Summa sumarum

Forskningskonferens i korta ordalag:

- Tre flygplan nödvändigt för vad som egentligen bara kräver ett. 1 har oljeläckage, 2 har svarta instrument i cockpit men 3 tog mig ända fram - lite lätt försenad

- Skånska landskapet är vackert

- Grillmiddag och öl hos professor A.G på torsdagskvällen

- Presenterar och lyssnar på forsk under fredagen på Kulturen

- Underbart varmt

- 4-rätters middag på Grand i Lukas-salen

- Vitt vin

- Rött vin

- Mera öl till sena natten på uteservering med fellow doktorands G & Z

- Frukost i det gröna med professor A.G och andra

- Flyga hem


Summa sumarum: Topp

Pausfågel

Nu transporterar jag mig via luftväg till en forskningskonferens i Lund. Åter lördag.

Illamående

Tyst. Evinnerligt tyst. Om det är rent fysiskt tyst eller om jag stängt ute de små ljuden från arbetskorridoren utanför vet jag inte. Dörren står på glänt och jag lyssnar, nej det är verkligen helt tyst. Kanske är det vad jag läst som fått huvudet att dra öronen åt sig då min tillvaro på en gång kändes så mycket mer minimalistisk och kylande sval. Historien om Navids tystnadsmeditation (börja med del 1) är ett knytnävsslag i solar plexus, den ger mig mentalt andnöd. Ett vidrigt och samtidigt beundransvärt sätt att bemöta sina demoner, något många andra hellre döljer mer självdestruktivt genom flaskans sista droppe.

Läser sedan om barn som skakas. Liv som förstörs innan de ens lever på riktigt. Deras enda tilltro och säkerhet i livet är doften från mor och far, känslan av deras hud mot sin egen, deras andetag, de lugna och rogivande rösterna. All den trygghet som rycks undan i ett ögonblick när den lilla kroppen oväntat och våldsamt vajar som en stormvind i luften med två krampaktiga händer runt sin sköra bröstkorg. Bara själva tankarna från det jag läst besudlar och äcklar mig inifrån och ut, som krypande maskar i mina ådror och bara letar efter hålor att tränga sig ut.

Jag vill hem och krama mina barn.

Hålla om dem länge, länge.

Viska att jag älskar dem.

Bu och bä om forskning

Som aktiv forskarstuderande (aka doktorand) läser jag gärna tidsskrifter som behandlar forskning, forskningsmedel och följer med i olika forskningsdebatter. Arbetsskadat måhända och för utomstående ljuder det säkert som en ganska tungmolnad tillvaro. För mig är av naturliga skäl så inte fallet då jag finner mitt jobb också ligga väldigt nära ett av mitt livs stora intressen. Snarare är det en ynnest och ett privilegium som långt ifrån alla har att få jobba med någonting de finner sjukt intressant.

Det sagt.

Nu diskuteras (oh lord vad svenska folket älskar möten och diskussioner) i Sjukhusläkaren den svenska politikens målsättning att avsätta trez miljarder till klinisk forskning för att stärka dess villkor och genomslagskraft både nationellt och internationellt. Det ska dessutom främst inriktas mot att låta redan disputerade forskare ge möjligheten att driva sin forskning vidare. Visst, bra så. Det behövs mer tjänster för disputerade, jag kommer inte argumentera emot eftersom det vore ett synnerligen smidigt sätt att bita sig själv alldeles för hårt i den ludna svansen.
Det som istället fångade min uppmärksamhet i diskussionen om detta var att det fanns ett ganska ordentligt motstånd när det kom till kritan om forskningens vara eller icke vara av centralisering. Om forskningen skulle gå till forskningsstarka personer eller forskningsstarka miljöer.

Ursäkta? Fungerar den ena utan den andra?

Ska man ha kvalitativ och stark forskning som står sig bra konkurrensmässigt torde det väl ändå vara omöjligt att utesluta den ena i en sådan basmässig ekvation. Det vore som att ta bort en 1:a från "1+1=2". En forskningsstark person behöver en stimulerande miljö med tillräckliga resurser samtidigt som en miljö med tillräckliga resurser och stimulans inte fungerar utan driftiga personer med bra forskningsidéer och strategier.

