Miljön känns ganska familjär och bekväm. Är inte så många månader sedan jag var här senast då jag flög hem från Nya Zeeland (god I miss that place!). Talar naturligtvis om skrytbygget terminal 5 på London Heathrow. Det är imponerande flådigt på ett kanske inte helt humant sätt, men desto roligare att studera alla typer av människor som passerar förbi. Nationaliteter från världens alla hörn; stressade, avslappnade, barn i alla åldrar tillika deras obönhörliga fascination för flyg (dit jag självfallet också sållar mig), den unga kvinnan med jetlag några stolar bort som väntar på sin anslutning, omfamnande kärlek och tungt gråa regnmoln utanför. Ja det finns i princip ingen mer fascinerande plats än ankomsthallen på London's Heathrow som en torr engelsman uttryckte sig en gång i Love Actually.
Hela veckokarulsellen tog i alla fall sin början redan igår. Flög ner till huvudstaden där jag strålade samman med A som också var där över helgen. Dagen och kvällen kantades av trevligt fika på Riddarholmsgatan, god middag i en fantastisk lägenhet längs Strandvägen med ännu godare viner (naturaly Penfolds Bin2) och champagne som sällskap. Träffade nya människor vilket är någonting jag gillar skarpt med livet, och än bättre att en annan bekant slöt upp det annars lätt grabbiga sällskapet. Ni hittar lite bilder från kvällen i hennes blogg. Kvällen blev lång och avslutades med bastubad vid 3-snåret. Självfallet lyckades jag försova mig lite grann på morgonsidan och missade min beställda taxi. Tog picket och packet med andran i halsen, lubbade iväg i det knappt märkbara gryningsljuset och seglade ut till flygplatsen med taget. Ett tag senare sitter jag här på Heathrow, som en katt bland hermeliner.
Aberdeen nästa men först måste jag ha lunch. Det får bli på Gordon Ramsay's Plane Food restaurant alldeles bakom mig. When the opportunity arise, som man säger.
30 november, 2008
29 november, 2008
Time for tea ol' chap! (mixtape)
Nu drar jag till Aberdeen och Skottland för både doktorandkurs och soft r&r med lite stop-overs i svenska huvudstaden för att träffa trevligt folk. Ta-ta..
1. Jesus & Mary Chain - Far Gone & Out
2. Oasis - Up In The Sky
3. Simple Minds - I Travel
4. The Rascals - A Beautiful Morning
5. Lizz Wright - Salt
6. The Beatles - Eight Days A Week
7. Def Leppard - Waterloo Sunset (Kinks cover)
8. Troggs - Wild Thing
9. The Kinks - All Day And All Of The Night
10. Coldplay - Clocks
11. Justin Rutledge - Special
27 november, 2008
Paternalism
Vakna Herr Ornäs.
Varför? Har du fått tillåtelse? Av vem? Här råder sann och stark patriarkalisk familjehierarki ty en konung på ända i skitigt dass är av stark paternalistisk anda. Sov, sa jag.
Innerväggen var av trä likt alla andra trädass på det goda 1700-talet. Inte mycket skiljde det från mängden, inte ens det lilla kantiga hålet i dörren. Förutom kungen på ända då. Det luktade lite sisådär. Mest från väggen då den var aningens murken. Även kungen var murken på sina ställen, mest i skägget men doftade mer timotej. Om man luktade på nära håll kunde förnimmas en svag men perforerande hint av häst.
Herr Ornäs var mycket ovetande om trädasset. Alltså kungen på ända. För hans del kunde allt vara upprätt men mest omvänt. Det var Madames förtjänst. Tänk ändå om Herr Ornäs hade lite vin. Solen stod redan högt vid trätopparna. Eller var det hasselbuskarna? Skåpet ekar emellertid tomt så när på en möglig brödbit och torkad havre. "Vi har alltid jordkällaren!" utbrister Herr Ornäs med pekfingret i luften. Ändock lite på ända. Fingret då, eftersom det var tidigare brutet och misstogs för spiselkrok till både färg och form. "Sscchhh!" väser Madame från hörnet "ni stör kungen!". Herr Ornäs lyssnar ej då törsten hägrar. Jordkällaren huserade en dammig flaska rävgift. Dalmasmässig ur-adel eller ej på svenskt riddarhus 1778, en bouquet är allt jämt en bouquet oavsett thinner eller vinbärssaft. Man kunde icke veta med Madame. Livet var en fest. Skål för livet skål för död. Tänk ändå om det vore mjöd. Ack inte något av det, pur ättika häller Herr Ornäs genom halsen. Ögonvitor gulnar, rösten sviker och yvig skäggstubb ställs i givakt. Lite till vänster vore perfekt. Bra där. Sov, sa jag.
