Superman tonight

Ledigheten lider emot sitt obarmhärtiga slut. Varje dag hemma med familjen har i de allra enklaste mått varit helt fantastiska. Gryning till kvällning har kantats av bus, lek, promenader, inspirerande mat, kramar, matandes lillgrabben med flaska då Mamma-Mu sprungit och gömt sig, skratt och inte att förglömma en stor skvalpande butelj av syskonrivalitet. De största barnen har lekt sjukhus i hela bohaget de senaste dagarna och därför finns över huvudtaget ingenting på sina respektive platser längre. Lillebrors sitter har förvandlats till en sjukbår med bandagerade dockor. Klisterlappar blir EKG-kopplingar som de mer än gärna fäster på sin pappas ej hårfria bröstkorg och rycker bort utan pardon med skrattet guppande i halsen. Pappans efterföljande avgrundsvrål har inte mer effekt än att deras skratt brister ut i galasång och en vilja i att repetera samma sak over and over igen. Jag kan varmt rekommendera barn om man behöver en, eller flertalet, vaxningar. Sen prövade grabben sin mammas riktiga stetoskop på sig själv (tydligen passade inte plaststetoskopet längre), följt av en bedjande mening:

- Pappa, jag vill också ha ett stetoskop!
- Ja om man jobbar med sjuka människor får du väl det..
- Menar du doktor som dig?
- Eller sjuksköterska.

Här får grabben ett fundersamt uttryck innan han utbrister:

- Sjuksköterska!? Men jag är ju kille, då ska jag ju vara doktor! Det är ju bara tjejer som är sjuksköterskor!

Efter att jag plockat upp min haka från golvet, stoppat in mina ögon i sina hålor, reflekterat över vad min sexåring just sagt och återfått talförmågan får han lära sig ett och annat om pojkar och flickor. Jamennihörju, hur tusan ska man lära sina barn jämlikhet när de redan i den åldern är så segregerade i sin syn på medmänniskor och sin tillvaro? Tvi vale, jag fick ångest på plats utan ett katastrofschema i handen. Men likväl vilka karaktärer och upplevelser man än möter under ledigheten, detta virrvarr av nytt och familjärt som passerar fortare än man förmår blinka, når sin ände varpå man brutalt ånjo kastas in i den blekgråa vardagen med pannbenet före.
Idag blev man illa påmind om det blekgråa då insikten att om jag inte har någorlunda koll på läget innan 0-200km/h-läget come måndagen så är det lika bra att köra över mig med ett tåg. För att undvika detta brutalt mentala faktum drog jag min lata baksida till jobbets bekanta korridor. Grävde med händerna i den ännu mer bekanta -150 graders-frysen (trust me, riktigt kalla labb-frysar glömmer man näver ever) efter ett litet provrör celler. Satte mig vid mitt skrivbord och skrev ihop en "vad bör du göra när du är tillbaka"-lista och förfasades ett ögonblick över mängden innan jag igenkännande inser att det för det mesta egentligen ser ut just så här. Ingen fara på taket. Vi toppar bara det hela med lite heltidsstudier. Tjoflöjt. Back in business.

Som Bon Jovi sjunger på The Circle;

"There's something about you I wanna rescue
I don't even know you so what does that mean?
Maybe I'm cynical, painfully logical
You're tragic and beautiful and that's enough for me

You're looking for a hero but it's just my old tattoo
Tonight I swear I'd sell my soul to be a hero for you

Who's gonna save you when the stars fall from your sky?
Who's gonna pull you in when the tide gets too high?
Who's gonna hold you when you turn out the lights?

I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight"


Jag hade aldrig kunnat säga det så bra själv.

När cirkeln sluts

Sitter med ett 24h-EKG uppkopplat på bröstkorgen, en liten grabb i famnen och lyssnar på den bästa skiva jag hört på 14 år.

The Circle.

Säger bara det.

Livet i en kartong, XII.