Diskussionen känns lite som en espresso gjord på för välrostade bönor.

Förändringens blästrande vind

Inte var den väntad när man stack ut näsan från forskningsbyggnaden. Motvinden av slaget Allan. Från sjukhuset och in mot stadens kärna attackerade den skoningslöst i rak linje och fick mig nästan stillastående i nedförslut. Till råga på allt piskade den upp jord och sand från närliggande byggnadsplatser och förvandlade en moderat otrevlig motvind till ett maskineri av inhumant sandblästeri. In kröp kornen i ögon, näsa och mun så det krasade mellan tänderna. Inte ens bland stadens hus var man skonad, nej se staden hade förvandlats till något jag normalt mest trodde upplevdes i en torr Sahara-öken.
Väl framme tog jag skydd i en galleria och kikade förstrött in i en av butikerna. Ut kom jag minuterna senare med påsar, ett bättre humör och travade lättsamt in på hårstudion där ugglenästet omvandlades till en mer stilistisk igelkott. Lite fattigare och ännu gladare styrde kosan mig mot kaffehaket numero uno men se här fick sig den nyvunna glädjen en armbåge i revbenen:

"Stängt 15:00 pga personalutbildning. Vänligen återkom i morgon då vi har öppet som vanligt."

Merde. Detta var inte enligt planerna och humöret började bli lätt indränkt i citron. Vände på klacken och gick till Coffehouse, ett av de i alla fall bättre sekundära alternativen där en Macchiato White fick den tuffa uppgiften att ändra humöret. Den lyckades rätt ok ska sägas men att man fick en gratis mjukglass vid köpet av takeaway-kaffe var en bidragande faktor. Så där satt jag på torget i allmän förströelse med min kaffe, påse kläder, en vaniljglass och kände mig lite glatt Nalle Puh.

När sista klunken kaffe landat i sinnet (notera att kaffe dricks både för upplevelsens och smakens skull) föll ögonen på inkvarteringen av torgets bokhandel, och genast slog det mig att min efterlängtade beställning av böcker fortfarande inte ankommit från Bokus till min postlåda. Med en lägenhet för tillfället totalt avsaknad av vettig och uppskattad litteratur och en beställning någonstans i en postsäck who knows where insåg jag det skriande behovet av litterära ord. Kanske är jag tappad bakom vagnen eller levt med säcken över huvudet, don't hold it against me, men författaren Paulo Coelho har gått mig fullständigt förbi. Dock inte längre och att få sätta tänderna i Zahiren - en roman om besatthet, känns lite vardagslyx.

Var det någon som pratade om arbetspanik, förnekelse och undanflykter tidigare?

Que? No comprende.

Uppmärksamhet

P3:s webbradio surrar i bakgrunden och stjäl utan pardon en klart kännbar bit av min uppmärksamhet som till fullo istället borde riktas på sammanställandet av den presentation jag ska hålla på helgens forskningskonferens i Skånelandets Lund. Resterande ännu inte upptagna tankebanor riktas vad jag hoppas är av ren ofrivillighet till anslagstavlans färggranna nålhuvuden. Vad den nålade färgkaskaden liknar kräver en tanke eller två. Skandinavien månne? Bottenhavet är givet synligt. Bredvid på den vitmålade väggen hänger en målad kopia av Ingvar Nilsfelts Äpplet på fatet på bordet från 1979. Den känns inte särskilt aktuell. Solen ligger starkt på fönstret och hånar mina ögon och mitt för tillfället icke stresståliga sinne. Inte ett moln på himlen skyddar mig från retsamheten utanför och istället dansar solkatterna som råttor på skrivbordets pappersbeklädda yta.
Överväger att dra ner persiennerna men bokar en klipptid för huvudets ugglenäste. Åka ner i godan tid innan för att handla lite sommargarderob, strosa runt med en kaffe från stadens mest gudomliga hak är dagens bästa lösning på arbetspaniken som därmed märkbart kommer reduceras (hey ho I love förnekelse). Ja undanflykternas okrönte konung bär dagen till ära mitt namn. Heh.

