Svart smörja

Frustrationen och ilskan tar nya tag i mig, som ett strypgrepp av sällan skådat slag. Känner mig arg, full av hat och tom samtidigt som ingen ser eller förstår, ingen vet. Bara min ilska som väntar på det där ögonblicket att kräkas upp och ut över någon oskyldig. Den mörka, tjocka och tröga smörjan i bröstkorgen väller upp helt utan viljekontroll. Det känns som om kroppen krampar sönder, faller ihop, lyfts upp och bryts av på mitten - allt på samma gång.

Som ett löjligt litet barn vill jag rakt upp och ner brista ut i okontrollerad, hulkande gråt och skrika ut all min frustration så klipporna i Helvetesgapet rasar samman över mig. Slå händerna blodiga mot den vassa stenväggen, bara låta smärtan ta över den ilska och det hat jag känner lika tydligt som jag hör de glada rösterna runt omkring mig.
Glädjen har runnit bort och ut. Hatet mot vad jag befinner mig i är vad som driver och vaggar mig. En parasit som suger glädjen ur mig men som jag heller inte klarar mig utan. Runt omkring mig står alla ovetande och jag själv sjunker djupare ner i den mörka, tjocka och tröga smörjan. Jag försöker skrika på hjälp men smörjan har täppt till min hals och det enda som kommer ut är ett otydligt gurglande.

- Mwghgmhh

Jag sluter ögonen. Förlikar mig med hatet och låter det genomsyra hela kroppen som om nålar stacks in över hela min nakna hudkostym.