Kungen funderar. "Murken trävägg, jag doftar fortfarande timotej men skägget hintar om häst. Att detta vore bäst för mig, omvärnad och frihetinskränkt. Lustigt". Lustigt att lustigt dök upp, Lustig var kungens namn vilket man aldrig gjorde sig lustig över. Kunde sluta lustigt snabbt. Varför rullar mitt huvud bort från min kropp? Se där, lustig gjorde jag mig över kungen. Varför kan jag inte skratta? Ty luften är slut. God natt. Konsekvens och handling, vilken dålig bedömning. Kungen har bristande rationalitet men han står på ända i ett trädass. Självbestämmande är en dygd. Liberalt och fundamentalt.
"Har ni hört, kungen är borta", ropar slottsvakten utanför porten i hufvudstaden. "Lustigt" säger han för sig själv och ser sin kropp stå kvar i givakt emedan han rullar nedför den klapperstensklädda slottsvägen. I Dalarna och trädasset står allt jämt kungen på ända kvar med Herr Ornäs på intågande.
"Vilken lustig syn" utbrister han.
Varför? Har du fått tillåtelse? Av vem? Här råder sann och stark patriarkalisk familjehierarki ty en konung på ända i skitigt dass är av stark paternalistisk anda. Sov, sa jag.
Innerväggen var av trä likt alla andra trädass på det goda 1700-talet. Inte mycket skiljde det från mängden, inte ens det lilla kantiga hålet i dörren. Förutom kungen på ända då. Det luktade lite sisådär. Mest från väggen då den var aningens murken. Även kungen var murken på sina ställen, mest i skägget men doftade mer timotej. Om man luktade på nära håll kunde förnimmas en svag men perforerande hint av häst.
Herr Ornäs var mycket ovetande om trädasset. Alltså kungen på ända. För hans del kunde allt vara upprätt men mest omvänt. Det var Madames förtjänst. Tänk ändå om Herr Ornäs hade lite vin. Solen stod redan högt vid trätopparna. Eller var det hasselbuskarna? Skåpet ekar emellertid tomt så när på en möglig brödbit och torkad havre. "Vi har alltid jordkällaren!" utbrister Herr Ornäs med pekfingret i luften. Ändock lite på ända. Fingret då, eftersom det var tidigare brutet och misstogs för spiselkrok till både färg och form. "Sscchhh!" väser Madame från hörnet "ni stör kungen!". Herr Ornäs lyssnar ej då törsten hägrar. Jordkällaren huserade en dammig flaska rävgift. Dalmasmässig ur-adel eller ej på svenskt riddarhus 1778, en bouquet är allt jämt en bouquet oavsett thinner eller vinbärssaft. Man kunde icke veta med Madame. Livet var en fest. Skål för livet skål för död. Tänk ändå om det vore mjöd. Ack inte något av det, pur ättika häller Herr Ornäs genom halsen. Ögonvitor gulnar, rösten sviker och yvig skäggstubb ställs i givakt. Lite till vänster vore perfekt. Bra där. Sov, sa jag.
Kungen funderar. "Murken trävägg, jag doftar fortfarande timotej men skägget hintar om häst. Att detta vore bäst för mig, omvärnad och frihetinskränkt. Lustigt". Lustigt att lustigt dök upp, Lustig var kungens namn vilket man aldrig gjorde sig lustig över. Kunde sluta lustigt snabbt. Varför rullar mitt huvud bort från min kropp? Se där, lustig gjorde jag mig över kungen. Varför kan jag inte skratta? Ty luften är slut. God natt. Konsekvens och handling, vilken dålig bedömning. Kungen har bristande rationalitet men han står på ända i ett trädass. Självbestämmande är en dygd. Liberalt och fundamentalt.