Talar vi samma språk?

Väl ute från staden susade jag fram längs Europavägen på väg upp mot sjukhuset i mor och fars bil samtidigt som kaffet ur värmesynpunkt blev mer drickbart. Förutom den vilande blicken på vägen framför flackar den lojt runt i bilens familjära inredning av mörkt tyg och dåligt imiterat fuskläder. Ögonen stannar på någonting som får mina nostalginerver att pirra till. Ett blandband, tveklöst ett av de sista jag någonsin gjorde. Redan då hade kunskapen om CD-bränneri kommit in lite smått i var persons vardag, men eftersom denna bil var komplett avsaknad av en sådan mordernitet som CD-spelare vid inköpet -95 utan endast begåvad med ett kassettdäck fick man på den tiden göra det bästa av situationen. Ett blandband.

Plockade upp det, granskade låtlistan på baksidan som jag omsorgsfullt skrivit in eftersom att inte göra det vore ett etikettsbrott av astronomiska mått. Def Leppard, Van Halen, Bon Jovi och lite annat var inspelat. Stoppade bandet i kassettspelaren och igång drog den gamla 80-talsdängan "Pour Some Sugar On Me". När låt för låt passerar märker man dock den röda tråden, det passionerade språket som människor bara något eller några år yngre än mig inte alls talar eller har kännedom om. En säregen konst som fallit i glömska mellan iPods och sms. Blandbandsspråket.
Att genom låtarnas följd, deras känsla, texter och dramaturgi spela upp ett meddelande som inte sades med hjälp av ord utan av känslomässig upplevelse. Det var en konst som varenda parvel kunde när man växte upp, det var lika vanligt förekommande som att hälsa på grannen. Blandbanden flög kors och tvärs, till höger och vänster åt kompisar och likasinnade där blandbandens mentalitet handlade om tuffhet och allmän grabbighet. Svårare var det istället när man gjorde ett mer genomtänkt blandband som man kanske i bästa fall förmådde ge till den söta tjejen med rosetterna i håret på skolans eftermiddagsrast där dess språk var omöjligt att ta miste på:

"Jag tycker du är fin."

Som svar kunde man få blickar, skratt eller om man hade riktigt tur ett blandband av okänd karaktär som vart och ett berättade sin särskilda och personliga historia. Att koda av blandbandets berättelse var en upplevelse, en konst och ett känslosamt anslag på kroppens olika strängar. Något som gjordes på både gott och ont.

Så där satt jag i bilen, blandbandet på evig repeat och smuttade på mitt kaffe. Återigen kände jag mig som den där lilla pojken för så länge sedan. Det var något befriande över det hela.

Dating på forskarnivå

Borta bra men hemma bäst

Som utflyttad korttidshemvändare är det sällan en angenäm upplevelse att komma tillbaka, hur kort visiten än må vara. Direkt man passerar den osynliga kommungränsen endast markerad av sin blåa trafikskylt går kroppen in i sitt välkända survival mode som så många gånger tidigare. Minnen, händelser och historia sköljer över en som ett dånande vattenfall helt skonat från empati och hämning.

Vaknar morgonen efter, gnuggar sömngruset ur ögonen och tar mig ner till den lilla stadens enda centrala gata som för mig aldrig vaknar ur sin eviga vinterdvala. Letar upp det enda caféet som har fasonen att vakna före klockan tio och kan erbjuda någorlunda morgonpigga individer på kaffe. Caféet är gammalt och rustikt där anor från 50-talet gör sig påmint. Gamla bord liknar vad man idag med gnuttan tur hittar bortglömt i ett hörn på Myrorna, ekstolar som med sina rosa, solblekta och illa stoppade dynor vittnar om tidens tand. Doften i caféet påminner lite om farmors kök som barn när hon stökade på som mest vilket också är dess enda positiva behållning. Vid ett av borden sitter en äldre dam och dricker te samt äter ett frasigt wienerbröd. Av ren försäkran undrar jag om de har kaffe på take-away och får till min förvåning ett jakande svar. Beställer någonting som åtminstone gör ett halvhjärtat försök att efterlikna något kallat en cappucino. "Man får vara nöjd med det lilla", sjunger jag enstämmigt och lågt för mig själv på väg ut från caféet och tillbaka i gatans solljus.
Gatan utanför har fyllts på med aningens mer folk och från flertalet antingen ser eller känner jag deras blickar och tankar; "gå omkring och dricka kaffe i pappmugg", "tror han att han är nåt?", "viktigpetter", "tror han är bättre än andra!".

