Standing on the shoulder of giants

Det sjöng Oasis från för närmare tio år sedan men att genuint uppleva det är något helt annat och annorlunda. På universitet i dagarna två var det celebert besök i form av Professor Charles Dinarello. Om du nu skakar på huvudet och inte är insatt i den fantastiska forskningsvärlden så är Herr Dinarello en av världens mest meriterade forskare alla kategorier, faktiskt den tredje mest citerade forskaren i världen (mer än 80.000 citeringar utspridda över mer än hans hundratalet originalpublikationer). Hela anledningen till att denna celebritet besökte universitetet var att han accepterat att vara opponent för P från min forskningsavdelning som idag, med bravur bör tilläggas, disputerade och försvarade sin avhandling. Jag har hittills aldrig upplevt ett sådant fantastiskt öppet och inspirerande seminarie som Dinarello höll igår för och tillika idag under disputationen. Min haka var mer eller mindre placerad längs med golvet över hur fantastisk en disputation faktiskt kan vara och lita på att jag även sett den bedrövliga motsatsen. Det gav mig en liten tanke om hur jag kanske eventuellt skulle vilja ha min egen när den tiden om ännu långt bort förhoppningsvis kommer.

Wow.

Sedan var det champagne och disputationslunch.

Eftermiddagen bjöd vidare på flera intressanta saker, både höga och låga i det emotionella spektrat som livet erbjuder, men en tur med kamrat A på stan är alltid rätt. Det dracks god kaffe latté på Costas och när Vision hade utförsäljning kunde jag inte låta bli att gå ut därifrån med ett par härliga jeans från Tiger of Sweden. Väl hemma med barnen i tryggt förvar lagades det rustik kyckling späckad med citron och glaserad med vitvinsmarinad serverad med ugnsbakad potatis.

Så här sitter jag nu, läppjar på australienskt vin och finner livet i stort ganska gott.

Och lyssnar på Kiss The Rain med Billie Myers.