Han behöver utbildning och lärdom.
Jag började med två lättsmälta mixtapes i rockig stil.
31 mars, 2009
Noter
Jag har en synnerligen bra kamrat och nära vän vars musikaliska bredd tyvärr inte sträcker sig längre bort än 90-talets era av pop och disco.
Han behöver utbildning och lärdom.
Jag började med två lättsmälta mixtapes i rockig stil.
Han behöver utbildning och lärdom.
Jag började med två lättsmälta mixtapes i rockig stil.
28 mars, 2009
Livet i en kartong, XI.
Vårdiscot
Dagar ansamlades till veckor, veckor till månader och månader till en grå sörjig massa. Dagarna kastades frekvent mellan att vara helt ok där man talade till mig som en jämlik för att någon illa sovandes natt senare utstå glåpord och den till märgen bitande kylan av att vara avvisad. Jag greppade desperat efter de halmstrån som fanns, de fingrar som oftast motvilligt erbjöds min personlighet, även om ensamheten allt som oftast var den solitud som kändes mest bekväm och säker. Alla kan ändock lära sig leva med de allra flesta situationer och jag var precis likadan, lärde mig acceptera det faktum jag var ganska ensam och de fåtal gånger någon ville vara min kompis tog jag det som en välförtjänt bonus. Dock kunde jag inte låta bli att med ett stygn av illvilja avundas de som hela tiden fick ha det så.
Vintern började så smått att släppa sitt kalla grepp om den lilla småstaden och skolans byggnader. Fröken L med sitt alltjämt illröda läppstift, spratt av vårkänslor som den mest bisarra vårtulipan med frost runt kanterna. Så till den grad att hon föreslog vi skulle anordna ett skoldisco i matsalen med grannklassen A (som ingen egentligen tyckte särskilt vidare mycket om) en lördag någon helg framöver. Sagt och gjort så fixades det DJ, discobelysning och småkära grabbar försökte både klä upp sig och maskera deras mer än synliga intentioner med ivrigt blankpolerad tuffhet. Tjejerna klädde blott upp sig och jag kommer ännu ihåg det bisarra intrycket av en smutsig skyttegrav från 40-talets Tyskland. Längs ena sidan satt grabbarna med vattenkammat hår och på andra sidan tjejerna i sött uppsatta frisyrer draperade med hårband, utsmyckning, svansar och flätor. I mitten cirkulerade färggranna discoljus från ljusrampen och DJ:en pumpade ut klassiska pop- och discohits som Girl You Know It's True med Milli Vanilli och Black Cat med Janet Jackson. Satte mig ner med S och F, två av så kallade klassfränder jag för mestadels var på samtalsmässiga termer med. Alla satt helt stilla och försjunkna i ytliga samtal men där blickarna hela tiden sneglade över skyttegraven. Vem skulle våga fraternisera med fienden?
Så jag tog min chans.
För trots allt, vad hade jag att förlora? Särskilt mycket anseende hade jag inte längre och någon populär kis var jag inte alls. Så jag ställde mig upp, och därmed fokuserades alla grabbars blickar på mig. Det vattenkammade håret kändes ruggigt, den rutiga skjortan skrynklig och hjärtslagen pockande i halsen. På den här tiden bör förtydligas att musiken var lite mer uppdelad och balanserad än dagens musikaliska ecstacytrippar på nattklubbar. Tre till fyra discodängor följt av åtminstone en lugn ballad, oftast två. Jag reste mig och gick över den stroboskopinducerade skyttegraven under sluttonerna av just Black Cat med Janet och förväntade mig fler upplyftande beats. Jag hade blicken inställd på S, en av K:s bästa vänner och med i den populära tjejgruppen. Mitt där jag befinner mig bland alla dansande ljus på ett naket golv ebbar Black Cat ut och ersätts av ingenting mindre än det efterföljande spåret Lonely från samma skiva Rhythm Nation 1814. För er som inte vet så är Lonely en väldigt bra men synnerligen på samma sätt en mycket lugn låt. Ballad är nog ordet som summerar den. Min hjärna hinner tänka två saker; ”Är DJ:en dum i huvudet som spelar den låten just precis nu av ren lathet för att han inte orkar mixa?!?” respektive ”väljer han den låten nu bara för att??”. Mitt tankemönster var säkert läsbart på fler än ett sätt från de två lägren. Den testosteronstinna falangen skanderade i tystnad att nu kommer grabben att ge upp och vända om. Den samlade truppen av mer gälla röster undrade om han skulle våga ända fram.
Men hur livet hade blivit om jag stannat som frusen i tiden, vänt på klacken och gått tillbaka till grabbarnas skyttegrav eller raka vägen ut kan jag bara otäckt spekulera om. Stegen styrde mig ända fram till S, jag frågade med darrande nervositet om hon ville dansa och efter ett snällt leende som för mig varade en smärre evighet tackade hon ja. Lättad tog jag hennes hand, ledde henne långsamt mot centerpunkten av dansgolvet där färgspektrets alla svepande ljus dränkte oss från topp till tå. Jag snurrade henne långsamt och fjäderlätt runt och även om jag höll ögonen slutna kunde jag känna alla avundsjuka skyttegravsblickar studsa iväg från mig som mjuka rikoschetter. En mental immortalitet.
Lonely ebbade ut och reflektionsmässigt förberedde jag mig på vad som komma skulle, även om jag egentligen inte hade den blekaste aning då jag redan brutit alla oskrivna regler. Lättade på greppet om S, hon likadant om mig, men när DJ:en fortsatte med Price Of Love av Bad English höll jag kvar hennes hand, såg rakt in i de bruna ögonen och vi dansade än närmre och än mer lustfyllt.
Revansch, i vilken form den än kommer, smakar sött.
Dagar ansamlades till veckor, veckor till månader och månader till en grå sörjig massa. Dagarna kastades frekvent mellan att vara helt ok där man talade till mig som en jämlik för att någon illa sovandes natt senare utstå glåpord och den till märgen bitande kylan av att vara avvisad. Jag greppade desperat efter de halmstrån som fanns, de fingrar som oftast motvilligt erbjöds min personlighet, även om ensamheten allt som oftast var den solitud som kändes mest bekväm och säker. Alla kan ändock lära sig leva med de allra flesta situationer och jag var precis likadan, lärde mig acceptera det faktum jag var ganska ensam och de fåtal gånger någon ville vara min kompis tog jag det som en välförtjänt bonus. Dock kunde jag inte låta bli att med ett stygn av illvilja avundas de som hela tiden fick ha det så.
Vintern började så smått att släppa sitt kalla grepp om den lilla småstaden och skolans byggnader. Fröken L med sitt alltjämt illröda läppstift, spratt av vårkänslor som den mest bisarra vårtulipan med frost runt kanterna. Så till den grad att hon föreslog vi skulle anordna ett skoldisco i matsalen med grannklassen A (som ingen egentligen tyckte särskilt vidare mycket om) en lördag någon helg framöver. Sagt och gjort så fixades det DJ, discobelysning och småkära grabbar försökte både klä upp sig och maskera deras mer än synliga intentioner med ivrigt blankpolerad tuffhet. Tjejerna klädde blott upp sig och jag kommer ännu ihåg det bisarra intrycket av en smutsig skyttegrav från 40-talets Tyskland. Längs ena sidan satt grabbarna med vattenkammat hår och på andra sidan tjejerna i sött uppsatta frisyrer draperade med hårband, utsmyckning, svansar och flätor. I mitten cirkulerade färggranna discoljus från ljusrampen och DJ:en pumpade ut klassiska pop- och discohits som Girl You Know It's True med Milli Vanilli och Black Cat med Janet Jackson. Satte mig ner med S och F, två av så kallade klassfränder jag för mestadels var på samtalsmässiga termer med. Alla satt helt stilla och försjunkna i ytliga samtal men där blickarna hela tiden sneglade över skyttegraven. Vem skulle våga fraternisera med fienden?
Så jag tog min chans.
För trots allt, vad hade jag att förlora? Särskilt mycket anseende hade jag inte längre och någon populär kis var jag inte alls. Så jag ställde mig upp, och därmed fokuserades alla grabbars blickar på mig. Det vattenkammade håret kändes ruggigt, den rutiga skjortan skrynklig och hjärtslagen pockande i halsen. På den här tiden bör förtydligas att musiken var lite mer uppdelad och balanserad än dagens musikaliska ecstacytrippar på nattklubbar. Tre till fyra discodängor följt av åtminstone en lugn ballad, oftast två. Jag reste mig och gick över den stroboskopinducerade skyttegraven under sluttonerna av just Black Cat med Janet och förväntade mig fler upplyftande beats. Jag hade blicken inställd på S, en av K:s bästa vänner och med i den populära tjejgruppen. Mitt där jag befinner mig bland alla dansande ljus på ett naket golv ebbar Black Cat ut och ersätts av ingenting mindre än det efterföljande spåret Lonely från samma skiva Rhythm Nation 1814. För er som inte vet så är Lonely en väldigt bra men synnerligen på samma sätt en mycket lugn låt. Ballad är nog ordet som summerar den. Min hjärna hinner tänka två saker; ”Är DJ:en dum i huvudet som spelar den låten just precis nu av ren lathet för att han inte orkar mixa?!?” respektive ”väljer han den låten nu bara för att??”. Mitt tankemönster var säkert läsbart på fler än ett sätt från de två lägren. Den testosteronstinna falangen skanderade i tystnad att nu kommer grabben att ge upp och vända om. Den samlade truppen av mer gälla röster undrade om han skulle våga ända fram.