Ni förstår, som återbesökande småstadsbo bryter jag alla kända men oskrivna sociala regler för samhället i fråga. Jag motsätter mig till fullo det förväntade faktumet att direkt falla tillbaka och in i småstadsmentaliteten som sig bör då jag vuxit upp och kan det sociala spelets regler. Jag fortsätter istället gå med huvudet högt, vara nöjd och stolt med vad jag åstadkommit och väljer att inte skämmas för det å det minsta. I ett jantelagssamhälle är det märkbart fult och betraktat som ohyfs varpå jag borde veta hut. Ett svart får. Katten bland hermelinerna. Ja det är jag i bektraktarens blida ögon. Avundsjukan visar återigen, föga överraskande, sitt fulaste tryne.

Öppnar bildörren, sätter mig in, tar en klunk av det ännu heta kaffet ur min pappersmugg och styr kosan bortåt. Hemåt.

För varje gång blir bilden bara tydligare och den har börjat blinka som en neonskylt längs Broadway; Hemma är inte längre där hemma var. En sanning jag insett är helt fri från både modifikationer och samvetskval.

Orättvisa

Mil efter mil. Träden susar förbi utanför fönstret och framstår som en grön, dimmig ridå längs den soldränkta europavägen. Plastmuggen med te utsöndrar en fadd doft av dåligt imiterad Earl Grey och kan likväl stå där och kallna för sig själv då den inte inbjuder till någon överdriven smaksensation.
Kliver ur bussen och möter till utseendet en sliten och till sinnet en mångt flera år äldre far än jag senast såg honom för bara veckor sedan. Linjerna i ansiktet mer utmejslade och distinkta, blicken en känsla av trötthet och ledsamhet aldrig tidigare skådad.
Vandrar sida vid sida genom sjukhusets stora centralhall, tar hissen upp och in genom avdelningens dörrar. Stegen jag tar går i slow-motion medan hjärnan passerar hundratalet tankar utan logik och struktur i ultrarapid. Den sista dörren går till sinnet outhärdligt långsamt att öppna. Där inne på sängen ligger någon som ska vara min mamma. Trött. Sliten. Orkeslös. Liten. Plågan och känslan får en annan dimension och kryper in under huden som en egyptisk skarab samtidigt som det ger en viss ro och djupare förståelse för det oundvikliga då jag sätter mig ner vid hennes sida.

"Du ska veta att jag älskar dig" säger hon med tung röst.

Det jag känner kan inte sättas i ord.

Triangel

Om man sätter mitt doktorerande aside finns det två ytterligare sidor till min person. Jag är en familjefar till två pärlor, L och T, som har en synnerligen fantastisk förmåga att skänka glädje, testa extrem stresstålighet och inspirera mer aktivitet av barnasinnet hos en vuxen doktorand. Utöver mina barn och mitt yrke har jag dessutom en hobbyverksamhet som passionerad gruppträningsinstruktör några gånger i veckan. Att få jobba med kroppen, pressa psyket och testa sina gränser till vissa gånger bristningsgränsen är en lycka, en passion och en mentalt kännbar spark i skrevet. I feel alive så att säga.

Igår fick jag således också den tyngsta av pungsparkar ever då jag och min kollega E visade var skåpet (aka modell Turning Torso) skulle stå. Mer eufori har sällan skådats i en gruppträningssal. En uppladdning och gigantisk rush av adrenalin laddade om hjärnans batteri så till den grad att vardagen med ens kändes lite lättare, varmare och bättre. Så om än det är något jag personligen behöver i vanliga fall för normal kropp- och hjärnfunktion är det i dagsläget en oumbärlig källa för uppladdning av ork. Ja det ska inte stickas under en stol.