"Har ni hört, kungen är borta", ropar slottsvakten utanför porten i hufvudstaden. "Lustigt" säger han för sig själv och ser sin kropp stå kvar i givakt emedan han rullar nedför den klapperstensklädda slottsvägen. I Dalarna och trädasset står allt jämt kungen på ända kvar med Herr Ornäs på intågande.
"Vilken lustig syn" utbrister han.
26 november, 2008
Press 'play'
Sarah Brightman - I Believe In Father Christmas
Det går inte förneka julkänslan hur mycket man än försöker.
Det går inte förneka julkänslan hur mycket man än försöker.
Anatomen
Är nu några dagar in på moment I av anatomin, sektion hals och huvud. Det har resulterat i att jag vaknar med ett ryck mitt i natten och utbrister "nervus abducens!". Lugnar ner mig själv och nynnar tyst "kranialnerv VI...mediala delen av fissura orbitalis superior..." innan jag somnar om med kudden hårt kramandes om livet.
Idag var det träff #1, min för övrigt enda träff då jag är bortrest hela nästa vecka, med vår amanuens som på något sätt ska lyckas med den monumentalt oöverkomliga uppgiften att banka in lite anatomiskt vett i våra tomma huvuden. Amanuensen var trevlig och så, förutom att han gick fram genom strukturer och hålrum som Speedy Gonzales på knark. Han nynnade dessutom på någon obskyr melodi när han fann tempot sjunka till strax under ljushastighet. Fick känslan av att vara lika snabb och effektiv som en snigel en måndag.
Muskelföreläsning på fredag. Allt om kärl och nerver efterföljande dagar är på nivån om självstudier. Jag litar starkt på kvällskombinationen skotsk pub, Guinness Stout och medhavda anatomikompendier. Eh.
Idag var det träff #1, min för övrigt enda träff då jag är bortrest hela nästa vecka, med vår amanuens som på något sätt ska lyckas med den monumentalt oöverkomliga uppgiften att banka in lite anatomiskt vett i våra tomma huvuden. Amanuensen var trevlig och så, förutom att han gick fram genom strukturer och hålrum som Speedy Gonzales på knark. Han nynnade dessutom på någon obskyr melodi när han fann tempot sjunka till strax under ljushastighet. Fick känslan av att vara lika snabb och effektiv som en snigel en måndag.
Muskelföreläsning på fredag. Allt om kärl och nerver efterföljande dagar är på nivån om självstudier. Jag litar starkt på kvällskombinationen skotsk pub, Guinness Stout och medhavda anatomikompendier. Eh.
23 november, 2008
Färgkodning
Tämligen intressant företeelse.
Utan att vi egentligen reflekterar särskilt mycket över det så färgas man fantastiskt mycket av sin omkringliggande tillvaro från det första tillfället vi slår upp våra ögon. En företeelse av både bra och dålig karaktär oavsett om man vill det eller inte. För face it, alla har vi tyckt våra föräldrar varit jobbiga stoffiler utan reell verklighetsanknytning vid både ett eller två tillfällen bare minimum. Saken är den att vi per automatik, men ändå i olika lång utsträckning, skaffar oss liknande egenskaper och lustiga företeelser. Genetik säger många, mest miljö säger andra. Vi har alltid en hårdkodad genetisk predisposition om vi blir långa, smala, håriga eller runda eller till viss del om vi har stumpar respektive kabelviror av känslomässiga stubiner. Men det kvarstår ändock, vi har alla möjligheter att förändras under vägens gång. Saken är bara, det är sällan vi gör det. Många av oss blir en inte alltför blek avbild av våra föräldrar, snarare en bild som om vi kände till den skulle skrämma oss.
Vi blir vår historia. Eller åtminstone, om den historia vi har är mörk och skrämmande lär vi oss av dem. Men har vi möjligheten att falla i samma mörker även om man egentligen vet bättre? Ja, självfallet. Vissa tycker påståendet är befängt och skrämmande men ägna det en tanke så kanske den känns mindre främmande. Varför skulle vi vara så annorlunda än våra föregångare? Har vi klockat in någon elementär ljusårsväxling i vårt beteende? Nej, vi lever snarare i en annan och mer öppen miljö som därmed bäddar för andra möjligheter. Vi gör dock, i stor utsträckning, ändå samma val med en liten twist.