Men hur livet hade blivit om jag stannat som frusen i tiden, vänt på klacken och gått tillbaka till grabbarnas skyttegrav eller raka vägen ut kan jag bara otäckt spekulera om. Stegen styrde mig ända fram till S, jag frågade med darrande nervositet om hon ville dansa och efter ett snällt leende som för mig varade en smärre evighet tackade hon ja. Lättad tog jag hennes hand, ledde henne långsamt mot centerpunkten av dansgolvet där färgspektrets alla svepande ljus dränkte oss från topp till tå. Jag snurrade henne långsamt och fjäderlätt runt och även om jag höll ögonen slutna kunde jag känna alla avundsjuka skyttegravsblickar studsa iväg från mig som mjuka rikoschetter. En mental immortalitet.
Lonely ebbade ut och reflektionsmässigt förberedde jag mig på vad som komma skulle, även om jag egentligen inte hade den blekaste aning då jag redan brutit alla oskrivna regler. Lättade på greppet om S, hon likadant om mig, men när DJ:en fortsatte med Price Of Love av Bad English höll jag kvar hennes hand, såg rakt in i de bruna ögonen och vi dansade än närmre och än mer lustfyllt.
Revansch, i vilken form den än kommer, smakar sött.
Soundtrack: Bad English - Price Of Love
27 mars, 2009
Standing on the shoulder of giants
Det sjöng Oasis från för närmare tio år sedan men att genuint uppleva det är något helt annat och annorlunda. På universitet i dagarna två var det celebert besök i form av Professor Charles Dinarello. Om du nu skakar på huvudet och inte är insatt i den fantastiska forskningsvärlden så är Herr Dinarello en av världens mest meriterade forskare alla kategorier, faktiskt den tredje mest citerade forskaren i världen (mer än 80.000 citeringar utspridda över mer än hans hundratalet originalpublikationer). Hela anledningen till att denna celebritet besökte universitetet var att han accepterat att vara opponent för P från min forskningsavdelning som idag, med bravur bör tilläggas, disputerade och försvarade sin avhandling. Jag har hittills aldrig upplevt ett sådant fantastiskt öppet och inspirerande seminarie som Dinarello höll igår för och tillika idag under disputationen. Min haka var mer eller mindre placerad längs med golvet över hur fantastisk en disputation faktiskt kan vara och lita på att jag även sett den bedrövliga motsatsen. Det gav mig en liten tanke om hur jag kanske eventuellt skulle vilja ha min egen när den tiden om ännu långt bort förhoppningsvis kommer.
Wow.
Sedan var det champagne och disputationslunch.
Eftermiddagen bjöd vidare på flera intressanta saker, både höga och låga i det emotionella spektrat som livet erbjuder, men en tur med kamrat A på stan är alltid rätt. Det dracks god kaffe latté på Costas och när Vision hade utförsäljning kunde jag inte låta bli att gå ut därifrån med ett par härliga jeans från Tiger of Sweden. Väl hemma med barnen i tryggt förvar lagades det rustik kyckling späckad med citron och glaserad med vitvinsmarinad serverad med ugnsbakad potatis.
Så här sitter jag nu, läppjar på australienskt vin och finner livet i stort ganska gott.
Och lyssnar på Kiss The Rain med Billie Myers.
Wow.
Sedan var det champagne och disputationslunch.
Eftermiddagen bjöd vidare på flera intressanta saker, både höga och låga i det emotionella spektrat som livet erbjuder, men en tur med kamrat A på stan är alltid rätt. Det dracks god kaffe latté på Costas och när Vision hade utförsäljning kunde jag inte låta bli att gå ut därifrån med ett par härliga jeans från Tiger of Sweden. Väl hemma med barnen i tryggt förvar lagades det rustik kyckling späckad med citron och glaserad med vitvinsmarinad serverad med ugnsbakad potatis.
Så här sitter jag nu, läppjar på australienskt vin och finner livet i stort ganska gott.
Och lyssnar på Kiss The Rain med Billie Myers.
26 mars, 2009
25 mars, 2009
Anatomi delight
I more or less fem månader har jag nu pluggat anatomi. Det har haft lite märkliga effekter. Förutom traditionella symptombilder som att drömma på latin och se dansande skelett liknande en animerad film från Pixar bakom ögonlockarna nattetid, tar det sig uttryck även i semivaket (zombie) tillstånd.
Läkarutbildningen känns minimalistiskt reducerad till anatomiska namn på den klassiska triaden av kärl, nerver och ben (ligament får vara med på ett hörn). När högre terminare babblar om patientkontakt, kliniker, anamneser och epikriser tror jag antingen de lever i total förnekelse om sin omvärld, alternativt att de går på en annan utbildning.
Häromdagen stod jag efter två tunga träningspass i det allmänna duschutrymmet på gymmet och kom på mig själv med att spana in en annan killes muskulösa underben.
- Mmm....calcaneus, talus, laterala och mediala malleoler med flexor hallucis longus..., hallucinerade min sjuka hjärna.
Upplevelsen var chockerande och trots ögonblickligt kallvatten för att kyla ner mina överhettade neuroner påverkades nog scrotum desto mer som sprang och gömde sig. Faktum är att trots pluggtimmar in absurdum har kursens frakturerade upplägg påverkat extremt negativt på inlärningskurvan, så till den grad att den lekt berg-o-dal bana som ett hyperaktivt och sinusbetingat oscilloskop. Har suttit kvällar, dagar och andra okristligt tillgängliga tidpunkter och läst böcker, skrivit sammanfattningar, studerat dataanimationer och mer därtill, men utan den känsla av genuin förståelse jag så hett eftertraktat. Idag skrevs i alla fall tentan och hur det gick återstår att se. Vilket som är anatomin kursmässigt ändå över. Den tanken är överväldigande behagligt.
Jag dricker ett glas rött och äter mörk choklad med havssalt så länge.
Läkarutbildningen känns minimalistiskt reducerad till anatomiska namn på den klassiska triaden av kärl, nerver och ben (ligament får vara med på ett hörn). När högre terminare babblar om patientkontakt, kliniker, anamneser och epikriser tror jag antingen de lever i total förnekelse om sin omvärld, alternativt att de går på en annan utbildning.
Häromdagen stod jag efter två tunga träningspass i det allmänna duschutrymmet på gymmet och kom på mig själv med att spana in en annan killes muskulösa underben.
- Mmm....calcaneus, talus, laterala och mediala malleoler med flexor hallucis longus..., hallucinerade min sjuka hjärna.
Upplevelsen var chockerande och trots ögonblickligt kallvatten för att kyla ner mina överhettade neuroner påverkades nog scrotum desto mer som sprang och gömde sig. Faktum är att trots pluggtimmar in absurdum har kursens frakturerade upplägg påverkat extremt negativt på inlärningskurvan, så till den grad att den lekt berg-o-dal bana som ett hyperaktivt och sinusbetingat oscilloskop. Har suttit kvällar, dagar och andra okristligt tillgängliga tidpunkter och läst böcker, skrivit sammanfattningar, studerat dataanimationer och mer därtill, men utan den känsla av genuin förståelse jag så hett eftertraktat. Idag skrevs i alla fall tentan och hur det gick återstår att se. Vilket som är anatomin kursmässigt ändå över. Den tanken är överväldigande behagligt.
Jag dricker ett glas rött och äter mörk choklad med havssalt så länge.
24 mars, 2009
Svavelstickor
Bister kyla viner runt nakna anklar och suddar alltjämt ut fotspåren de blottade fötterna lämnar efter sig. Vinden river i håret och rör sig i en rombotisk virvel så vädersträcken liknar en kompass utan riktning. Hur gör en människa när sidlinjebetraktande skuggor ser allt som hopplös utgång? Marken gungar och sviktar under de nakna fötterna där stadgan endast är en tunn strimma hopp av skört tvinnat bomullsgarn. ”Endast tomten är vaken” mässade Viktor Rydberg med allt annat än känsla för verklighetsförankrad skönhet; ”Eskapism är levebröd” ropar skuggorna med skor på fötterna som en bisarr epilog.
Eskapism.
Verklighetsflykt.
Att fly sin verklighet förblir en grad av elementärt vansinne i våra dysfunktionella lober. Ett mänskligt behov då hela bunten av massproducerad gensoppa ser sin relativa tillvaro som livets yttersta fördärv. Aldrig förmår vi oss uttrycka lycka eller glädje, nej ty den egna sorgen, ilskan, nedvärderandet och halva reapriset på vår existens säljes till högstbjudande.
- Har du svavelstickor?
- Hurså?
- Den fadda doften av existensen är för påtaglig
Människan är en tragisk varelse men än värre de tankesätt vi fraterniserar med. Som ett mycel av underhuggare där hullingar vrider igenom huden och vi dansar osynligt i pianotrådar längs kölvattnet av vad andra förväntar sig.