Kollot

Någon särskilt stabil grund ska man inte påstå jag och S hade byggt, snarare var den baserad på ögonblickliga infall där gemensamma intressen hade kolliderat i en kaskad av fuck you-mentalitet. Därmed var tvåsamheten inte särskilt långvarig utan rann ut i sanden någon månad och veckor senare. Den initiala bitterheten över vad som utspelats på vårdiscot från den grabbiga S var dock inte svår att undgå. Gliringar och glåpord haglade som dånande spöregn mot skolans platta plåttak. Inte för att jag brydde mig i någon större utsträckning, det rann av mig som vatten på en gås, men hade jag då vetat den riktiga anledningen till hans nästan hatiska inställning mot mig och S hade jag definitivt utnyttjat momentet till fullo och tryckt ner hans tryne i närmsta smutsiga lerpöl. Han var självfallet i egen låg person upp över öronen nerkärad i S som jag på skolgården gick omkring och höll hand med. Fantastisk backfire han aldrig hade räknat med.
Till slut, eller snarare ska sägas ganska fort, insåg både jag och S att vår konstellation inte var särskilt mycket att hänga i någon sprickande vårbjörk och vi gick åt var sitt håll som vänner innan sommarlovet gjorde sitt antågande i början av juni detta år 1990. Alla dessa år senare sprang jag på henne vid ett café i hemmastaden då jag behövde förstärka min koffeinhalt i kroppen. I släptåg hade hon en barnvagn med nyföding varpå jag gratulerade henne hjärtligt. Livet fortgår onekligen.

Ja sommar, nu som då, klassificeras ofta under banér som ’frihet’ och i nådens år -90 kändes inte något behov av stabil flickvän vara av största vikt, inte ens en liten vikt. Under den följande sommaren skallade tillika en av de värsta sommarplågarna i mannaminne allas trumhinnor, Angels ”Sommaren i City” och bara en flyktig tanke av den hela nitton år senare får mina interna bukorgan att slå dubbelknutar på sig själva. Kommer ännu ihåg den horribla tröjan min mor gick omkring med, en vit tisha med trycket ”SOMMAREN I CITY 1990” i vita snirkliga bokstäver inramade av en rosa rektangel. Ouch. Men förutom den värsta sommarplågan alla kategorier skulle denna varma säsong även bjuda på något jag också bara skulle komma att göra en endaste gång i mitt liv. Vi talar om sommarkollo i skärgården. Om jag hade vetat hur mycket de få dagarna skulle forma mitt helt klart mediokra svenssonliv, hade jag överhuvudtaget åkt dit? Jag vill tro det.

Fårön. Ett händelsernas centrum.

En rätt stor ö men väldigt nära fastlandet, så nära att den har en löjligt kort bro ut till sig och den rätt härliga campingen där det var tanken att spendera en vecka i stuga tillsammans med en massa andra ungar. Kröp in i ett av rummen där min mamma hjälpte mig bädda in sängkläderna innan hon sa hejdå och lämnade mig åt mitt kollonistiska öde. I resten av stugan bodde ytterligare två killar, Martin och Sebastian samt två tjejer. Ena tjejen, K, verkade rätt stel och tråkig men hennes ett år äldre storasyster L var öppen, tuff och trevlig. Tuffa tjejer var något ouppnåeligt och coolt. Att jag därmed dissade K och tyckte hon var en tråkmåns skulle få konsekvenser jag aldrig kunnat drömma om, men det är en historia för höstmörkret och inte denna sommar.

Vår stuga var bara en av flertalet. Uppe på den lilla kullen till vänster om vår egna bodde några som verkade vara rätt coola killar, Ricardo var en av dem. Han hade den där poppis-glansen som fick alla flickor att himla med sina ögonfransar på ett fullkomligt patetiskt sätt. Patetiskt av den enkla anledningen att de flashade sina fransar åt hans håll istället för mitt. Men vad hade jag att komma med? Inte mycket. Ricardo gick på händer som en cirkusartist och jonglerade med knivar. Konkurrera med honom? Aldrig, någon dödsönskan stod inte på min tapet för den veckan om än tjejer gjorde det.