Ta bara den hemska historien om Dave Pelzer, den lilla oskyldiga pojken som kallades Det av sin gravt alkoholiserade och misshandlande mamma. En mer misär och tragisk historia har jag aldrig läst, än heller har jag aldrig läst en sådan historia om att överkomma tragedier och forma ett eget och värdefullt liv. För mig är en av de mest hjärtskärande delarna i historien när han i vuxen ålder besöker sin då gamla och sjuka mamma. Under ett kort ögonblick förvandlas han till något vansinnigt. En blodtörstig lust att binda fast henne, misshandla henne till fördärvelse och låta henne själv få uppleva all den smärta som hon själv orsakade Dave. Han återfår sitt medvetande, störtar nästan ut därifrån och kör iväg. Med huset utom synhåll öppnar han dörren och kräks okontrollerat över de känslor som vällde över honom. Hela historien är för mig en berättelse om hur man påverkas av allting man utsätts för i livet, både positivt och negativt.
Aldrig skulle jag sett det som liten, än mindre som ungdom då världen låg för mina fötter (sic, vilket storhetsvansinne á tonårsfablesse man led av). Men när jag har nästa generation av både arv och miljö runt benen varje dag är det aldrig så påtagligt som nu. De tycker likadant, de gör samma misstag, de blir till en distorterad avbild av mig själv och min sambo utan deras kontroll. Fascinerande tillika skrämmande. Färgkodade från start.
Eller vad säger ni?
Utan att vi egentligen reflekterar särskilt mycket över det så färgas man fantastiskt mycket av sin omkringliggande tillvaro från det första tillfället vi slår upp våra ögon. En företeelse av både bra och dålig karaktär oavsett om man vill det eller inte. För face it, alla har vi tyckt våra föräldrar varit jobbiga stoffiler utan reell verklighetsanknytning vid både ett eller två tillfällen bare minimum. Saken är den att vi per automatik, men ändå i olika lång utsträckning, skaffar oss liknande egenskaper och lustiga företeelser. Genetik säger många, mest miljö säger andra. Vi har alltid en hårdkodad genetisk predisposition om vi blir långa, smala, håriga eller runda eller till viss del om vi har stumpar respektive kabelviror av känslomässiga stubiner. Men det kvarstår ändock, vi har alla möjligheter att förändras under vägens gång. Saken är bara, det är sällan vi gör det. Många av oss blir en inte alltför blek avbild av våra föräldrar, snarare en bild som om vi kände till den skulle skrämma oss.
Vi blir vår historia. Eller åtminstone, om den historia vi har är mörk och skrämmande lär vi oss av dem. Men har vi möjligheten att falla i samma mörker även om man egentligen vet bättre? Ja, självfallet. Vissa tycker påståendet är befängt och skrämmande men ägna det en tanke så kanske den känns mindre främmande. Varför skulle vi vara så annorlunda än våra föregångare? Har vi klockat in någon elementär ljusårsväxling i vårt beteende? Nej, vi lever snarare i en annan och mer öppen miljö som därmed bäddar för andra möjligheter. Vi gör dock, i stor utsträckning, ändå samma val med en liten twist.
Ta bara den hemska historien om Dave Pelzer, den lilla oskyldiga pojken som kallades Det av sin gravt alkoholiserade och misshandlande mamma. En mer misär och tragisk historia har jag aldrig läst, än heller har jag aldrig läst en sådan historia om att överkomma tragedier och forma ett eget och värdefullt liv. För mig är en av de mest hjärtskärande delarna i historien när han i vuxen ålder besöker sin då gamla och sjuka mamma. Under ett kort ögonblick förvandlas han till något vansinnigt. En blodtörstig lust att binda fast henne, misshandla henne till fördärvelse och låta henne själv få uppleva all den smärta som hon själv orsakade Dave. Han återfår sitt medvetande, störtar nästan ut därifrån och kör iväg. Med huset utom synhåll öppnar han dörren och kräks okontrollerat över de känslor som vällde över honom. Hela historien är för mig en berättelse om hur man påverkas av allting man utsätts för i livet, både positivt och negativt.