När ska var och varannan våga gå sin egen väg och stå emot de förväntningar och förutsägbarhet vi helst vill kaskadvomera i ansiktet? Måste alla följa den redan skrivna manualen av vår existens till punkt och komma, eller kan det tyckas plausibelt att greppa fjäderpennan från slokhatten och skriva sina egna eskapader i fuktigt bläck snarlikt Bastian och grässlätternas formidable jägare Atreyu? När dagen hopar sig och allt känns lika kurant och öppet som ett slutet äggskal, med en själv i krampaktig fosterställning längs innandömets blekvita väggar, är upplevelsen nästan panisk. Självförvållande hat över sin egna relativa dumhet är oftast obefogad, än mindre berättigad, men likväl så många gånger vår bästa Molgan.Aldrig obefogat är dock sveket. Sveket är det framträdande yttersta av alla våra ruttenheter och dessvärre något vi i undantagsfall ser stringensen av innan den stirrar tillbaka med sina svarta ögonvitor som den stummaste av rikoschetter. Låt empatin och medkänslan ta överhanden, annars står du där och röker Marlboro, dricker jägarwhisky ur en pappersflaska med störtkrukan på sned rakt in i fördärvet med alltjämt öppna armar.
Idag är du fisk och jag träd.
Det är inte så hemskt som det låter.
Eskapism.
Verklighetsflykt.
Att fly sin verklighet förblir en grad av elementärt vansinne i våra dysfunktionella lober. Ett mänskligt behov då hela bunten av massproducerad gensoppa ser sin relativa tillvaro som livets yttersta fördärv. Aldrig förmår vi oss uttrycka lycka eller glädje, nej ty den egna sorgen, ilskan, nedvärderandet och halva reapriset på vår existens säljes till högstbjudande.
- Har du svavelstickor?
- Hurså?
- Den fadda doften av existensen är för påtaglig
Människan är en tragisk varelse men än värre de tankesätt vi fraterniserar med. Som ett mycel av underhuggare där hullingar vrider igenom huden och vi dansar osynligt i pianotrådar längs kölvattnet av vad andra förväntar sig.
När ska var och varannan våga gå sin egen väg och stå emot de förväntningar och förutsägbarhet vi helst vill kaskadvomera i ansiktet? Måste alla följa den redan skrivna manualen av vår existens till punkt och komma, eller kan det tyckas plausibelt att greppa fjäderpennan från slokhatten och skriva sina egna eskapader i fuktigt bläck snarlikt Bastian och grässlätternas formidable jägare Atreyu? När dagen hopar sig och allt känns lika kurant och öppet som ett slutet äggskal, med en själv i krampaktig fosterställning längs innandömets blekvita väggar, är upplevelsen nästan panisk. Självförvållande hat över sin egna relativa dumhet är oftast obefogad, än mindre berättigad, men likväl så många gånger vår bästa Molgan.Aldrig obefogat är dock sveket. Sveket är det framträdande yttersta av alla våra ruttenheter och dessvärre något vi i undantagsfall ser stringensen av innan den stirrar tillbaka med sina svarta ögonvitor som den stummaste av rikoschetter. Låt empatin och medkänslan ta överhanden, annars står du där och röker Marlboro, dricker jägarwhisky ur en pappersflaska med störtkrukan på sned rakt in i fördärvet med alltjämt öppna armar.
Idag är du fisk och jag träd.
Det är inte så hemskt som det låter.
23 mars, 2009
Intrång
I åratal har jag nojat och undflytt det behövliga. Huvudet doppat djupt i sanden om den förtvivlande smärta det skulle mig bringa att överbrygga sin fasa. Lägga sig horisontellt med blicken mot ljuset.
Men la mig gjorde jag trots alla sympatikuspåslag om motsatsen till kängurusprång.
Slöt ögonen bakom de mörka dimmiga plastglasen. Spänningen och de djupa vibrationerna ekade mellan starkt oorganiserade tankeplan, men en tanke utkristalliserade sig tydligare än någon annan. Vikten av att våga och den samtidiga euforiska upplevelsen att man klarar av något jobbigt.
Man växer.
Men la mig gjorde jag trots alla sympatikuspåslag om motsatsen till kängurusprång.
Slöt ögonen bakom de mörka dimmiga plastglasen. Spänningen och de djupa vibrationerna ekade mellan starkt oorganiserade tankeplan, men en tanke utkristalliserade sig tydligare än någon annan. Vikten av att våga och den samtidiga euforiska upplevelsen att man klarar av något jobbigt.
Man växer.
22 mars, 2009
Trippel
Förrätt med röra på kallrökt lax och gräslök toppad med ruccola och hårdvispad creme fraiche. Varmrätt en biff wellington med rödvinssås och timjanrostad potatis. Dessert en gräddig chokladcreme med jordgubbar, vaniljglass och vallmokex smaksatt med apelsin.
21 mars, 2009
Jag jobbar på
Det är tenta i sista anatomitrilogin om några dagar men kan ännu ingenting, därmed har jag helgen och efterföljande dagar räddade. Dagens sista palpationsövning (bröstrygg och övre extremitet) var givande och vi hade en sådan där fantastisk lärare tillika läkare som undervisade. Extremt duktig, direkt och som verkligen utmanar en att både tänka kritiskt, känna sig lite satt på pottkanten med kombinationen av kallsvett men samtidigt förmår en utveckla drivkraften i ens analys av situationerna och frågeställningarna. Vissa har svårt för sådana människor men jag tillhör inte dem utan gillar när man utmanas. Vad är det värsta som kan hända? Att man inte kan och vad gör det? Jag är ju där för att lära mig och tala om att det är precis vad man gör av sådana individer. Men han kanske känns lite mer skräckinjagande när han dyker upp igen under kirurgikursen på T8 och ställer svåra frågor på rond, vem vet.
I morgon (lördag) ska det lagas god mat där tanken svävar lättsamt kring Beef Wellington och en chokladdessert. Mera detaljer följer, lovar. Annars skriver jag på senaste kapitlet ur Livet i en Kartong (LIEK) som handlar om en revansch på skoldiskot och det berömda kollot.
Och sen håller jag på ställa iordning min fotoblogg.
Mer om den senare.
I morgon (lördag) ska det lagas god mat där tanken svävar lättsamt kring Beef Wellington och en chokladdessert. Mera detaljer följer, lovar. Annars skriver jag på senaste kapitlet ur Livet i en Kartong (LIEK) som handlar om en revansch på skoldiskot och det berömda kollot.
Och sen håller jag på ställa iordning min fotoblogg.
Mer om den senare.
18 mars, 2009
schåou mii lavv
Doktorandkurs i dagarna tre om litteratursökning och databaser varpå jag påstår den inte inger det största av välbehag. Bättre har tid spenderats om jag säger så även om dagarnas största behållning är introduktionen till Primal pictures Anatomy.TV. Life saviour.
Och även om jag i all synnerhet till tentan nästa vecka borde gräva ner både näsa, ögon och öron i kompendier och sammanfattningar av dylika mått som anatomy.tv är det komplett omöjligt; jag idkar nämligen älskog med min nya kärlek.
15 mars, 2009
Livet i en kartong, X.
Kötthuvve
Sensommarens luft svepte in över småstaden och med de förändringar jag tidigare aldrig upplevt. Den något självdestruktiva relationen mellan mig och S skulle utkristallisera sig än mer under den kommande tiden och uppvisa mer av sina snärjiga benägenheter. Kanske också de mer sanna benägenheterna under de ramar som relationen existerade men vilka, främst jag, blundade blint för. Tillbaka i skolan började de tidigare utbrutna grupperna få mer betydelse än tidigare. Tjejerna delade in sig i mer av de populära och icke-populära konstellationerna än tidigare då gemensamma intressen var det fundamentala. Samma gällde för pojkarna. Men vad gör man då man varken lirade sport, var en tuffing eller bråkstake utan bara en blyg och liten försiktig filur som desperat försökte passa in någonstans i kompispusslet för att ha en tillflyktsort av gelikar? Man gjorde så gott man kunde, anpassade sig till de rådande förhållandena om än de inte var inom ens egna ramar.
Den största svårigheten jag mötte var nog den brutala dumpningen av K tidigare under sommaren. Jag hade gått från att vara den coola killen som blev tillsammans med henne till att bli den dumpade idioten som brädades av klassens ligist M. Ni vet M, den där killen som alltid går omkring och ser tuff ut och tycker han är något. I retrospektiv var han självfallet inget annat än ett luftslott och allt man hade behövt för att punktera hela hans tillvaro var den rätta verbala nålen, men det enda man lyckades uppbringa var en trubbig ände av ett snöre som hjälpte föga.