Den första kvällen inleddes med grillning vid den stora eldstaden som omgärdades av de stugor där vi huserade. Marshmallow och pinnbröd grillades och vi fick höra allt som veckan framför oss hade i sitt sköte. Tillgänglighet till poolen, strandbad, luncher, middagar, aktiviteter som discon och en herrans massa annat. Kollot kändes som en fullspäckad vecka av äventyr olikt någonting annat. I all min glädje och vänliga samtal med de som satt bredvid mig såg jag henne. Rakt igenom eldslågorna lös hennes blonda hår upp mer än någonting annat runt omkring mig. H var namnet. Hon skrattade, log och när hon bara flyktigt nådde min blick blev det momentan hjärtklappning och tunghäfta. Hur vi sedan faktiskt kom att börja prata med varandra har jag under åren undgått att kunna dra mig till minnes. Att vi istället tillbringade dagarna i gräset under en solbeklädd blå himmel, poolbadandes, lekandes, ja alla de vakna stunder av dagarna tillsammans var ofrånkomligt. Vissa händelser kan man dyka djupare in i, bland annat hur man likt alla andra hormonsprittande idioter med en pung, försökte styla och uppträda coolare än man ens var i närheten av. Om det nu ger något substantiellt till historien i fråga är diskutabelt, särskilt om det innefattar omöjligheten att styla med frivolter i poolen bärande badbrallor med pastellspräckliga oktagonger, eller att åka vissa karuseller så att man till slut kaskadvomerar som en kalv, eller att för hela veckans cashflow köpa halva kiosken med Sebastian och vräka i sig alltihop på alldeles för kort tid.

Men H och jag hade våra stunder där ingenting annat hade någon betydelse och ingen kväll fick en större betydelse än kvällen med discot. Tryckare var melodin för oss och redan där utkristalliserades någonting av vad som kom att bli våran låt under många tillfällen under många år down the road. Vi talar om ”Carrie” med Europe. Discot tog plats i en loge med ett höloft uppe under bjälkarna. Självfallet off-limits men där uppe låg vi och njöt av både musiken, de dansande ljusen och varandras sällskap. En pojkaktig lycka sänkte sig över mig i stundens bedårande allvar och allting kändes just då gå helt enligt min väg. Om jag bara hade vetat hur kort det hela skulle vara.

På morgonsidan dagen efter droppade en eftersläntrare in på kollot. Stefan, en lite mer muskulös sportnörd i glasögon, ljusblå Adidasbrallor och mjukisfaktor. Vid dagens högsta solstånd sökte jag upp H för att göra sällskap till lunchen i den lilla byggnaden med de på insidan horribelt orangefärgade väggarna, utan tvivel en efterlevnad av 80-talets pastellattityder. Dock var hon ingenstans att finna och jag satte mig med grabbgänget och åt en portion av någonting knappast minnesvänligt. Efteråt är jag på väg tillbaka till stugan och då ser jag det. Eller vadå det, jag ser dom; H och Stefan i skogsdungen hållandes händer. Det jävla idrottspuckot har snott min girl! Mitt hjärta brast på plats och i stundens skriande sekund vet jag inte om jag vill springa fram och slå han på käften eller smyga iväg till min stuga, lägga mig under täcket och grina över den ytterst kännbara förlusten av sommarflirten. Äh who am I kidding, vadå sommarflirt? Jag var kär upp över öronen i det blonda lilla trollet. Så väl under täcket innanför stugans skyddande träväggar tar jag, efter ordentligt tyst grinande, kontakt med hemmakontoret och lämnar kollot bakom mig utan pardon. Precis när jag ska till att åka därifrån ropar H från avstånd:

- Vart ska du någonstans!?
- Hem, säger jag med gråten i halsen och blicken i grusgången.
- Så tråkigt, jag kommer sakna dig!