Aldrig skulle jag sett det som liten, än mindre som ungdom då världen låg för mina fötter (sic, vilket storhetsvansinne á tonårsfablesse man led av). Men när jag har nästa generation av både arv och miljö runt benen varje dag är det aldrig så påtagligt som nu. De tycker likadant, de gör samma misstag, de blir till en distorterad avbild av mig själv och min sambo utan deras kontroll. Fascinerande tillika skrämmande. Färgkodade från start.
Eller vad säger ni?
21 november, 2008
Förunderlig förändring
Börja med att låta dagens pärla Never Gonna Be Alone spela i bakgrunden.
För alldeles för många år sedan, någon gång i början av 90-talet stod en minnesvärd rad i ett CD-konvolut. Samlingsskivan "1982-1992" av Europe. Raden var inte en del av en låttext utan som sammanfattning. Den besitter förmågan att etsa sig fast på näthinnan, segla vidare in i hjärnbarken och väva ihop sig med alla tankemönster den finner. Vilande men från den dagen alltid uttalad i autonomt agerande, en del av filosofin om livet. Ord och fraser kan både förstärka tillika rasera människors förtroende när som helst och på ett ögonblick. Vi ställs på sidlinjen, utskrattade, uppskattade. Vi är älskade, lämnade, omtyckta. Du och jag. Allihop. Det sägs att ingen är den andra lik men ändå delar vi så mycket, ty alla ger av sig själv till andra med vetskapen om dess risker. Se hjärtat i mitt bröst, blottat och naket för livet. Varför leva till hälften än till fullo?
Pojkarna och flickorna stryker runt i skolans korridorer, kastar ensamma men hoppfulla blickar omkring sig för att bli sedd. Vissa blir sedda och allt får färg likt blommig sommaräng. Andra ses aldrig och gråskalan av individen bleknar in i betongväggen till osynlighet. Vänner kommer och går, barndomskamrater man förutsatte för livet går vänster när du går höger. Kärlekens högsta vågor tar en till höjder aldrig upplevt och lämnad faller man längst ner i djupet. Man lämnar ting och upplevelser bakom sig, minnen av svindlande varierad karaktär med förhoppning om förunderlig förändring. Den hittas, förloras och finns igen som vågor på havet. Möter barndomsvännen i nästa korsning. Omöjligt stanna kvar och stå still, vi går vänster vännen till höger. Vi gör misstag, vi sviker och bildar förtroenden. Allting tar aldrig slut.
Du läser "nothing is ever constant; except change" och vet med ens det ordnar sig till slut. Inget mörker är för mörkt ty dagen gryr åter. Vi är inte perfekta, aldrig kommer vi heller bli. Framför allt är vi alltid oss själva, aldrig konstanta men evigt föränderliga. På premissen om gott och ont är vadefter vi lever och lär. Ingenting är någonsin konstant, utom förändringen.
En trygghet bättre än något annat.
För alldeles för många år sedan, någon gång i början av 90-talet stod en minnesvärd rad i ett CD-konvolut. Samlingsskivan "1982-1992" av Europe. Raden var inte en del av en låttext utan som sammanfattning. Den besitter förmågan att etsa sig fast på näthinnan, segla vidare in i hjärnbarken och väva ihop sig med alla tankemönster den finner. Vilande men från den dagen alltid uttalad i autonomt agerande, en del av filosofin om livet. Ord och fraser kan både förstärka tillika rasera människors förtroende när som helst och på ett ögonblick. Vi ställs på sidlinjen, utskrattade, uppskattade. Vi är älskade, lämnade, omtyckta. Du och jag. Allihop. Det sägs att ingen är den andra lik men ändå delar vi så mycket, ty alla ger av sig själv till andra med vetskapen om dess risker. Se hjärtat i mitt bröst, blottat och naket för livet. Varför leva till hälften än till fullo?