Initialt hade jag alltid S att förlita mig på, han stod upp för mig och jag för honom och vi var något av en oskiljaktig symbios. Vad jag sedan inte märkte var hans tysta övergång till den andra sidan där han smed ihop de mest fantastiska sätt att baktala mig och fabricera mig som ett förträffligt kötthuvve. Självfallet kom jag på hans ranksmiderier, det var inga större svårigheter, men det som slår mig som så udda idag när jag sitter och skriver detta är att jag ändå behöll hans så kallade vänskap som någonting synnerligen viktigt. En livlina. Ett metspö där han var fiskaren och jag den flytande korken som emellanåt under hans kommando dök under ytan för att kväva både lungor och livsglädje. Jag såg ju aldrig den utstuderade logiken i det hela, att jag var någon dom hackade på och hade roligt åt eftersom jag hela tiden hade ett behov av vänner och en tillhörighet till en flock av gelikar. En flock jag trodde existerade men allt var ett vackert skådespelat luftslott precis som M. Hela känslan ger mig att många av de situationer man mötte i skolan bara var skådespel och designade system, allt för att glorifiera sig själv på bekostnad av andra. Att man trampade på någon var helt ok och enligt norm; rädde sig den som kan. Hela det året var en enda lång sörja av jobbigheter som emellanåt eskalerade och tillika ibland nästan utrotades. Jag visste aldrig hur en dag skulle bli. Glåpord, utfryst, tillåten in i den falska gemenskapen för att ingjuta falskt hopp. Allt detta utvecklade en djupt borrad brunn fylld till brädden av osäkerhet. Jag kunde inte föra mig bra i tal med klasskamrater även om jag var smart, för ty på lektioner var jag bättre än de flesta vilket säkert också stack i ögonen på andra och gav dem fantastiska möjligheter att komma åt mig på andra sätt.
En specifik händelse jag kommer ihåg så väl är när min pappa köpte min första dator. Det var den gamla klassikern Amiga 500. Vissa kompisar, S bland annat, hade haft den gamla Commodore 64 då spelen fanns på kassetter men Amigan var den tidens nya svarta. Bland fotfolket på skolan gav det ett temporärt uppsving och min mentala försvarsmur i hårdgjutet tegel fick under en tid vittra ner en aning och blotta den ännu fastgrodda osäkerheten. Allt fick ett abrupt slut när sedan J i klassen fick den nya och senaste Amigan och därmed var jag ute ur leken igen. Jag kan inte hjälpa att nu le åt hela situationen och se det absurda i den och hur samma beteende alltjämt är djupt manifesterat bland vuxna människors ytligheter. I det avseendet har de allra flesta inte vuxit ett enda dugg, bara blivit längre och bredare egoister med samma ointelligenta barnasinne i tryggt förvar.
Vad barn och ungdomar nästan aldrig förmår se, och ej heller ska det förväntas att de kan, är att de inte blir mobbade eller utsatta i någon form på grund av att de är dåliga eller missanpassade. Allt handlar om taskig tajming och genuint oflyt. Vem som helst kan lyckas falla i den olyckliga fällan oavsett hur, vad eller vem man är. Alla är puckon och alla är Einstein, ingen är den andra lik och alltjämt är vi exakt likadana. Det visste jag ju inte då och aldrig hade jag heller någon vuxen som sade det åt mig. Ofta gick jag hem från skolan, blicken i backen för jag ville inte möta någon annan. Hemma yttrade min far främst jag var tvungen ”tuffa till mig och inte visa att jag tar åt mig”. Det var lättare sagt än gjort ty jag var lika lättläst som en öppen bok. Med det inte menat jag mobbades på grund av att jag var känslig, det var bara dålig tajming, men allt kan eskaleras till högre magnituder när mobbare ser att deras mörka bedrifter slår frukt i redan ledsna tankar och funderingar. Alla i en liknande situation behöver något sorts utlopp, en ventil, en utväg för att hantera allt.
Min utväg och mitt utlopp var musiken, och tanken att någon gång börja skriva egen musik.
Tänk om jag då vetat den tanken skulle bli väldigt verklig.
Sensommarens luft svepte in över småstaden och med de förändringar jag tidigare aldrig upplevt. Den något självdestruktiva relationen mellan mig och S skulle utkristallisera sig än mer under den kommande tiden och uppvisa mer av sina snärjiga benägenheter. Kanske också de mer sanna benägenheterna under de ramar som relationen existerade men vilka, främst jag, blundade blint för. Tillbaka i skolan började de tidigare utbrutna grupperna få mer betydelse än tidigare. Tjejerna delade in sig i mer av de populära och icke-populära konstellationerna än tidigare då gemensamma intressen var det fundamentala. Samma gällde för pojkarna. Men vad gör man då man varken lirade sport, var en tuffing eller bråkstake utan bara en blyg och liten försiktig filur som desperat försökte passa in någonstans i kompispusslet för att ha en tillflyktsort av gelikar? Man gjorde så gott man kunde, anpassade sig till de rådande förhållandena om än de inte var inom ens egna ramar.
Den största svårigheten jag mötte var nog den brutala dumpningen av K tidigare under sommaren. Jag hade gått från att vara den coola killen som blev tillsammans med henne till att bli den dumpade idioten som brädades av klassens ligist M. Ni vet M, den där killen som alltid går omkring och ser tuff ut och tycker han är något. I retrospektiv var han självfallet inget annat än ett luftslott och allt man hade behövt för att punktera hela hans tillvaro var den rätta verbala nålen, men det enda man lyckades uppbringa var en trubbig ände av ett snöre som hjälpte föga.
Initialt hade jag alltid S att förlita mig på, han stod upp för mig och jag för honom och vi var något av en oskiljaktig symbios. Vad jag sedan inte märkte var hans tysta övergång till den andra sidan där han smed ihop de mest fantastiska sätt att baktala mig och fabricera mig som ett förträffligt kötthuvve. Självfallet kom jag på hans ranksmiderier, det var inga större svårigheter, men det som slår mig som så udda idag när jag sitter och skriver detta är att jag ändå behöll hans så kallade vänskap som någonting synnerligen viktigt. En livlina. Ett metspö där han var fiskaren och jag den flytande korken som emellanåt under hans kommando dök under ytan för att kväva både lungor och livsglädje. Jag såg ju aldrig den utstuderade logiken i det hela, att jag var någon dom hackade på och hade roligt åt eftersom jag hela tiden hade ett behov av vänner och en tillhörighet till en flock av gelikar. En flock jag trodde existerade men allt var ett vackert skådespelat luftslott precis som M. Hela känslan ger mig att många av de situationer man mötte i skolan bara var skådespel och designade system, allt för att glorifiera sig själv på bekostnad av andra. Att man trampade på någon var helt ok och enligt norm; rädde sig den som kan. Hela det året var en enda lång sörja av jobbigheter som emellanåt eskalerade och tillika ibland nästan utrotades. Jag visste aldrig hur en dag skulle bli. Glåpord, utfryst, tillåten in i den falska gemenskapen för att ingjuta falskt hopp. Allt detta utvecklade en djupt borrad brunn fylld till brädden av osäkerhet. Jag kunde inte föra mig bra i tal med klasskamrater även om jag var smart, för ty på lektioner var jag bättre än de flesta vilket säkert också stack i ögonen på andra och gav dem fantastiska möjligheter att komma åt mig på andra sätt.
En specifik händelse jag kommer ihåg så väl är när min pappa köpte min första dator. Det var den gamla klassikern Amiga 500. Vissa kompisar, S bland annat, hade haft den gamla Commodore 64 då spelen fanns på kassetter men Amigan var den tidens nya svarta. Bland fotfolket på skolan gav det ett temporärt uppsving och min mentala försvarsmur i hårdgjutet tegel fick under en tid vittra ner en aning och blotta den ännu fastgrodda osäkerheten. Allt fick ett abrupt slut när sedan J i klassen fick den nya och senaste Amigan och därmed var jag ute ur leken igen. Jag kan inte hjälpa att nu le åt hela situationen och se det absurda i den och hur samma beteende alltjämt är djupt manifesterat bland vuxna människors ytligheter. I det avseendet har de allra flesta inte vuxit ett enda dugg, bara blivit längre och bredare egoister med samma ointelligenta barnasinne i tryggt förvar.
Vad barn och ungdomar nästan aldrig förmår se, och ej heller ska det förväntas att de kan, är att de inte blir mobbade eller utsatta i någon form på grund av att de är dåliga eller missanpassade. Allt handlar om taskig tajming och genuint oflyt. Vem som helst kan lyckas falla i den olyckliga fällan oavsett hur, vad eller vem man är. Alla är puckon och alla är Einstein, ingen är den andra lik och alltjämt är vi exakt likadana. Det visste jag ju inte då och aldrig hade jag heller någon vuxen som sade det åt mig. Ofta gick jag hem från skolan, blicken i backen för jag ville inte möta någon annan. Hemma yttrade min far främst jag var tvungen ”tuffa till mig och inte visa att jag tar åt mig”. Det var lättare sagt än gjort ty jag var lika lättläst som en öppen bok. Med det inte menat jag mobbades på grund av att jag var känslig, det var bara dålig tajming, men allt kan eskaleras till högre magnituder när mobbare ser att deras mörka bedrifter slår frukt i redan ledsna tankar och funderingar. Alla i en liknande situation behöver något sorts utlopp, en ventil, en utväg för att hantera allt.
Min utväg och mitt utlopp var musiken, och tanken att någon gång börja skriva egen musik.
Tänk om jag då vetat den tanken skulle bli väldigt verklig.
Soundtrack: Heart – Stranded
14 mars, 2009
Förvanskade bländverk
Sätter mig i bilen och lämnar en värld för en annan. Det monotont milslånga vägsuset bryts endast av kattens evinnerliga jamande från transportburen och ett lättsamt P3 Christer med emellanåt tvivelaktiga låtval. Bakom mig finns livet och glädjen, framför mig endast en verklighet jag i ren generalism avskyr.