Död terrorist

I början

Vidrigheten

Som en löpeld sprider sig Vidrigheten skoningslöst och frenetiskt tuggar den livet ur det friska som finns kvar. Fradgan hänger ur mungipan där den hungrigt tar sig genom kött och märg lika lätt och obemärkt som man bryter en torkad kvist på våren. Varje timme, minut och tickande sekund. Aldrig vilar den eller reflekterar över sin egna konsekvens. En parasit, ett livets sattyg vars existens bara lämnar sorg, bedrövelse och saknad i sina spår.

Sluta ät upp min mamma din Vidriga jävel!

Jag hatar dig. Villkorslöst, obarmhärtigt och obevekligt.

Zen

Skådespel

Woven Hands majestätiska Mosaic går på evig repeat i bakgrunden. Suggestivismen och den melankoliska skönheten vandrar hand i hand som ett förälskat par i strandens vattenbryn med den sjunkande solen som bränner dess yta avlägset i horisonten. Jag beundrar skådespelets passionerade dramaturgi på bekvämt avstånd.

I min hand finns stadens godaste kaffe possible. Underbar moccachino på dubbel espresso och skummad mjölk med kanel- och chokladsirap. Ljuvlig dryck som smeker läpparna, värmer hela innandömet och landar som en sammetslen kudde långt inne i kroppen. Långsamt förstärker den sinnena och synintrycken av skådespelet framför mina näthinnor. Solen har övergått till illavarslande rött och liknar mer en ursinnig flamma som motvilligt är på väg att släckas bara för att återfödas som en fågel Fenix när morgondagen gryr. De förälskade paret tonar bort i periferin av mitt blickfång när sanddynerna sväljer deras silhuetter. Kvar sitter jag när solen slocknat och stjärnorna tänds långt ovanför mitt huvud. Det räcker till alldeles väl.

Historia på repeat

Jag hade inte fru Fortuna på min sida när jag blev lottad min uppväxtort då 70-talets decennium av progg och nakenkollektiv ringde ut och ringde in det glada 80-talet med tuperat hår, axelvaddar och midjekorta kavajer som bästa kavaljerer. Nej jag drog nitlotten att växa upp i en småstadshåla i grantäta Norrbottens Sverige där alla nöjde sig med mediokert och jantelagen som var mans bibel.
Jag passade in i det facket lika bra som en 2-åring försökte få den triangulära klossen genom det runda hålet. Hur mycket barnet än bankade, karvade, tryckte och pressade mot det runda hålet tog sig den triangulära formen inte genom hur mycket viljekraft som än uppbådades.

Den triangulära formen var jag och det runda hålet min nemesis.

En mångårig kamp mot tristess, leda, jantelag och negativism var min strävan att uppnå något mer än att bli en inventarie, olikt alla andra som förnöjsamt såg det som livets höjdpunkt var det beyond me, trängde jag mig till slut genom hålet - fortfarande triangulärt intakt. Det var min nemesis som fick ge vika under tyngden av mitt blodiga pannben, och jag finner osökt mig själv att tänka på The Bride som utbrister "Pai-Mei, Here I come" när hon gräver sig ut från sin underjordiska grav med sina bara händer. Smutsig och full av jord efter kravlandet upp mot ytan under en stjärnklar himmel på jakt efter luft att insupa i skrikande lungor går hon sedan in på närmaste nattöppna café, slår sig ner och ber om ett glas vatten. Likadant gjorde jag den där sensommardagen för en nu preskiberad tid sedan. Smutsig och full av jord tog jag mig bort från ett förutbestämt liv till en osäker och okänd tillvaro på två egna, svajande ben. Jag satte mig ner. Beställde ett glas vatten.

Aldrig har vatten smakat så gott som då.