Visst, tänker jag i mitt stilla sinne. Sakna mig, ljug lite mer bara. Om jag ändå redan då hade vetat att allt var ett enda stort missförstånd hade jag besparat mig mycket ont i hjärtat. Men väl hemma var det åter igen bara jag, smöriga rockballader om smärta och förlorad kärlek och en bitter känsla av upprepning.


Mixtape "Camping With my Heart"
Angel – Sommaren I City
Giant – Innocent Days
Mr. Big – Ain’t Seen Love Like That
Mr. Big – Nothing but Love
Europe – Carrie
Mr. Big – What’s It Gonna Be
Steve Vai – Still My Bleeding Heart
Queen – Too Much Love Will Kill You
Return – Save the Heart

Även en gammal hund lär sig sitta till slut

Antingen är det åldersrelaterat eller en fråga om mognad, eller ja kombinationen av det. Aldrig har jag reflekterat över det då jag varken behövt eller än mindre kunnat. Det blev så tydligt, så verkligt. Först nu finns en balans där jag förmår att verkligen se. Och känna.

För första gången är jag verkligen redo att bli förälder.

Konstigt kan tyckas då det nu var tredje gången gillt och jag enligt alla normer och regler borde have it all down. Men icket. Under tidigare år har jag nu insett hur mycket annat som också hägrade runt mig och brutalt stal all min uppmärksamhet ifrån det som egentligen borde ha varit det allra viktigaste. Vänner, fester, studier, friheten, självständigheten, behovet av självhävdelse; allt gick före det som borde varit i mitt främsta rum. Allt grundade sig i rädslan att förlora sig själv. Det gör inte så lite ont på ett både bra och dåligt sätt. Bra för insiktens brutala infinnande men dåligt för den bisarra tidsaspekt det tog att hitta rätt. När man nu inser att man onekligen finner och förstår sig själv när man vågar ge sig hän, då har allting aldrig varit så enkelt som just nu. Kärleken till ett barn faller sig naturligt, men att verkligen släppa in den är inte alldeles enkelt alla gånger.

Äntligen ser jag magin. På ett sätt jag aldrig förstått den förut.

Är inte ett dugg svårt att förstå varför.

När man vet.

Heipa

Influensavaccinet Pandemrix i armen - check.

Resemedel till 37th ESCT i Glasgow 2010 - check.

Dessutom

Jag avskyr Twitter.

Bara så ni vet.

(vilket endast beror på att jag inte förstår det; hence I'm old and over the hill)

Ingen linje på horisonten

Förvisso skriver jag ingen föräldrablogg men just nu är det så pappablödigt att ni får stå ut ett med mina eskapader ett tag till. Undersökningar avlöper varandra men allting pekar i rätt håll och riktning. Är sen gårdagen utskrivna från sjukhuset. Samtalade med några föräldrar fortfarande fast på neonatalen med deras barn och deras önskan om att själva kunna lämna det bakom sig syntes som blixtrande stjärnor i ögonen på dem. För nu likt normaliteten åker vi hela familjen till stormarknaden och handlar, sitter hemma och njuter av att bara vara. Att ligga i soffan med näsan i den lilla grabbens hår är något jag kan göra hela dagarna utan att ledsna eller känna mig uttråkad ens en endaste sekund. Herr Katt gör mig sällskap några sekunder, snusar ett andetag eller två även han, nyser till och går iväg. Jag ligger kvar med hans hår kittlandes djupt i mina näsborrar. Doften vävs in i hela mig. Vad behöver man mer av livet än just dessa ögonblick?

Emellan läser jag en blogg eller två, funderar runt kursstarten om drygt en vecka, resonerar runt jobbet, skriver på kapitel till LIEK men allt känns så oviktigt blekt och hela tiden faller tankarna tillbaka till vår lilla son. Har i min extrema blödighet köpt en videokamera för att föreviga små ögonblick i rörelse, en tanke och idé att väva samman med mitt fotograferande.

Man blir löjligt linjär när man blir förälder oavsett gång av ordning.

Och jag älskar varje stund av det.

