Mil efter mil. Träden susar förbi utanför fönstret och framstår som en grön, dimmig ridå längs den soldränkta europavägen. Plastmuggen med te utsöndrar en fadd doft av dåligt imiterad Earl Grey och kan likväl stå där och kallna för sig själv då den inte inbjuder till någon överdriven smaksensation.
Kliver ur bussen och möter till utseendet en sliten och till sinnet en mångt flera år äldre far än jag senast såg honom för bara veckor sedan. Linjerna i ansiktet mer utmejslade och distinkta, blicken en känsla av trötthet och ledsamhet aldrig tidigare skådad.
Vandrar sida vid sida genom sjukhusets stora centralhall, tar hissen upp och in genom avdelningens dörrar. Stegen jag tar går i slow-motion medan hjärnan passerar hundratalet tankar utan logik och struktur i ultrarapid. Den sista dörren går till sinnet outhärdligt långsamt att öppna. Där inne på sängen ligger någon som ska vara min mamma. Trött. Sliten. Orkeslös. Liten. Plågan och känslan får en annan dimension och kryper in under huden som en egyptisk skarab samtidigt som det ger en viss ro och djupare förståelse för det oundvikliga då jag sätter mig ner vid hennes sida.
"Du ska veta att jag älskar dig" säger hon med tung röst.
Det jag känner kan inte sättas i ord.
21 maj, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hold you in my heart.
Det låter så klyschigt, men det finns ju nästan inget att säga som inte låter klyschigt, och kanske har klyschorna överlevt så länge just för att de trots allt har ett innehåll.
Orden för sorg räcker inte till, orden för tröst är alldeles för små.
Kram
Du har en fantastisk gåva för att skriva och förmedla långt mer än ord, Doktoranden!
Håret reser sig på kroppen och jag är SÅ ledsen för vad ni går igenom. Önskar jag kunde lindra....men skickar i alla fall en varm kram!!
//Anna
Dina ord skjuter rakt in i mitt hjärta. Eller in i själen är nog en bättre sanning. Jag, en okänd människa, håller tummarna vita för dig och din kära familj. Tankar är det jag kan skicka.
ordet orättvisa, räcker inte ens till! kram på dig
Tolkia: Klyschor är ofta att betrakta som några av de bästa kombinationerna av ord.
Ulrika: Men dom hjälper, det ska sägas.
Anna: Sådana ord ger mig röda kinder och jag tackar självfallet ödmjukast. Varma kramar, om än endast i tanken, är trots det en varm omtanke som uppskattas. Tack.
Katbat: Ord har en förmåga att både beröra, uppröra och allt där emellan. Att du finner just mina ord kunna ge en sådan upplevelse är för mig en stor uppskattning. Okända människors förmåga att påverka varandra med oväntade ord ska ej förringas, de har ofta en större betydelse än man tror. I korthet - stort tack.
Ann-sofie: Orättvisa är ett starkt ord, men sjukdomar som tar människor när de njuter av livet som mest är förutom orättvist även sorgset in extremo. Ord räcker inte till, nej, men den minsta grad av uppskattning och tanke är även om det i sammanhanget känns futtigt trots det upplyftande på ett synnerligen kraftfullt sätt. Så bara det ger mig en glädje. Tack.
usch... det är svårt att veta vad man ska skriva. kan nog inte ens tänka mig hur det känns och hoppas att jag inte behöver uppleva det heller.
du får en kram från mig också
Jag vet hur du känner. Du var jag för några månader sen....
Jonna: Det är ingen rolig upplevelse alls och att uppleva det är ingenting man önskar någon. Tyvärr får man inte välja i det avseendet. Tack för omtanken...
msjulia: Jag förstår det. Tack för omtanken och du är nog också väl medveten om hur mycket den egentligen betyder. Man känner sig ganska hemsk då man nästan önskar att låta personen somna in är bättre än plågandet, men där är man utelämnad till livets och dödens förutbestämda väg.
*värme*
Skicka en kommentar