En bohem i city

Efter ungefär två timmars total sömntid ackumulerad på ett brokigt sätt den senaste natten har jag lidit lättare bohemiska tendenser under dagens solbelysta stunder. Fåtalet timmar på jobbet måttade ut sin psykiska rätt och fötterna tog på automatik riktning mot staden där jag vandrade omkring lätt bohemisk i beiga kamouflage-brallor, huvtröja och onödigt mycket skägg i ansiktet. Sengångare på villospår no doubt. Hamnade på fiket vid skatboet där jag begravde tankar och andra fysiska delar av kroppen i en ciabatta, frappuccino och en av stadens gratistidningar i solitud.

Det var en stunds väl behövd avkoppling från den skitiga rännstenen.

Fragment

Tonerna från In Loving Memory söker sig in, ut och emellan känslorna och frustrationen som väver ett nät så tätt i bröstkorgen att det långsamt stryper lungornas fria flöde och gör det svårt att andas. Poetiska textrader som "It's your song that sets me free, I sing it while I feel I can't hold on, I sing tonight cause it comforts me" har aldrig haft mer betydelse. Långsamt kvävs man från omgivningen, från världen och allt det onda man inte vill se men så tydligt känner. Inga fysiska ärr sjunger den gömda sjukdomen men en endaste blick från dina ögon säger allt. Låt smärtan ta slut, låt mig somna och aldrig mer vakna, låt mig vandra vidare från detta som inte längre är ett liv. Låt mig bara ge upp.

Crescendot ökar i sin intensitet och ilska. Vävens trådar skär närmre, djupare och färgas mörkt röda. Med all styrka som finns att uppbåda tar man upp kampen för sin frihet men maktlösheten är oövervinnerlig. Väven dras åt hårdare och hårdare tills bara skalet och spillror finns kvar av vad något som en gång var.

Spillror av ett liv.

Flanellskjortan

Förmiddagen bjöd på huvudbry när jag som bäst satt och försökte knäcka koncentrationsberäkningar på lustiga kemikalier (detta är ett koncept som FYI är lika mentalt påfrestande varje gång eftersom man aldrig lär sig). Mitt i allt dyker min handledare upp från tomma intet iförd snygga snickarbyxor i lysande blått fulla med verktyg ackompanjerad av en skotskrutig flanellskjorta rödare än arteriellt blod och som hade sin livspeak någon gång cirka 1982.

- Stilfullt, tänkte jag i stilla ro medens läpparna lyckligtvis nöjde sig med en liten smirk.

Tydligen var han på väg ut till stugan för att snickra inför sommaren och behövde sin dator apparently för att hooka upp internätet där ute (jag tror stenhårt att han behövde den för att kolla byggplaner istället). Småskrattande en liten stund, knäckte koncentrationsproblematiken och gick sedan på lunch med en kollega för att diskutera livet i största allmänhet.

Avrundade maten med en stark caffé macchiato.

Gå vinnande ur striden

Hyreslägenhet ger mig mental hybris. Den som förvisso inhyser mig (och resterande delar av familjen) bör kanske inte högaktningsfullt föraktas eftersom jag trots allt har tak över huvudet i fyra rum uppdelat på hela 105 kvadrat. Men den mentala och fysiska blockeringen i form av den halvfeta och oförstående bovärden att inte bara kunna slita ner tapeter, måla väggar, göra om kök, badrum och allehanda andra saker är en frustration värre än hallonkärnor som fastnat i tänderna. Och hallon om än lustfyllt goda tas inte lättvindigt på när (för det är en fråga om när och inte om) kärnorna fastnar på mindre behagliga ställen, mark my words.

Att investera en mindre förmögenhet eller för den delen en vansinnig summa pengar i sitt egna boende känns ibland som bästa dealen och andra gånger en fullständig omöjlighet. Hopp och förtvivlan är min högra respektive vänsta hjärnhalva - och de kommer inte överens utan anfaller varandra lika skoningslöst som Tyskland mot Sovjet 1942. Idag var jag på min x:te husvisning och lite småkär blir man ju enligt konstens dumma regler. Fingertopparna kliar frenetiskt och vill bara börja slita ner tapeter, måla, byta golv, kakla, svära, klinkra, utbrista djävulberg, dra kablar för mysig belysning och arrangera möbler in på småtimmarna tills solen åter kryper upp vid horisonten.
Det är ju bara det där med pengasumman som alltid drar iväg till skyarna eftersom andra tomtenissar är lika kåta på eget boende och slippa allt vad mardröm till hyreslägenhet stavas.