En helt vanlig dag

Du är pappa

Den pigga och lilla krabaten med sina knappt tre tunga kilon och fyrasju centimeter tröttade till sig efter hand. Om än jag upplevt det tidigare så är den överväldigande känsla som kommer över en direkt man lägger ögonen på det barn man skapat något magiskt. Du blir pappa och det förändrar allt. Gråten stockar sig i halsen och väller sedan ut i hulkande attacker som när man slog sig fördärvad från gungställningen i lekparken likt den femåring man egentligen är. Enda skillnaden här är att uppkomsten av den är euforisk lycka av villkorslös kärlek istället för ett blåöga och skrapade knän.

Men allt var inte på topp.

Likt jag tidigare skrev om Den sista droppen som spräcker berget fick så alla de tankar och funderingar man haft under lång tid en ytterst reell verklighet. Nu ligger vår lilla vän med sina knappa tre kilo och fyrasju centimeter på barnavdelning med ekg-övervakning, saturationsmätning, sond, venkateter och mer därtill. Undersökningar har avlöst varandra på löpande band av ultraljud, provtagningar och än mer därtill. Blåsljud på det lilla pickande hjärtat och kablar går in och ut från alla vrår. Nu låter allting helt nattsvart vilket är en sanning med modifikation, ty han mår ok och kommer bli bra med behandlingar och kirurgi, men ofrånkomligen vill man inte att de man älskar ska vara sjuka.

Hur mycket medicin men kan respektive inte kan är en blek parentes, jag är bara en pappa med en sjuk son och grinar av lycka varje gång jag ser in i hans mörkt djupblåa ögon som ser rakt in i mitt djupaste djup. Jag brister till molekyler av lycka och kärlek på ett ögonlock. Han somnar på min bröstkorg och jag hör hans små gnyenden. Tänker han inte behöver oroa sig, pappa finns här hela tiden samtidigt som handen håller hans små fingrar i sin. Sov, vila, pappa är här hos dig. Världen är din att upptäcka och jag finns där för att skydda dig. Varje dag, från monstren under sängen till skrubbade knän, jag går ingenstans. Jag finns här för dig, att visa dig allt det fantastiska med den bästa gåva vi kallar livet.

Sov lilla Isak, pappa är här.

15:35

En helt vanlig dag.

Då blev jag pappa igen.

Version 3.0.

Melankolisk sorti av saknad

Veckorna med P närvarande har kantats av humor, inspiration och fördjupad vänskap. Från galenskaper i cellodlingslabbet till vin på Teatercaféets uteservering i höstmörkret för att nämna ett fåtal av många minnesvärda ögonblick. Människor med förmågan att vara ohämmat öppna om sig själva växer allt annat än på träd, och är därmed en ynnest att bevittna och ta del av. Särskilt i denna tillvaro av samhälle där många för det mesta går som katten kring den heta gröten och mössan ner över ögonbrynen.

Men allt tog ett abrupt slut när hans far gick ur tiden alldeles för tidigt i brasilianska förrädiska flodvatten. I skrivande stund seglar P hem till södra hemisfärens hemland för att öga mot öga möta det redan passerade slutskede av livet där boulevarden av minnen är det enda som finns kvar.

Jag känner med min väns förlust.

Och jag vet inte om vi ses igen. Någonsin.

"vardag"

Snart ledig.

Två veckor.


Joni Mitchells Both sides now hjälper.

Tenth Avenue Freeze-Out

Det enda som håller mig upprätt och vaken denna långa kväll och begynnande natt på det dunkelt upplysta labbet är Hammersmith Odeon, London '75 med Bossen.

Magi.

Läkarutbildning till USÖ

Likt af Ugglas bräker ur sig "snälla, snälla, snälla ..." i en vemodig men rätt vacker sång går Mikael Hasselgren på samma linje när det gäller stödet till en ny utbildningsort för läkare i Sveriget, vi talar således om cirkus Örebro.

