen det? Förhålla sig alltså.
Det kan bli ganska intressant att se hur mycket man egentligen behöver förhålla sig till sin gamla stad. Hur mycket har egentligen någon form av betydelse och hur mycket är mer bara flyktiga och till viss mån lättsamt paranoida tankar i ens eget huvud?

När jag tänker efter så har jag kanske inte alltför mycket att förhålla mig med till min gamla stad trots allt. Första riktigt bastanta fyllan? Nej, inte det. Den äran fick en helt annan stad vid en helgslång tävling i en sport vi inte nämner då jag både ramlade nedför en trapp och senare slog struphuvudet mot en stol med byxorna runt anklarna. Förlorade oskulden? Inte det heller utan det skedde i grannstadens förort nere i källarvåningen i deras sutteränghus. Nervöst, taffligt men ändå lite fint. Tyckte jag. Hoppas hon tyckte det också. Men då jag förlovade mig då? Nej minst av allt det. Det skedde på långt varmare breddgrader någonstans i Medelhavet. Jag träffade förvisso min underbara andra hälft där, nästan, hon bodde egentligen mitt mellan min stad och grannstaden men ok - du får väl det då, staden. Några brustna hjärtan, första kyssen och andra mer triviala saker har väl också hänt under åren.

Men utöver det? Kanske är det dags att börja se på staden med mildare ögon. Att bara se den som ett första kapitel av många efterföljande, ett avslutat kapitel jag redan vandrat bort och vidare ifrån. Att inte knyta an så hårt med alla minnen hela tiden då jag är där utan bara låta dom driva förbi och rinna av från mig som en gås. Att bara låta historien vara historia utan att bli en del av nuet. Jag lyssnar på den underbara 'Fake Plastic Trees' av Radiohead och vaggar några av dess textrader mellan väggarna i mitt huvud;

"She looks like the real thing
She tastes like the real thing
My fake plastic love
But I can't help the feeling
I could blow through the ceiling
If I just turn and run
And it wears me out, it wears me out"

Varje gång jag åker förbi den gamla högstadieskolan minns jag uppis under idrottshallen, högstadiefasonerna i omklädningsrummen av handdukssnärtar och penislängder och på sina ställen innerväggarna av rött tegel. När jag går längs gågatan inne i staden ser jag ibland gamla skolkamrater som sitter på ett café och vi hälsar endast med ett lätt, nästan osynligt nickande. Blicken göms bakom våra solglasögon men vi tänker samma sak; "här är jag och där är du" - inget mer. Varje sekund och minut kantas av något sorts minne. Tryckare man dansade på musik- och sångkvällarna på Regnbågen där man ibland smyghånglade i ett hörn när timmen slog sen. Idag är det bara en lokal likt alla andra. Gatan man vandrade och fann lika vacker som Broadway är numera bara en gata med en grå trottoar. Cafe Stjärnan med sitt biljardbord där alla vi grabbar fattade de viktigaste besluten i livet som i slutändan betydde lika mycket som sulan på ens skor. Idag finns inte ens huset som caféet fanns i kvar och det gör mig ingenting. Charmen finns inte kvar. Jag vandrar vidare och vet att jag aldrig mer kommer att bo här, för mig finns det inget kvar.

Det är flera år sedan jag medvetet flyttade därifrån men att känslomässigt släppa taget är en annan historia eftersom historien inte direkt kantas av mestadels lyckliga stunder. Men om nu inte charmen finns kvar och kapitlet sedan länge är skrivet, vad håller jag egentligen fast vid?

Jag tror det är dags att släppa taget nu.

2 kommentarer:

Pysseliten sa...

Jag lämnade hemstaden när jag, likt en ettåring som just lärt sig gå, upptäckt att världen fortsätter i nästa rum! Totalt förvissad om att min hemstad ändå alltid kommer att finnas kvar, att återvända till när som helst.
Nu är den inte min längre, minnenas platser har förändrats. Jag tror att jag har släppt taget, med lite sorg i hjärtat att jag inte kommer att känna mig mer hemma någon annanstans än där.

Doktoranden sa...

Pysseliten: Så kan det naturligtvis också vara, en saknad av att saker och ting förändras och tappar sin charm de en gång inhyste. Allt har dock sin tid ska väl sägas, även de städer och platser man passerar genom livet. Få för vissa, många för andra. Alla är vi olika och förhåller oss annorlunda. Det är kanske mer viktigt hur man behandlar och tar vara på de minnen av platserna som egentligen betyder mest.