Det har passerat en substantiell bit tid sedan jag senast befann mig här, allt en konsekvens av självvald verklighetsflykt och uttrycksfull rädsla. Småstadens arkitektur och fasader förmår inte föra över sina färger till min alltjämt gråa sinnesstämning och lägenhetens, om än ljusa och smakfullt inredda ytor borde ge en känsla av behaglighet, andas de likt tidigare bara unken död och ångest. Påtaglig. Ge mig en kniv och jag skär ut ett delikat mönster i ett desperat försök till förändring. Hon talar fortfarande, sitter upp och ser mig i ögonen medan allt jag ser är den blekaste av bilder av vad som redan varit. Kan man betrakta någon död som enligt konstens alla regler ännu lever? Beröringen plågar mig och känner mig som Wild Bill Hickok med svarta ess och åttor.
Men allt är inte mörker, ondska och fördärvelse.
Jag och min far delar stunder av ofta tyst glädje i den grad som förmås. Pausar på ett café, dricker gott kaffe med en chokladpralin. Tar ett dopp i poolen och badar bastu nere i husets källare samtidigt som kroppen kyls av något kallt. Lagar en god middag (oxfilé med rödvinsreduktion och sauterade morötter) och dricker ett glas bin28 som efterföljs av gemensamt skratt med John Cleese och Connie Booth i Watery Fowls.
Sen kommer tårarna, ledsamheten och den horribla tristessen av verkligheten.
I morgon får jag åka hem och leva i min bubbla med min familj och min egna tillvaro. Den är min och ingen ska ta den ifrån mig. Eskapismen är mitt fattiga levebröd.
Det har passerat en substantiell bit tid sedan jag senast befann mig här, allt en konsekvens av självvald verklighetsflykt och uttrycksfull rädsla. Småstadens arkitektur och fasader förmår inte föra över sina färger till min alltjämt gråa sinnesstämning och lägenhetens, om än ljusa och smakfullt inredda ytor borde ge en känsla av behaglighet, andas de likt tidigare bara unken död och ångest. Påtaglig. Ge mig en kniv och jag skär ut ett delikat mönster i ett desperat försök till förändring. Hon talar fortfarande, sitter upp och ser mig i ögonen medan allt jag ser är den blekaste av bilder av vad som redan varit. Kan man betrakta någon död som enligt konstens alla regler ännu lever? Beröringen plågar mig och känner mig som Wild Bill Hickok med svarta ess och åttor.
Men allt är inte mörker, ondska och fördärvelse.
Jag och min far delar stunder av ofta tyst glädje i den grad som förmås. Pausar på ett café, dricker gott kaffe med en chokladpralin. Tar ett dopp i poolen och badar bastu nere i husets källare samtidigt som kroppen kyls av något kallt. Lagar en god middag (oxfilé med rödvinsreduktion och sauterade morötter) och dricker ett glas bin28 som efterföljs av gemensamt skratt med John Cleese och Connie Booth i Watery Fowls.
Sen kommer tårarna, ledsamheten och den horribla tristessen av verkligheten.
I morgon får jag åka hem och leva i min bubbla med min familj och min egna tillvaro. Den är min och ingen ska ta den ifrån mig. Eskapismen är mitt fattiga levebröd.
Läsa
Svansade runt på stan och landade någonstans bland mycket böcker. Trots att jag i skrivande stund läser en trilogi, har en annan bok som jag vill läsa kunde jag ändå inte låta bli. Gick ut därifrån med På Y-fronten intet nytt av Peter Eriksson och har hittills både skrattat och förundrats.
Ibland måste man bara följa intuitionen.
Ibland måste man bara följa intuitionen.
11 mars, 2009
I zonen
En uppdatering på studiefronten. Två anatomitentor (av tre) är nu check (huvud/hals respektive viscerala organ). Den enas resultat kan jag glatt stoltsera med då den inkom med 93% rätt men den andra är lite skämmig på endast 78%. Det motsvarade inte, enligt min mening, den tätpackade korvstoppning som studiemängden inneburit. Man bör inte vara missnöjd med att vara godkänd, det kan i många fall bekännas som högmod, men lite bitterhet av lime hintas ändock i den söta lemonaden (kanske främst eftersom jag missade en gratismiddag på härliga TC ty den krävde 80%).
Återstår gör nu bara rörelseapparaten och tentan är up and coming om två veckor ganska exakt, det börjar således vara dags att starta upp elitplugget för en sista gång den här terminen. Efter anatomin så blir det planerat break i studiesvängen och jag kan lägga all min tid på enbart forskningen i flertalet månader framöver vilket jag synnerligen längtat efter. Förhoppningsvis blir det inga mer studier förrän start av T6 någon gång sent detta år (jag hoppas på andra halvan av terminen) runt tidigt november.
Ändock kunde den sköna känslan av att den anatomiska tunneln snart mynnar ut i starkt dagsljus dagen till ära infinna sig ordentligt. Det ska sägas likt den fantastiska historia om golfbollar, småsten och sand i glasbägare att hur fullt upp man än har har man alltid tid med kaffe för en vän, i detta fall flera vänner. Jag, A, S, J och H satt och samtalade om allt från ovesäntliga värdsligheter till perifera viktigheter i sjukhusets monumentalt tråkiga centralhall över tillika dåligt kaffe med mjölk och råsocker. Men glada dialoger överkommer det mesta, så även här och under en timma var eskapismen lika färgglad som det mest drogbetonade regnbågskaleidoskop. En verklighetsflykt värd mer än ordens tyngd i varat.
Tog mig därefter hemåt mot förskolan och hämtade upp mina två troll som sken med både ögon och munnar. Vintervägarna knarrade under skorna, de få minusgraderna bet sig lättsamt på kinderna och allt andades en behaglig känsla av harmoni och ro med ett soligt dis bakom en tunn grå molnslöja. Innanför dörren lastades det sedan på köksbänken upp lite matvaror. Bara fåtalet minuter senare, i runda slängar en akademisk, stod sedan maten på bordet. Nudlar med fläsk, paprika, vårlök, böngroddar och brytbönor i chili- och ingefärsdoftande ostronsås.
Således har barnen nu krupit ner i sina sängar och jag spelar det smått fantastiska (understatement) nya U2-alstret No Line On The Horizon. Unknown Caller har mig i bojor.
Stava njutning.
09 mars, 2009
[vänligen infoga egen fyndighet]
Jag har flera saker att skriva om men min tid är mestadels uppbunden till plugg, pekläsande, laborationer och diverse annat planerande. Någon möjlighet till kreativt bloggskrivande kan således mest liknas vid en tunt flammande sparlåga.
Soundtracket till Band of Brothers håller mig eminent sällskap så länge.
För övrigt borde alla se filmen Slumdog Millionare.
Soundtracket till Band of Brothers håller mig eminent sällskap så länge.
För övrigt borde alla se filmen Slumdog Millionare.
06 mars, 2009
X7
Efter regn kommer solsken sjöngs det i den gamla musikalen från 1946, antar det är så även här då jag går från texter om dråpmisstänkt läkare till personliga sanningar. Utmaningen i fråga kommer från Linda och jag ska göra ett försök (trots min pseudonyma bloggtillvaro).
1. Jag är barnsligt förtjust i musik, framför allt rocken även om det mesta slinker ner. Hela mitt liv och min tillvaro kantas av soundtrack och situationer som jag alltid reflekterar till med låttitlar och låtar.
2. Är väldigt säker på mig själv, vad jag står för och vad jag tycker och viker mig sällan bara för att någon annan tycker annorlunda. Detta var inte en realitet när jag var mycket yngre än jag är nu ty då kunde man läsa mig som en öppen bok. Detta innebar mobbning, utanförskap och en mycket osäker liten kille under flera år. Han försvann sedermera och en helt annan individ växte fram med tiden. Mer om detta i kommande kapitel ur "Livet i en kartong".
1. Jag är barnsligt förtjust i musik, framför allt rocken även om det mesta slinker ner. Hela mitt liv och min tillvaro kantas av soundtrack och situationer som jag alltid reflekterar till med låttitlar och låtar.
2. Är väldigt säker på mig själv, vad jag står för och vad jag tycker och viker mig sällan bara för att någon annan tycker annorlunda. Detta var inte en realitet när jag var mycket yngre än jag är nu ty då kunde man läsa mig som en öppen bok. Detta innebar mobbning, utanförskap och en mycket osäker liten kille under flera år. Han försvann sedermera och en helt annan individ växte fram med tiden. Mer om detta i kommande kapitel ur "Livet i en kartong".
3. Har lätt att emellanåt ta på mig lite för mycket att göra vilket kan yttra sig på olika sätt. Jag blir sällan stressad på den nivån att jag blir disträ eller uppträder stressigt. Stresstålighet är en av mina bästa egenskaper.
4. Önskar jag kunde ha en iPod eller dylikt i öronen men undviker det. Skyddar också öronen väldigt väl både när jag instruerar eller vistas i andra högljudda miljöer med smidiga öronproppar. Det kan verka lite nojigt men anledningen är en lätt hörselnedsättning på ena örat som gör att jag vill skydda mig ordentligt och inte förvärra det som redan existerar.
5. Och som sagt, jag är instruktör och gillar därmed att spexa lös på scen samtidigt som man svettas obscena mängder.
6. Jag är fullständig ateist och anser religion vara ett av de största problemen när det kommer till anledningar att krigskonflikter uppstår. Dock respekterar jag självfallet alla människor som väljer att tro på annat och jag uppskattar att samtala och diskutera om skillnaderna i våra åsikter så länge de hålls på nivån att lära sig något och inte påtvinga ens egna åsikter på andra.