Möjligheten att öka antalet studenter man kan utbilda är i mina ögon bara positivt så länge man kan bibehålla den kvalité och utbildningssäkerhet som utbildning i fråga kräver. Inga utbildningar är perfekta från starten (inte är de det i något senare skede heller ffs) och i viss mån kan tyckas att de krav man ställer på USÖ inte är helt rimliga historiskt sett. Å andra sidan är det idag ofrånkomligen mycket högre krav på utbildningar och deras rätt att utfärda examen än det tidigare varit.
Mikael Hasselgren pekar på problemen inom den svenska sjukvården med referens till sensommarens »Uppdrag granskning«, vilket jag ändå måste erkänna som lite väl billigt. Programserien är långt ifrån nyanserad om än den pekar på väsentliga brister i vården och sådant som är av reellt stor vikt, om än mer sakliga argument är önskvärt, vilket han ger och därmed får mig som läsare än mer på hans linje i resonemanget.

Att vi idag lever med den problematik som finns med "stafett-läkareländet" är definitivt ett problem med grunden i att det utbildas för få läkare kontra den patientmängd som behöver behandling och vård. Att notera här är också det faktum hur mycket administrativt arbete läkare idag måste utföra som en konsekvens av den reform på 90-talet som fasade ut mycket av den administrativa personalen och som idag, tyvärr, därmed ligger på den vårdansvariges bord och stjäl dyrbar tid ifrån viktigt patientbemötande. Mikael Hasselgren pekar på att mer än hälften av nyutbildade läkare som anställs i Sverige har utbildat sig utanför landets gränser samt även anställande av utländska läkare. Det är ju onekligen inte någon brist av intresse för yrket, nej nog ligger problematiken i att vi helt enkelt utbildar för få läkare.
Men då kommer man också lite till pudelns kärna som jag nosade vid tidigare. Hur många läkare kan man utbilda för att bibehålla kvaliteten och möjligheten att tillgodogöra sig den medicinska kunskap och expertis som krävs för att bli en adekvat fungerande läkare? Jag tror definitivt man kan utbilda fler än man gör idag, men samtidigt måste man skilja på en sådan pass praktisk utbildning som detta är till skillnad från andra utbildningar (inga nämnda inga glömda) där man utbildar enligt en mer standardiserad norm. Den här utbildningen kräver både ett stort patientunderlag och tillika högt kvalificerad personal som ska utbilda nervösa gröngölingar i både teori och praktiska moment. Mikael Hasselgren pekar på att ansökningarna inte behandlats rättvist av staten (HSV, UD, andra medicinska universitet och Läkarförbundet), men i det avseendet kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag inte har varken någon vetskap eller kunskap om detta.
USÖ gör en medveten satsning och har kontinuerligt tagit till sig av kritiken för att utveckla en läkarutbildning. De rekryterar personal, de vill regionalisera utbildningen för god tillgång till patientunderlag för studenterna (exempelvis som Umeå gjorde för två år sedan) och mer därtill. Någonstans måste man ju beundra och tillika belöna deras arbete och viljestyrka till att i det långa loppet bidra till en bättre och säkrare vård. Ok, ordvalen låter lite utopiska och vidare ska man inte heller godkänna en utbildning och examensrätt av ren sympati, men jag tror (nota bene jag skriver inte vet) att USÖ skulle kunna examinera läkare precis lika bra som något annat av de medicinska universiteten i landet.

Bara därför vore det riktigt intressant att göra en placering i Örebro för att bilda sig en egen uppfattning om ett säkert bra sjukhus som av många verkar betraktas som ett oförtjänt svart får.

Jag skulle säkert trivas jättebra.

Newsfeed

"Hej Doktoranden!
Du är godkänd på EKG-tentamen!

Trevlig helg
Med vänliga hälsningar"

Spank you smelly much.

Nu gulaschsoppa med creme fraiche och ciabatta.

Saker man hinner göra om man är på labbet mellan 08 och 22

1. Man hinner muttra och svära lågt över arbetsmängden man har framför sig. Viktigt att notera här; den tid man spenderar muttrandes multipliceras exponentiellt med sig självt som extra tid man kommer att behöva arbeta innan man kan gå hem.

