Minnesbilder från livet

Vad är en tanke? En fundering? Ett minne?

Är det bara en elektronisk signal mellan två platser i vår hjärna och hur kan en sådan uppväcka så många aspekter av känslor? Jag funderar mycket. Tänker, vrider, klurar och filosoferar, så till den milda grad att alla bilder och minnen i huvudet blir till den snabbaste fartleden på tyska Autobahn. Allt rusar förbi och ögonblicket senare är det borta. Dagdrömmeri kallas det. Att dagdrömma tycker många är lite fult, lite förbjudet, lite onödigt. Vad tjänar man på att dagdrömma? Visste jag det skulle jag nog inte skriva detta men att det är en befintlig del hos mig som person är oundvikligt. Det är en del av den jag är och den jag blivit.

Vad hade det blivit av mig om jag fortsatt att satsa på sången och musikskapandet? Hade jag lyckats eller blivit en musikant i mängden på Stockholms centralstation? Om jag hade klarat den där enda delen jag missade på testerna till stridspilot, hade jag då idag seglat fram bland molnen i över 1000 km/h? Mina tankar och mitt dagdrömmeri vilar aldrig. Men vilka minnen är de viktigaste? Vilka blir de som etsar sig fast och stannar med en hela livet?

Igår kväll satt jag ute på balkongen i sommarens ännu tidiga men ljumma vindar och funderade. Varför är vissa minnesbilder starkare än andra och man ser dem lika tydligt som om de hände igår när andra perioder av ens liv är lika svarta som natthimlen? Jag kommer alltid minnas när jag som 3-åring sitter inlindad i täcket i min säng och ropar efter mamma när det åskar ute. Min första skoldag där jag har jeansjacka, nyklippt stubbfrisyr och blå ryggsäck med Disney-motiv. Första kyssen när jag var 13 år. Killen som hoppade från poolkanten och spräckte upp en del av huvudsvålen så poolen färgades röd. Högstadieskolans långsmala uppehållsrum som tidigare var stadens bowlinghall under idrottshallen där man spelade konstiga spel som Neger och rundpingis. Den galna och gamla flickvännen från grannstaden. Linda, den söta, blyga och dyslektiska tjejen från Göteborg. Studenten från gymnasiet. Min hörnsten farfar som hastigt och plötsligt rycktes bort ur mitt liv sommaren efter studenten. När jag för första gången såg mitt livs kärlek och inte kunde låta henne springa iväg utan att ha kysst henne. Nervositeten att gå ner på knä och fria högst upp i pariserhjulet med stadens alla ljus under oss och stärnhimlen ovanför. När min son och senare dotter föddes och gråten var öppen, lycklig och innerlig.
Vid vissa tillfällen är det den där egna mentala kameran som öppnar sin slutare och ljuder ett svagt och vid tillfället ohörbart "klick", för detta är något du ska ta med dig i graven. Något som kommer definiera och ha en större betydelse i ditt liv än någonting annat som sker minuterna, någon dag eller någon månad senare.

Jag har mer att uppleva, förfasas, njuta och se. Nya kamerabilder från livet som kommer rymma både glädje, sorg och andra känslor från hela det tillgängliga spektrat. Jag har levt, jag lever här och nu och kommer så vitt jag vet fortsätta leva ett tag till. Att bara leva är rikedom nog. Det vittnar historien om.