Pojkarna och flickorna stryker runt i skolans korridorer, kastar ensamma men hoppfulla blickar omkring sig för att bli sedd. Vissa blir sedda och allt får färg likt blommig sommaräng. Andra ses aldrig och gråskalan av individen bleknar in i betongväggen till osynlighet. Vänner kommer och går, barndomskamrater man förutsatte för livet går vänster när du går höger. Kärlekens högsta vågor tar en till höjder aldrig upplevt och lämnad faller man längst ner i djupet. Man lämnar ting och upplevelser bakom sig, minnen av svindlande varierad karaktär med förhoppning om förunderlig förändring. Den hittas, förloras och finns igen som vågor på havet. Möter barndomsvännen i nästa korsning. Omöjligt stanna kvar och stå still, vi går vänster vännen till höger. Vi gör misstag, vi sviker och bildar förtroenden. Allting tar aldrig slut.
Du läser "nothing is ever constant; except change" och vet med ens det ordnar sig till slut. Inget mörker är för mörkt ty dagen gryr åter. Vi är inte perfekta, aldrig kommer vi heller bli. Framför allt är vi alltid oss själva, aldrig konstanta men evigt föränderliga. På premissen om gott och ont är vadefter vi lever och lär. Ingenting är någonsin konstant, utom förändringen.
En trygghet bättre än något annat.
20 november, 2008
Post tenta
Kliniska examinationen? Check.
Skriftliga tentan? Kändes check.
Firades med lunch på Lottas tillsammans med bästa A och nästa helg drar jag till Skottland en vecka.
Good life? Check.
Skriftliga tentan? Kändes check.
Firades med lunch på Lottas tillsammans med bästa A och nästa helg drar jag till Skottland en vecka.
Good life? Check.
17 november, 2008
Utmanad från höger, vänster och fler håll än så... I hear ya!
“De regler som gäller är: Länka till den/de person/er som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.”
- Likt två av mina utmanare Mården och Mårr (jag vet inte med dig Kat eller Jollan) lärde jag mig både läsa och skriva tidigt. Kunde det helt problemfritt när jag var 5 år. Detta resulterade i faktumet att jag fann lektioner i läs- och skrivlärande under första tiden på lågstadiet som extremt tråkigt och intetsägande. Kunde inte förstå mig på alla de andra som redan inte kunde det.
- Är vänsterhänt vilket ofta brukar kopplas samman med vissa former av kreativitet. Detta stämmer väl in på mig då jag tidigare både skrivit mycket musik, texter i varierad form och har en väldigt bra känsla för bild, form och färg. Att smeta ut bläck med handen när man skriver är dock nackdelen.
- Har legat under operationskniven två gånger, båda tillfällena som barn. Är därmed i vuxet tillstånd både utan halsmandlar och appendix (blindtarm). Att OP:a halsmandlarna var värst, kunde inte äta över huvudtaget på ett bra tag efteråt (inte före heller för den delen eftersom de var stora som pingisbollar i en 6-årings hals). Droppet var min vän och livhanke.
- Har ett sjukligt intresse för att läsa böcker men extremt svårt för deckare. Mer stereotypa och tråkiga böcker går ej att finna. Hej, här är en historia om en avdankad ex-militär/polis som snyltar in sig i någon härva av valfritt slag och skjuter sig sedan fri med en knorr på slutet. Usch.
- Besitter outtalad fablesse att kastas omkring i diverse anordningar av olika slag som utmanar en att hålla koll på vad som är upp och ner respektive höger och vänster. Kroppseget adrenalin är skönt. Sådant som bungy-jump, fallskärmshoppning, berg-o-dal banor, höga hastigheter och höjder m.m är utmaningar till för att överbryggas. Dock tvivlar jag starkt om jag skulle hoppa bungy från Macau Tower - 233 meter fritt fall. Allting har en gräns. Eller höjd...
- Är totalt oförmögen att hålla några sorts växter vid liv i mitt bohag. Det är faktiskt så illa att jag kan ta död på en kaktus utan några större problem (har bevisat det faktumet tre gånger) och därmed klassas som växternas egna Grim Reaper. De fåtalet växter som ändå existerar i mina fönster kände av den konstant dåliga karman direkt de kom innanför ytterdörren och är påtagligt medvetna om sin påskrivna dödsdom. Har mestadels därför övergått till prydnader i glaskrukor, plast och diverse annat snyggt som ej kräver vatten, ompyssling, vänliga ord eller mullig jord.