2. Man hinner bygga (åtminstone) två modeller av downtown Manhattan i skala 1:1000 av 96-well plattor innehållande diverse experiment.

2. Man hinner skicka små lustiga mail till chefen och se om man får några konkreta svar tillbaka där chefen i fråga försökt reda ut ens frågeställningar av fikonkaraktär.

3. Man hinner försöka lämna plasma men då bli stucken av en nybörjare som tror hon hanterar en seg bit biff med köttyxa istället för en lättstucken filur med rallybanor till blodkärl.

4. Man hinner gå på ultraljudsundersökning och få bekräftat att planerad nedkomst för bebis är nästa torsdag.

5. Man hinner många timmar efter lunch inmundiga "näring" i form av två smörkola, en tablettask, en mazarin och för många koppar kaffe.

6. Man hinner få huvudvärk.

7. Man hinner gå på möte med universitetets doktorandförening och dricka ännu mer kaffe.

8. Man hinner vara alldeles för länge på lab än vad som är bra för ens mentala hälsa.

9. Man hinner dessutom reflektera över den fantastiska morgondagen som går i samma tecken.

10. Och allra sist, man hinner sova alldeles för få timmar innan morgondagen är här.

Det är så jag rullar.

! (i'm on a running streak of stupid symbolic titles)

Det är tydligt kraven ökar exponentiellt med tiden. Man förväntas kunna mera, man förväntas kunna föra logiska resonemang och mycket mer därtill. Mot slipstenens grova yta vässas tillvarons egg skarpare och vassare för varje dag. De senaste dagarna har en realistisk insikt långsamt grävt sig in och grott fast i mina tankebanor. Att doktorera är riktigt jäbligt jobbigt emellanåt. Forskning är, när man kommer till den även rätt skrämmande insikten, ett enda stort avgrundsvrål av okunskap där ens futtiga fynd inte spelar någon nämnvärd roll. Allt är som ett litet förvaringsskåp på Paddington Station, viktigt för någon enstaka vilsen själ men mestadels obetydligt för den ström av människor som passerar förbi. Hela situationen får mig nästan att skratta mig harmynt. Börjar närma mig den första fas i varje doktorands liv som kallas skrivande av manuskript. Nästan två år av datainsamling studeras under lupp och antingen förkastas eller övervägs för att vara en del av det tänkta manuskriptet. Spenderar timmar med Handledaren som är ytterst tålmodig och duktig (respektive lite skrämmande när jag får frågor som sätter mig djupt på pottkanten, ja nästan i pottan to be frank) mitt i högen av papper, mikroskop, tankar och idéer. Ovanpå detta går experiment och analyser i 180 förbi mina öron som måste balanseras och tas om hand. Min hjärna drunknar således i forskningsfraser som zymosan-FITC, Trap, GGGG-cystatiner, lipopolysaccharider, real-tider, inhibitorer, interferoner, makrofager.. ...makaroner?

Finns bara ett soundtrack i tider som dessa. Something For The Pain med Bon Jovi.

"Happiness, it's been no friend to me
But forever after ain't what it's all cracked up to be
I had a taste, you were my fantasy
But I lost faith when I hit reality
I don't need no guru to tell me what to do
When you're feeling like a headline on yesterdays news"

Å andra sidan finns det en stark positivism i cirkusen of it all. Jag har faktiskt börjat sätta ihop mitt första manuskript, något som förhoppningsvis blir min första publikation somewhere down the road.

Till råga på allt ska jag bli pappa igen snart.

Det är större än vad som helst.

It's just one of those m-f days...