7. Har efter att skrivit detta löjligt ont i tanden och behöver mer av kombinationen Tramadol och paracetamol asap.
Postludium
Två veckors panisk stress av tentaplugg in absurdum och måttade råg sympatikuspåslag är till ända. Belzebubs mörker vad jag jäktat och idag kunde jag äntligen knyta ihop säcken och landa som en kraschad 747:a på ett risfält i Kina.
P spikade sin avhandling och bjöd på spikfika med ost, kex, tilltugg och bubbel vid lunchtid som avrundades med en syndigt elitisk tiramisu. Därefter drog jag med mig kamrat A till Villans EPP för en lättsam eftermiddagsvinering bland andra uppskruvade stressapor som jämväl behövde varva ner efter en ordinary studievecka (som nota bene inte bör jämföras med min let me tell you).
Om jag nu bara slapp denna förbannade tandvärk från molaren och kombinationen av paracetamol och Tradolan för att kunna vara vid halvt medvetande vore livet ypperligt. Käkkirurgen, give me a call. Please.
P spikade sin avhandling och bjöd på spikfika med ost, kex, tilltugg och bubbel vid lunchtid som avrundades med en syndigt elitisk tiramisu. Därefter drog jag med mig kamrat A till Villans EPP för en lättsam eftermiddagsvinering bland andra uppskruvade stressapor som jämväl behövde varva ner efter en ordinary studievecka (som nota bene inte bör jämföras med min let me tell you).
Om jag nu bara slapp denna förbannade tandvärk från molaren och kombinationen av paracetamol och Tradolan för att kunna vara vid halvt medvetande vore livet ypperligt. Käkkirurgen, give me a call. Please.
04 mars, 2009
Vårdmyntens båda sidor
Frågan är om frågan egentligen behöver tas upp igen, ska den tidigare morddömde läkarkandidaten få läsa till läkare? Det har skrivits och debatterats om detta till leda och fördärvelse men att jag tar upp det är inte med epitetet övertyga någon annan om vilken del av vågskålen som faller över, utan en egenreflektion över en situation som kanske är mer mångfacetterad än vid första anblick.
Vissa skulle säga den är enkel. Han är dömd för mord, han ska få sitt rättmätiga straff och sitta i fängelse. Så långt är jag med, det är en tydlig och enkel rättvisa att finns man skyldig till ett brott ska man ta sitt straff. Argumenten blir snarare mer intressanta post-fängelsetid.
I det land vi bor i bygger samhällets grund på att alla människor ska behandlas lika och med samma värderingar oavsett bakgrund, ras eller andra förekommanden. Alla vet att sanningen är långt ifrån sådan, men att man både som individ och grupp strävar mot ett sådant mål bör ändock hållas positivt. Det är emellertid här gråzonen kommer in; betraktar vi människor med någon sorts belastning som likar, eller målar vi upp deras omständigheter, historia och dåliga beslut med färger som inte går att sudda ut? Ger vi människor chansen att komma tillbaka till fullvärdiga livssituationer och till råga på allt ger dem chansen att åstadkomma någonting bra? Eller är det bättre att skuffa undan dem i ett mörkt skrymsle där ingen ser dem medens resten sjunger landets lovsång och ignorerar smutsen i hörnen?
Detta enskilda fall med läkarstudenten är intressant ur flera aspekter. Han vill göra någonting positivt av sitt liv, att hjälpa andra. Frågan är bara om andra vill bli hjälpt av honom? Han började läsa på KI men blev sparkad därifrån. Viktigt att poängtera inte på grund av sin tidigare kriminella belastning men på basis av ändring i sina gymnasiebetyg. Detta kompletterade han upp och kom sedan in på läkarutbildningen i Uppsala. Det finns inga regler som säger att tidigare kriminellt dömda inte får bli läkare (till skillnad från poliser), men även om de begått ett brott som de sonat bör de inte rimligen få en chans? Min egna övertygelse är att denna läkarkandidat hela sitt liv kommer få kämpa för att övertyga andra att han kanske, trots allt, klarar av jobbet i fråga. Men samtidigt finns myntets baksida att han kanske inte gör det. Han dömdes för ett mord av hatbrottskaraktär, kan patientsäkerheten garanteras och kan han hålla en objektiv bedömning för alla olika människor han kommer möta i sitt liv?
Landstinget i Uppsala nekar kandidaten både placeringar inom regionen och möjligheten att få ut någon legitimation (man kan jobba som underläkare) men att han ändå kan gå programmet, om det är rätt eller fel är inte min bedömning att göra men det blir sannerligen inte lätt för honom.
Detta var ett fall som vi diskuterade under kursen medicinsk etik i höstas och det var intressant hur gruppen delade sig i två distinkta läger där den ena tyckte han skulle få bli läkare och den andra fann han kunde dra dit pepparn växer. Jag finner personligen att han, trots sin brokiga och hemska historia, kan lyckas med det han företagit sig om han verkligen vill och kämpar för det och om någon frågar mig om jag skulle lita på honom som behandlande läkare? Ja. Utan tvekan. Men således det etiska, var drar man gränsen för vilka brott som på något sätt ska betraktas som "ok" och vilka som inte gör det? Går det ens? Kanske krävs det tydliga riktlinjer att tidigare dömda brottslingar inte ska få möjligheten att jobba med vissa yrken där nära människokontakt är en primär del av arbetet. Men är inte det i sin tur då synnerligen kategoriskt och inskränkt och manifesterar den uppfattningen att en ond människa aldrig kan förändra eller förbättra sig?
Det är en svår situation, en situation likt många andra. Precis lika svår som den som nu uppstått med den kvinnliga läkaren som anklagas för aktiv dödshjälp (att kalla det mord på det sätt journalisterna beskriver det är bara beklagansvärt och lågt) hos den väldigt sjuka flickan.
Vårdyrket känns inte lätt och enkelt alla gånger. Ånej.
Vissa skulle säga den är enkel. Han är dömd för mord, han ska få sitt rättmätiga straff och sitta i fängelse. Så långt är jag med, det är en tydlig och enkel rättvisa att finns man skyldig till ett brott ska man ta sitt straff. Argumenten blir snarare mer intressanta post-fängelsetid.
I det land vi bor i bygger samhällets grund på att alla människor ska behandlas lika och med samma värderingar oavsett bakgrund, ras eller andra förekommanden. Alla vet att sanningen är långt ifrån sådan, men att man både som individ och grupp strävar mot ett sådant mål bör ändock hållas positivt. Det är emellertid här gråzonen kommer in; betraktar vi människor med någon sorts belastning som likar, eller målar vi upp deras omständigheter, historia och dåliga beslut med färger som inte går att sudda ut? Ger vi människor chansen att komma tillbaka till fullvärdiga livssituationer och till råga på allt ger dem chansen att åstadkomma någonting bra? Eller är det bättre att skuffa undan dem i ett mörkt skrymsle där ingen ser dem medens resten sjunger landets lovsång och ignorerar smutsen i hörnen?
Detta enskilda fall med läkarstudenten är intressant ur flera aspekter. Han vill göra någonting positivt av sitt liv, att hjälpa andra. Frågan är bara om andra vill bli hjälpt av honom? Han började läsa på KI men blev sparkad därifrån. Viktigt att poängtera inte på grund av sin tidigare kriminella belastning men på basis av ändring i sina gymnasiebetyg. Detta kompletterade han upp och kom sedan in på läkarutbildningen i Uppsala. Det finns inga regler som säger att tidigare kriminellt dömda inte får bli läkare (till skillnad från poliser), men även om de begått ett brott som de sonat bör de inte rimligen få en chans? Min egna övertygelse är att denna läkarkandidat hela sitt liv kommer få kämpa för att övertyga andra att han kanske, trots allt, klarar av jobbet i fråga. Men samtidigt finns myntets baksida att han kanske inte gör det. Han dömdes för ett mord av hatbrottskaraktär, kan patientsäkerheten garanteras och kan han hålla en objektiv bedömning för alla olika människor han kommer möta i sitt liv?
Landstinget i Uppsala nekar kandidaten både placeringar inom regionen och möjligheten att få ut någon legitimation (man kan jobba som underläkare) men att han ändå kan gå programmet, om det är rätt eller fel är inte min bedömning att göra men det blir sannerligen inte lätt för honom.
Detta var ett fall som vi diskuterade under kursen medicinsk etik i höstas och det var intressant hur gruppen delade sig i två distinkta läger där den ena tyckte han skulle få bli läkare och den andra fann han kunde dra dit pepparn växer. Jag finner personligen att han, trots sin brokiga och hemska historia, kan lyckas med det han företagit sig om han verkligen vill och kämpar för det och om någon frågar mig om jag skulle lita på honom som behandlande läkare? Ja. Utan tvekan. Men således det etiska, var drar man gränsen för vilka brott som på något sätt ska betraktas som "ok" och vilka som inte gör det? Går det ens? Kanske krävs det tydliga riktlinjer att tidigare dömda brottslingar inte ska få möjligheten att jobba med vissa yrken där nära människokontakt är en primär del av arbetet. Men är inte det i sin tur då synnerligen kategoriskt och inskränkt och manifesterar den uppfattningen att en ond människa aldrig kan förändra eller förbättra sig?
