Kanske är det en mental skyddsmekanism som mitt undermedvetna drar igång i turboläge eller så är jag helt enkelt bara en falsk och halv människa.
Min älskade och sjuka mamma är i vår stad för strålbehandling på vårt universitetssjukhus. Under helgens soliga och härliga dagar tillbringade hon dessa hemma hos oss och borta från sjukhuset bland tjoande barn, min bror L och hans J på besök, min pappa B och min andra hälft E.
Varför gör en sådan sak mig till till en antingen falsk eller feg människa?
Därför det var så svårt! Hela tiden såg jag hennes sjuka kropp, skalet av en människa som tidigare hyste hopp och tilltro till livet och som nu bara låg där och inväntade Liemannens ofrånkomliga ankomst. Hemma i mitt eget hus fanns där inte längre någon tillflyktsort i form av lugn, ro eller avkoppling utan allting blev bara för nära och direkt inpå. Som en orm när den långsamt kryper upp mot sitt intet ont anande villebråd, trängde sig obehaget närmare och djupare in i min bekvämlighetszon tills den var helt perforerad och obefintlig. Tårarna, känslorna och närheten gjorde mig illamående och luften runt mig blev tungandad och kvalmig. Jag drog mig bortåt, inåt, blev grå och tråkig. Kanske mitt sätt att fly från verkligheten, att inte vilja se det som jag ändå vet. Vetskapen är en enklare sak men att se och vara mitt i det är långt mycket värre. Plågsamt för att vara ärligt brutal.
Kanske är det normalt eller så är det fullkomligt vansinnigt. Jag vet helt enkelt inte och hur många gånger jag än frågar mig själv samma sak får jag inget svar.
Gör det mig falsk, feg eller vad?
11 juni, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Jag lider med dig!
Kan bara tänka mig i hennes situation. Visst vill hon se sin son glad och livfylld? Hur svårt det måste vara att se sina barn lida. Hur svårt det måste vara att känna att barnen behöver mer tid.
Jag tror att det handlar mycket om att våga släppa taget. Det krävs massor av mod för sånt, men du är inte feg, bara insiktsfull. Kanske är du inte redo, din mor vet det. Sörj på ditt sätt, det viktiga är att du vågar känna efter!
Det gör dig mänsklig.
Ordet du söker är "mänsklig".
Det gör dig varken falsk eller feg utan rätt pch slätt människa! Det finns inget facit i hur man ska reagera och agera i kriser som den du nu ska ta dig igenom och jag är säker på att din mamma njöt av att ha familjen och tjande barn runt sig! Och du skriver att du kanske väljer att inte se det du ändå vet...det framgår klart och tydligt i ditt blogginlägg att du verkligen ser verkligheten och lever mitt i din med dina känslor!
Jag är säker på att det du känner/gör/upplever/inte gör är helt normalt! Du bearbetar hela tiden oavsett om du tänker på det eller inte.
En varm kram....från Anna.
Pysseliten: Vilket jag försöker vara i den största mån jag bara kan, åh vad jag försöker. Det går lättare nu än för några dagar sedan, men som allting i livet måste det få ta sin tid. Till och med en sådan sak som döden. Det låter måhända bisarrt, men inte är det för den delen något mindre sant.
Karolin & Emil: Jo det är väl det. Tack till er båda.
Anna: Alla reagerar olika i kriser och diverse situationer. Jag blir i de flesta stressade situationer mer och mer lugn (stresstestet för att bli pilot klarade jag med guldstjärna i kanten), men det här är en annan form av påverkan som jag hittills inte upplevt. Det känns både lite främmande och skrämmande. Man måste dock våga ta steget, ett litet ett i taget. Jag flyttar mig sakteliga framåt men det måste få ske med min sköldpadds-fart.
Din omtanke uppskattas också enormt. Stort tack.
Jag kan ju bara understryka ordet MÄNSKLIG. Nuff said.
katbat: Tack snälla kat. Ja det är väl så det är och ibland är det nog lättare för utomstående att se det än en själv. Obviously.
Nej, du är inte falsk, du är inte feg. Möjligen är du en liten aning korkad i det att du så storligen förvånas (och - som alla Duktiga Pojkar och Duktiga Flickor - omedelbart förebrår dig) för att du inte är en evigt oberörd He-man. Toppnoteringar på instrumentaliserade stresstester säger föga om hur man reagerar när det som ligger en allra närmast är hotat. Inför sina näras lidande är ingen någon He-man och behöver ingen vara någon He-man. Jag lovar.
tolkia: Du har nog alldeles rätt, tack för den hårda sparken där bak. Visst är det så, man behöver inte vara någon He-Man.
Jag tror att det är din kärlek till din mamma som gör att du drar dig undan. Jag ska inte jämföra djur med din mamma men jag bestämde för en tid sedan att min häst hade gjort sitt här på jorden och när jag väl bestämt mig så tog jag avstånd direkt.....började att kalla hästen för "den" istället för vid namn och sådana saker. Det är fullt normalt att ta avstånd från det man tycker är jobbigt........
anonym: Det kan mycket väl vara att så är fallet men det stör mig att jag ska ha behovet att ta avstånd från någonting som är mig så kärt och betydelsefullt, samtidigt då tiden kvar tillsammans är räknad och blir mindre ju längre tiden går. Ibland är människan och psyket både ganska udda och fascinerande. Dock tror jag att dessa dagar har varit bra och betydelsefulla om än svåra och hjälpt mig en bra bit framåt på vägen. Så mycket vågar jag nog säga. Tack för din vänliga kommentar.
Å, vad bra skrivet. Och vet du? Jag skulle reagera på samma sätt helt klart.
Döden, som i många fall känns så tabu, existerar. Och att se någon närstående drabbas av cancer där förloppet går fort men ändå inte sker omedelbart är beyond smärtsamt att uppleva. Att rationellt veta vad som komma ska, att känslomässigt verkligen hoppas på mirakel eller att det bara är en ond dröm, samt att konfrontera sorgen "i förtid" utan att ge mamma dåligt samvete in i det sista (när du vill att hennes sista tid ska bli så ljus och varm det bara går) kräver en fristad och frizon där du bara ska vara du. Där krafter kan samlas och bearbetas och tårarna rinna fritt.
För att orka, som känslomänniska, är det naturligaste som finns att bli en "mussla" och bygga sig en mental "mur" i en sådan situation.
Var inte hård mot dig själv- din mamma känner dig utan och innan och hon förstår. Precis som du skulle förstå dina barn om det var du som var sjuk.
Var rädda om varandra och hur konstigt det än kan låta är jag övertygad om att lilla mamman vill trösta dig lika mycket nu som hon ville när du var liten.
Dumma cancer, dumma smärta, dumma döden.
Varma tankar och kramar i massor.
Maria: Döden är alldeles för mycket tabu i vårat samhälle, man ska inte prata om den och man ska inte kännas vid den. Livet blir lättare om man på ett samtidigt sätt också accepterar att döden just ÄR en del av livet. Ofrånkomligt och obevekligt men framför allt naturligt. Jag säger inte att man ska tycka om den för vem gör det? Däremot måste man acceptera att den finns. Vissa dagar är det lättare, andra dagar en nästintill praktisk omöjlighet.
Just idag är det en sådan dålig dag. "Svart smörja"-dålig.
Skicka en kommentar