Försöker utveckla min dag till något produktivt men allt går på tomgång i ett grådaskigt töcken. Morgontröttheten har inte för allt kaffe i världen gått att skaka av sig ens nämnvärt. Har bokat om min tid för arbets-EKG:et, ringer universitet respektive företag land och rike runt för att beställa dyra prylar till labbet som jag i mitt töcken förbisett har gått missing in action. Inga experiment på tapeten således. Ordnat upp mikroskoperingsdata inför labbmöte med Handledaren i morgon och skrivbordet svämmar över av både pek jag borde läsa samt de sista kapitlen i internmedicin. Ögonen är dock lika trötta som den känsla av frusenhet jag får av den förbannade hösten utanför kontorsfönstret med halvt förvickade persienner och kontraproduktivitet är därmed dagens ledord. Går till blodcentralen och skriver upp mig för plasmagivning senare i veckan men om denna yttersta tristess är av ihållande karaktär blir det intet av den saken heller.

Skräp.

高見正道

Före helgen skickade jag ett mycket snällt e-mail till en högt uppsatt forskare i Japan med lite förfrågningar om en mycket intressant experimentmetod jag själv vill testa. Hade ett ytterst vänligt mail i inkorgen denna måndagsmorgon som började med "Dear Dr." följt av mitt namn.

Jag är inte Dr än (i något av de två framtida avseendena) men det kändes, för att slänga mig med kidsen, rätt värt.

Nördigt, jag vet.

Bjuder på det öppna målet.

Drugs do dhe deeds deemed done

Barn besitter, hur man nu vill betrakta dem, förmågan att ånga på enligt off eller on principen oavsett vad som rörelseinskränkt dem tidigare. Låt mig poängtera detta även gäller ungar post appendektomi. Med lite mårrfin (sorry Mårr!) tätt länkat med alvedon var lekterapin ett hett ämne under dagen. Sällan dög någonting så stillsamt som ett animerat Madagaskar, nejdå, bordshockeyspel och biljardbord var grejen med G. Tyvärr inser de inte heller att den medicinska effekten lakar ur emellanåt och off-sessionen kommer likt ett dundrande expresståg rakt in i bröstkorgen. The beauty of kids såattsäga och vi tillbringar därmed ytterligare en natt på Sjukhuset innan hemgång.

En annan sak jag lagt märke till sedan jag numer börjar infinna mig mer och mer på diverse kliniker runt Sjukhuset är att folk känner igen mig till både höger och vänster. Anestesispecialisten på min grabbs operation, flera av uppvakningssköterskorna, ÖLen på medicin, personal på klinfys, ÖNH-kirurgen to mention a few. Why? Jo tydligen så har många arbetande vårdhjon på Sjukhuset bedrivit fysisk aktivitet på mina träningspass under årens lopp där jag stått och gafflat i ansiktet på dem. Således välkommen till institutionen för ombytta roller där de nu får ge igen mångdubbelt på vilsen medicinkandidat.

Lagar middag åt dottern och mig. Blir vitvinssyrade och krämiga rotsaker med rödbetskompott på fänkål och broccoli toppat med grillat kycklingbröst. Till dessert lättvispad grädde med åkerbärsylt.

Försöker med ett glas latte macchiato i handen greppa och bilda en uppfattning över Tori Amos senaste alster Abnormally attracted to sin men faller så lätt tillbaka i hennes briljans i en live-miljö. Bara lyssna på någon av hennes konserter från Legs & Boots (rekommenderar Lawrence, KS). Framåt går det tillika för blandbandet med arbetsnamnet Books, blood & bolted down hardships.

Buzz lightyear

Morgontenta i EKG med kaffe i pappmugg. Check.

Grabben på op-bordet för appendektomi. Check.

Det är mycket nu.

Teh horror

Fick veta min avdelning för terminens regiontjänstgöring och är det någonting man kan vara säker på i detta avseende är det att Murphy är i farten. Självfallet är jag placerad på samma avdelning där min fru E jobbar som sköterska. Den avdelning där hon för alla arbetskamrater (läkare, usk:or, sköterskor you name it) berättat alla de pinsamma historier och anekdoter jag ombesörjt under årens lopp.

Livet är fan inte rättvist.

Lika bra ta på sig dumstruten på en gång.