Det är en svår situation, en situation likt många andra. Precis lika svår som den som nu uppstått med den kvinnliga läkaren som anklagas för aktiv dödshjälp (att kalla det mord på det sätt journalisterna beskriver det är bara beklagansvärt och lågt) hos den väldigt sjuka flickan.
Vårdyrket känns inte lätt och enkelt alla gånger. Ånej.
03 mars, 2009
Härligt nördig
Behöver få en break emellan allt plugg men känner att direkt jag lägger bort antingen boken, kompendierna eller mina helvärt snygga anteckningar (notera avsaknaden av adjektiv som pedagogiska eller logiska) kickar något sorts vansinnigt withdrawal-symptom in och är kort därefter åter nernördad i anatomiska strukturer.
Undrar om jag kan lura hjärnan genom att ge den skönlitteratur istället?
"suck on this you cerebral nutcase...*
Annars rullar det på. Våldsför mig på alla i min närhet med stetoskopet ("my precious...", tänk Gollum) för auskultation av både buk och thorax hos både fascinerade barn och uttråkade vuxna. Känner jag mig lite extra besvärlig utför jag även lite perkussion och en hel del palpation.
Forskningsmässigt springer jag runt på labbet som den yra höna jag är och kör experiment till både höger och vänster. Vissa funkar jättebra, andra not so much. Det är lite som ett sluttande-planet argument där kombinationen av logik, konstiga resultat och finfina sådana bildar en anastomos i logiken och kortsluter den cerebra hjärnbalken. Mellan tummet och pekfingret alltså.
I vår blir det även lite forskningsturer i riket liksom förra året. Ett forskningsmöte till havs (ja på båt) mellan Stockholm och Åbo i aprillo och sedan ett möte/träff för främst doktorander och post-doktorer (post-docs) i vackra Marstrand på västkusten där fina Harvard-professorer ska föreläsa come mid-maj.
Inte mig emot.
Undrar om jag kan lura hjärnan genom att ge den skönlitteratur istället?
"suck on this you cerebral nutcase...*
Annars rullar det på. Våldsför mig på alla i min närhet med stetoskopet ("my precious...", tänk Gollum) för auskultation av både buk och thorax hos både fascinerade barn och uttråkade vuxna. Känner jag mig lite extra besvärlig utför jag även lite perkussion och en hel del palpation.
Forskningsmässigt springer jag runt på labbet som den yra höna jag är och kör experiment till både höger och vänster. Vissa funkar jättebra, andra not so much. Det är lite som ett sluttande-planet argument där kombinationen av logik, konstiga resultat och finfina sådana bildar en anastomos i logiken och kortsluter den cerebra hjärnbalken. Mellan tummet och pekfingret alltså.
I vår blir det även lite forskningsturer i riket liksom förra året. Ett forskningsmöte till havs (ja på båt) mellan Stockholm och Åbo i aprillo och sedan ett möte/träff för främst doktorander och post-doktorer (post-docs) i vackra Marstrand på västkusten där fina Harvard-professorer ska föreläsa come mid-maj.
Inte mig emot.
01 mars, 2009
Livet i en kartong, IX.
Sommaren 1989
K bodde bland de blommiga Lotus- och Näckrosgränderna precis vid det betongghetto jag ännu betraktade som hem. Alla hus såg exakt likadana ut förutom de varierade färgerna av karameliserat strössel som regnade ner över husens träfasader. Näckrosgränden där K bodde var alltid betraktad som lite finare än motsvarande Lotus, varför vet inte jag men så var det bara. Det var ett rött hus längst ut på kanten med den härliga grässluttningen nedanför och lekparken där mammor och pappor lekte med sina små telningar under sköna sommardagar. I den sluttningen spenderade vi både minuter och timmar liggandes i gräset och tyckte livet var gott och ingen nöd var att finna på långa vägar. Uppe i hennes rum spelade vi musik och blandband av alla kategorier, jag försökte lära henne mer om rockens förlovade land och hon mig om popens sköna konstart som jag egentligen inte alls fann charmerande. Men eftersom jag tyckte om K så fann jag min acceptans över hennes popmusik; till och med den slemmiga Prince som E så vackert uttryckte var ”en dvärg doppad i en hink med könshår”.
En dag där vi satt på golvet i hennes flickrosa rum spelades skivan ”Reckless” av Bryan Adams och under låten ”Heaven” lutar hon sig lätt fram emot mig. Ryggraden ryser ihop på mig som om någon hällt ett tjog isbitar innanför tröjan. Minnena om utrymmet mellan den gråa lastbryggan och gröna containern sköljer över mig innan jag instinktivt sekunden senare böjer mig framåt och möter hennes läppar i det andra riktigt äkta mötet oss emellan. Den varar lite längre, lite varmare och blötare än första gången. Blodet rusar genom kroppen och den främsta tanken i huvudet på mig är vilken fundamental kraft musik egentligen förfogar över. Ett litet blandband och sedan mötet jag instinktivt längtat så mycket efter. Så svårt, så enkelt. Några dagar senare flög jag för första gången själv ner till min syster L i Stockholm som några månader tidigare hade fått sitt första barn, R. Jag var med andra ord morbror. När jag några dagar senare skulle komma hem igen var sig ingenting längre likt.
Från resan till Stockholm har jag egentligen inte några större minnen utan snarare sådant jag sett på bilder långt senare och kanske även efterkonstruktioner i tvivelaktig form. Det fanns (för jag tror inte det finns kvar) en bild där jag skjuter omkring R i en barnvagn där han ler med hela ansiktet och hälften av det är insmetat med kladdig mjukglass. Att jag alltid har tyckt om Stockholm ska uttryckas med emfas, och under flertalet gånger senare i livet (90-talet) skulle många intressanta saker och händelser äga rum där, men varför gå händelserna i förväg? Huvudstaden har för mig alltid kopplats samman med en viss grad av trygghet, min syster har så vitt jag kan minnas alltid bott där. Förvisso har hon inte det utan bodde hemma de drygt två första åren jag var i livet innan hon tog pojkvännen i håret och drog till the grand life i söder. Därmed så var vi jämnt och hälsade på min syster under tiden jag växte upp, så Stockholm har alltid av mig betraktats som ett andra hem vilket jag kommit att uppskatta på många sätt jag har svårt att pränta ner i ord. Det jag sedermera å andra sidan kommer ihåg väldigt väl är dagen efter hemkomst och jag tar min cykel, ni vet de där tvivelaktigt snygga cyklarna med limpsadel, och trampar iväg från ghettot över till Näckrosen.
Kalldusch.
I grässluttningen utanför hennes hus sitter hon med M från vår klass. Han bor på samma gata bara ett mediokert stenkast från hennes hus. Jag ser honom luta sig fram emot K och de plågsamt långsamma sekunderna av deras intima möte. De strösselfärgade husen runt omkring mig dräneras på dess färger precis som livsglädjen rinner ur och sommarvärmen förvandlas till bitande kyla. Håller mig gömd bakom en hallonbuske, vänder långsamt om och lämnar de två bakom mig. Lutar mig mot cykeln, går med släpande steg och från ögonen droppar tårar och lämnar ett prickigt spår som tynar bort lika långsamt som glädjen hos den som fäller dem.
Kommande dagar var gråa och tråkiga. S försökte rycka upp mig från tristessen men särskilt välvillig var man knappast. Mina försök till eget roande sträckte sig till att spela in smördrypande blandband från Tracks med fantastiskt självömkande alster som I’ll See You In My Dreams av Giant och än värre Total Eclipse Of The Heart med Bonnie Tyler. Lågvattenmärke.
Kort efter den brutala dumpningen av K (hon ringde någon dag senare och sa hon inte ville vara tillsammans längre) satt jag där en kväll med fortfarande brustet hjärta i händerna och ledsna ögon. Jag kan inte hjälpa reflektera över de dumpningar Rob beskriver i High Fidelity. Att som riktigt ung bli brutalt dumpad påverkar en långt mycket mer än vilka uppbrott som helst man möter och genomlever under senare år, och inte heller skulle den här vara den sista. Ack nej. Det är något fundamentalt överjävligt plågsamt och minnesrikt att dumpas i den åldern eftersom man, faktiskt, knappt vet vem man själv egentligen är. Den kvällen någon gång i juli satt jag i alla fall och gnagde på en kycklingklubba vid middagsbordet. Min mamma hade lagat kyckling i lergryta med potatis, ett recept som för övrigt följt med mig upp i vuxen ålder (och som jag planerar servera till svärmor och svärfar senare i veckan) vilket var en rätt jag uppskattade och slukade med glädje. Så mycket glädje existerade dock inte den här kvällen och kort efter maten låg jag i sängen med ont i magen. Diffust men sedan bara värre och värre. Idag med mina kunskaper skulle jag ha sagt distinkt palpationsöm i höger fossa runt Macburney’s punkt, men då hade jag bara jävligt ont i magen. Hade gått och lagt mig men klev upp igen efter en stund. I vardagsrummet stod min mor med en hög tvätt på vardagsrumsbordet och med strykjärnet i högsta hugg. Någon minut senare bar det av upp till akuten. En läkare kollade lite snabbt på mig och sa sedan; ”jo du grabben, du måste ta bort blindtarmen”. ”Jaha” var väl första tanken, så livet kunde ändå bli lite värre än det var. Charmerande. Därmed blev det till att hälsa på både operationssal och skalpeller. Nu ska ni inte tro detta var första gången jag låg under kniven. Nej då, faktum var att första gången jag låg i en operationssal var redan -86 då halsmandlarna skulle plockas bort eftersom de hade en storlek av finfina pingpongbollar. Mer ont i halsen efter den svängen OP har jag aldrig upplevt. Efter bortplockande av blindtarm hade man bara riktigt ont i magen och en överjävlig känsla jag minns än idag när mor min ryckte stygnen.