Husköp är onekligen en dyr ormgrop av gruppsex.

Merde.

Life in absurdum

Alla vet att vi föds och att vi dör, kanske de två mest säkra sakerna vi vet om vår fragila tillvaro. När man ändå ställs inför det andra faktumet seglar verkligheten ner lika fort som en tegelsten från tredje våningen med siktet inställt på det sköra hjässbenet. Det träffar hårt och verklighetens fotfäste svajar farligt osäkert i den ljumma vårvinden som istället upplevs mer likt snålblåst en sen och grå höstdag med starkt lysande röda blad runt fötterna.

Smärtan sprider sig vidare neråt, förbi ögonen där blicken blir grumlig och suddig tills det känns som om man tittar under vattnet trots att man står på gatan bland myllret av människor. Kanske regnar det bara. Förbi läppen vandrar det onda, okontrollerat darrar den till och med viljestyrka försöker man tygla dess rörelse. En maktlös kamp. Resten av kroppen darrar som asplöv tills det enda som återstår är att krypa ihop, glömma och önska samtidigt som man viskar det enda vanvettiga ordet om och om igen för sig själv i ett evigt mantra.

Varför?

Ska läkaren bli bödel?

Så lyder titeln på en synnerligen bra artikel skriven av Maciej Zaremba.

Det handlar om, i dagens Sverige som ska vara en förebild för demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, att papperslösa ska nekas möjligheten till vård. Ja förutsatt om de inte betalar för det själva, men hur många papperslösa har råd att betala exempelvis 120.000 för en förlossning?

Que? Har demokratin Sverige fullständigt gått och tappat vansinnet?
Det hela luktar rutten och självgod teater i bästa Oscars-anda lång väg.

För en läkare handlar det väl ändå primärt om att se, vårda och ha en viss form av empati för patienten i fråga som man behandlar och inte om de har uppehållstillstånd eller de rätta fyra sista siffrorna?

- Jo jag ser att du har en skottskada i bröstkorgen men vänta, jag måste kolla om du har rätt till vård först så jag kan plocka ut kulan och rädda ditt liv. Vad är ditt personnummer?

Det låter måhända absurt och konstlat, men är det så långt från en stundande verklighet om ett sådant vansinnigt beslut skulle bli verklighet? Skrämmande nog tror jag inte det. Alla människor har rätt till nödvändig sjukvård på lika villkor!
Hur många papperslösa tror ni inte redan idag är nog rädda för sjukvården som myndighet och inte söker vård för rädsla att utvisas? Alldeles för många, och redan idag söker många sjukvård alldeles för sent och i de flesta fall handlar det bara om palliativ vård. Att få dö med någon sorts kvarvarande värdighet.


Vad är värdet i att till och med neka människor detta? Jag finner det grymt å det grövsta.

Dubbel espresso på mörkrost. Minst.

Vägens början

Om jag nu så gärna vill bli läkare, varför läser jag det inte än?

Well, allting här i livet har ofta en tendens att gå lite krokigt, det är sällan spikrakt som en 4-filig Europaväg. Visst, en del seglar fram på det sättet och inte heller alltför sällan med en oljad räkmacka under fötterna till råga på allt, men andra kan ha det lite snårigare och vägen i livet liknar mer en övervuxen grusväg i en grantät skog i Norrbotten.

Som ett gymnasiebarn på det glada 90-talet var jag likt många andra med ambitionen att läsa något extra år efter den gymnasiala tiden inriktad på datorer och elektronik. IT-bubblan var av en gigantisk storlek och det lovades guld och gröna skogar till de som utbildade sig inom detta område. Naiv, ung (jag är dock fortfarande ung märk väl) och utan nämnvärd erfarenhet av en liten sak som kallades livet föll jag såklart in på denna väg. Läste teknisk inriktning och hoppade över allt vad fjollig biologi hette (sådana tomtar var bara ute och travade i bäckar och letade småkryp), inte heller läste jag mer kemi än nödvändigt (varför skulle jag kunna kolföreningar?). Nej datorer, elektroniska kretsar, ettor och nollor sjöng min melodi.