Som plåster på såren, om man nu får se det så, åkte hela familjen i augusti till Mallorca och soliga Alcudia Garden. Det var en händelserik resa, långt mer minnesvärd än -87 då familjen var på Kreta. Ett hotell utan pool och svärdfisk som den enda mat jag i princip åt. Mallorca var en helt annan sak. Barn- och ungdomsvänligt till förbannelse. Småungar med flytpuffar och finniga tonåringar som spanade runt på lättklädda tjejer i bikini. Det ni måste förstå som läser det här och inte var med när 80-talet begav sig var att detta var årtiondets mest lättklädda någonsin. Topless var standard, stringbikinis ordinärt förekommande och med en begynnande ungdomskille på kärleksmässig rebound var detta inte att betrakta som något mindre än paradiset. Vi lärde känna en familj från soliga Karlstad där deras äldsta grabb J (ett år yngre än mig) och jag blev oskiljaktiga. Vi spanade runt på tjejer dagarna i ända och tyckte livet var gott. Hela semestern kantades av solbränd hud, beachvolley, utflykter till drakgrottor, båtturer till närliggande småöar, kombinerade spelhallar med disco och ett gott liv i största allmänhet. När sedan eskapismen två veckor senare fick ett abrupt slut och kosan styrdes tillbaka mot Sverige skulle jag bli tvungen att inse den hårda sanningen. Ingenting var sig längre likt.
En dag där vi satt på golvet i hennes flickrosa rum spelades skivan ”Reckless” av Bryan Adams och under låten ”Heaven” lutar hon sig lätt fram emot mig. Ryggraden ryser ihop på mig som om någon hällt ett tjog isbitar innanför tröjan. Minnena om utrymmet mellan den gråa lastbryggan och gröna containern sköljer över mig innan jag instinktivt sekunden senare böjer mig framåt och möter hennes läppar i det andra riktigt äkta mötet oss emellan. Den varar lite längre, lite varmare och blötare än första gången. Blodet rusar genom kroppen och den främsta tanken i huvudet på mig är vilken fundamental kraft musik egentligen förfogar över. Ett litet blandband och sedan mötet jag instinktivt längtat så mycket efter. Så svårt, så enkelt. Några dagar senare flög jag för första gången själv ner till min syster L i Stockholm som några månader tidigare hade fått sitt första barn, R. Jag var med andra ord morbror. När jag några dagar senare skulle komma hem igen var sig ingenting längre likt.
Från resan till Stockholm har jag egentligen inte några större minnen utan snarare sådant jag sett på bilder långt senare och kanske även efterkonstruktioner i tvivelaktig form. Det fanns (för jag tror inte det finns kvar) en bild där jag skjuter omkring R i en barnvagn där han ler med hela ansiktet och hälften av det är insmetat med kladdig mjukglass. Att jag alltid har tyckt om Stockholm ska uttryckas med emfas, och under flertalet gånger senare i livet (90-talet) skulle många intressanta saker och händelser äga rum där, men varför gå händelserna i förväg? Huvudstaden har för mig alltid kopplats samman med en viss grad av trygghet, min syster har så vitt jag kan minnas alltid bott där. Förvisso har hon inte det utan bodde hemma de drygt två första åren jag var i livet innan hon tog pojkvännen i håret och drog till the grand life i söder. Därmed så var vi jämnt och hälsade på min syster under tiden jag växte upp, så Stockholm har alltid av mig betraktats som ett andra hem vilket jag kommit att uppskatta på många sätt jag har svårt att pränta ner i ord. Det jag sedermera å andra sidan kommer ihåg väldigt väl är dagen efter hemkomst och jag tar min cykel, ni vet de där tvivelaktigt snygga cyklarna med limpsadel, och trampar iväg från ghettot över till Näckrosen.
Kalldusch.
I grässluttningen utanför hennes hus sitter hon med M från vår klass. Han bor på samma gata bara ett mediokert stenkast från hennes hus. Jag ser honom luta sig fram emot K och de plågsamt långsamma sekunderna av deras intima möte. De strösselfärgade husen runt omkring mig dräneras på dess färger precis som livsglädjen rinner ur och sommarvärmen förvandlas till bitande kyla. Håller mig gömd bakom en hallonbuske, vänder långsamt om och lämnar de två bakom mig. Lutar mig mot cykeln, går med släpande steg och från ögonen droppar tårar och lämnar ett prickigt spår som tynar bort lika långsamt som glädjen hos den som fäller dem.
Kommande dagar var gråa och tråkiga. S försökte rycka upp mig från tristessen men särskilt välvillig var man knappast. Mina försök till eget roande sträckte sig till att spela in smördrypande blandband från Tracks med fantastiskt självömkande alster som I’ll See You In My Dreams av Giant och än värre Total Eclipse Of The Heart med Bonnie Tyler. Lågvattenmärke.
Kort efter den brutala dumpningen av K (hon ringde någon dag senare och sa hon inte ville vara tillsammans längre) satt jag där en kväll med fortfarande brustet hjärta i händerna och ledsna ögon. Jag kan inte hjälpa reflektera över de dumpningar Rob beskriver i High Fidelity. Att som riktigt ung bli brutalt dumpad påverkar en långt mycket mer än vilka uppbrott som helst man möter och genomlever under senare år, och inte heller skulle den här vara den sista. Ack nej. Det är något fundamentalt överjävligt plågsamt och minnesrikt att dumpas i den åldern eftersom man, faktiskt, knappt vet vem man själv egentligen är. Den kvällen någon gång i juli satt jag i alla fall och gnagde på en kycklingklubba vid middagsbordet. Min mamma hade lagat kyckling i lergryta med potatis, ett recept som för övrigt följt med mig upp i vuxen ålder (och som jag planerar servera till svärmor och svärfar senare i veckan) vilket var en rätt jag uppskattade och slukade med glädje. Så mycket glädje existerade dock inte den här kvällen och kort efter maten låg jag i sängen med ont i magen. Diffust men sedan bara värre och värre. Idag med mina kunskaper skulle jag ha sagt distinkt palpationsöm i höger fossa runt Macburney’s punkt, men då hade jag bara jävligt ont i magen. Hade gått och lagt mig men klev upp igen efter en stund. I vardagsrummet stod min mor med en hög tvätt på vardagsrumsbordet och med strykjärnet i högsta hugg. Någon minut senare bar det av upp till akuten. En läkare kollade lite snabbt på mig och sa sedan; ”jo du grabben, du måste ta bort blindtarmen”. ”Jaha” var väl första tanken, så livet kunde ändå bli lite värre än det var. Charmerande. Därmed blev det till att hälsa på både operationssal och skalpeller. Nu ska ni inte tro detta var första gången jag låg under kniven. Nej då, faktum var att första gången jag låg i en operationssal var redan -86 då halsmandlarna skulle plockas bort eftersom de hade en storlek av finfina pingpongbollar. Mer ont i halsen efter den svängen OP har jag aldrig upplevt. Efter bortplockande av blindtarm hade man bara riktigt ont i magen och en överjävlig känsla jag minns än idag när mor min ryckte stygnen.
Som plåster på såren, om man nu får se det så, åkte hela familjen i augusti till Mallorca och soliga Alcudia Garden. Det var en händelserik resa, långt mer minnesvärd än -87 då familjen var på Kreta. Ett hotell utan pool och svärdfisk som den enda mat jag i princip åt. Mallorca var en helt annan sak. Barn- och ungdomsvänligt till förbannelse. Småungar med flytpuffar och finniga tonåringar som spanade runt på lättklädda tjejer i bikini. Det ni måste förstå som läser det här och inte var med när 80-talet begav sig var att detta var årtiondets mest lättklädda någonsin. Topless var standard, stringbikinis ordinärt förekommande och med en begynnande ungdomskille på kärleksmässig rebound var detta inte att betrakta som något mindre än paradiset. Vi lärde känna en familj från soliga Karlstad där deras äldsta grabb J (ett år yngre än mig) och jag blev oskiljaktiga. Vi spanade runt på tjejer dagarna i ända och tyckte livet var gott. Hela semestern kantades av solbränd hud, beachvolley, utflykter till drakgrottor, båtturer till närliggande småöar, kombinerade spelhallar med disco och ett gott liv i största allmänhet. När sedan eskapismen två veckor senare fick ett abrupt slut och kosan styrdes tillbaka mot Sverige skulle jag bli tvungen att inse den hårda sanningen. Ingenting var sig längre likt.
Soundtrack: Meat Loaf - Life Is a Lemon & I Want My Money Back (YouTube)
(jag vet att låten inte hade kommit -89 men den passar sammanhanget)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