Sen fick jag kortslutning.

Eller snarare var det så att IT-bubblan sprack och helt plötsligt började jag inse vikten av att faktiskt göra mina egna medvetna val och ta det håll man själv ville vid olika vägskäl. Detta ledde till mitt då ganska förvånande, men eminenta, intresse för biologi och kemi. Sagt och gjort så när jag väl gick ut gymnasiet från teknisk linje moderat glad över mina tidigare val så låg siktet på Komvux och lite snabb omskolning. Detta tog dock dryga året och var inte alls i något avseende 'snabbt'.
Till slut var det då universitetsdags och efter funderingar på marinbiologi i Göteborg och diverse andra utbildningar blev det således molekylärbiologi på en annan ort som fick agera basen för min vidare utbildning.

För att göra en hittills alldeles för lång historia lite kortare så var molekylärbiologi inte heller min melodi, särskilt inte när det kom en kurs i molekylär växtfysiologi (här talar vi om tråkighet på den mest intensiva och professionella nivå möjlig). Så med två års studier la jag benen på ryggen och blev biomedicinare istället med lite mer fokus på människans sjukdomar (läkeriet var fortfarande inte att tänka på). Mycket av mina ditintills inlärda kunskaper var bra och tillgodoräkningen var stor, sänkte bara mig själv med en termin och tog min examen därifrån i januari 2007.

Därefter var jag verksam som stipendiat inom diverse forskningsområden, framför allt då klinisk genetik. I slutet av 2007 ändrades detta och jag är numera en fullvärt anställd doktorand inom ett helt annat område som handlar mer om nedbrytning och uppbyggnad av skelettet hos människan.

Men när kom då läkartankarna in i bilden? Måste svara mer och mer mot slutet av min utbildning i biomedicin och sedan dess har viljan, målsättningen och drivkraften bara växt. Möjligheten för det finns absolut men saker och ting ska klaffa, passa in tidsmässigt och fungera på flera plan.

Jag trivs oerhört bra som doktorand och vad jag jobbar med men framtiden för mig innebär inte att man bara jonglerar med endast en enda boll, jag kan faktiskt jonglera med tre. Prövar jag med fyra bollar faller alla i backen men tre går alldeles utmärkt.

Nu en cappucino.

En synnerligen konstig blogg

Det var ju förstås egentligen inte tänkt att bli så här, men på något sätt tyckte en del av mig att det behövdes en annan typ av outlet av skrivna ord.

Med andra ord; detta är alltså inte min första blogg.

Faktum är att jag skrivit blogg i närmare tre år och den har över tiden växt sig till ett relativt stort fenomen, lite större än vad jag kanske också väntat mig. Jag skulle kunna bli alldeles ego och få något sorts grådassigt vansinne av mindre storlek och därmed starta nya siter i sann Schulman-anda, men vad vore vitsen med det? Det handlar alltså inte om att jag inte uppskattar den andra bloggens stora läsarskara och dess syfte, men ibland behöver man faktiskt känna sig lite liten också. Ni vet som då man var barn och trivdes som absolut bäst under täcket i sitt mörka rum. Kanske hade man sin bandspelare på låg nivå som spelade små mysiga berättarsagor om Hiawatha den lille indianpojken och man kände sig alldeles ensam, fast stark, i sin egna lilla värld. Detta rum är alltså min egna lilla värld med mina små men viktiga tankar i mitt lilla huvud.

Vad jag kan säga om mig själv utan att säga för mycket om mig själv är att jag är en doktorand inom något sorts medicinskt område på ett universitetssjukhus i alla fall högre upp än Lund i detta avlånga land. Jag har dessutom både en outtalad, samt för vissa inbjudna, en uttalad dröm att bli läkare i framtiden. Denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje.

Vi ser väl vart det bär av...