- Om jag inte får lyssna på musik varje dag kan man lika gärna begrava mig. Allt ifrån rock till synthpop, från klassisk Wagner till obskyr industrial - får det kroppen att gunga är det bra, oavsett genre. Bör sägas att en viss förkärlek för klassisk rock ändå är ganska uttalad. Musiknörd är jag oavsett.
Eftersom jag redan nu blivit utmanad från alla håll och kanter återstår väldigt få kvar att utmana. Så vitt jag vet har vi ändå Herr Ordsallad, Tinnitussan, Borsiin, Annevi, Emil och E kvar. Six out of seven ain't bad som någon sa...
- Likt två av mina utmanare Mården och Mårr (jag vet inte med dig Kat eller Jollan) lärde jag mig både läsa och skriva tidigt. Kunde det helt problemfritt när jag var 5 år. Detta resulterade i faktumet att jag fann lektioner i läs- och skrivlärande under första tiden på lågstadiet som extremt tråkigt och intetsägande. Kunde inte förstå mig på alla de andra som redan inte kunde det.
- Är vänsterhänt vilket ofta brukar kopplas samman med vissa former av kreativitet. Detta stämmer väl in på mig då jag tidigare både skrivit mycket musik, texter i varierad form och har en väldigt bra känsla för bild, form och färg. Att smeta ut bläck med handen när man skriver är dock nackdelen.
- Har legat under operationskniven två gånger, båda tillfällena som barn. Är därmed i vuxet tillstånd både utan halsmandlar och appendix (blindtarm). Att OP:a halsmandlarna var värst, kunde inte äta över huvudtaget på ett bra tag efteråt (inte före heller för den delen eftersom de var stora som pingisbollar i en 6-årings hals). Droppet var min vän och livhanke.
- Har ett sjukligt intresse för att läsa böcker men extremt svårt för deckare. Mer stereotypa och tråkiga böcker går ej att finna. Hej, här är en historia om en avdankad ex-militär/polis som snyltar in sig i någon härva av valfritt slag och skjuter sig sedan fri med en knorr på slutet. Usch.
- Besitter outtalad fablesse att kastas omkring i diverse anordningar av olika slag som utmanar en att hålla koll på vad som är upp och ner respektive höger och vänster. Kroppseget adrenalin är skönt. Sådant som bungy-jump, fallskärmshoppning, berg-o-dal banor, höga hastigheter och höjder m.m är utmaningar till för att överbryggas. Dock tvivlar jag starkt om jag skulle hoppa bungy från Macau Tower - 233 meter fritt fall. Allting har en gräns. Eller höjd...
- Är totalt oförmögen att hålla några sorts växter vid liv i mitt bohag. Det är faktiskt så illa att jag kan ta död på en kaktus utan några större problem (har bevisat det faktumet tre gånger) och därmed klassas som växternas egna Grim Reaper. De fåtalet växter som ändå existerar i mina fönster kände av den konstant dåliga karman direkt de kom innanför ytterdörren och är påtagligt medvetna om sin påskrivna dödsdom. Har mestadels därför övergått till prydnader i glaskrukor, plast och diverse annat snyggt som ej kräver vatten, ompyssling, vänliga ord eller mullig jord.
- Om jag inte får lyssna på musik varje dag kan man lika gärna begrava mig. Allt ifrån rock till synthpop, från klassisk Wagner till obskyr industrial - får det kroppen att gunga är det bra, oavsett genre. Bör sägas att en viss förkärlek för klassisk rock ändå är ganska uttalad. Musiknörd är jag oavsett.
Eftersom jag redan nu blivit utmanad från alla håll och kanter återstår väldigt få kvar att utmana. Så vitt jag vet har vi ändå Herr Ordsallad, Tinnitussan, Borsiin, Annevi, Emil och E kvar. Six out of seven ain't bad som någon sa...
Tentaplugg denna måndag kantas av....
Anthon Berg strawberry & orange.
Kaffe.
Panik över forskning som blöder likt ett öppet sår pga min arbetsbrist tills post tenta.
Panik över kliniska examinationen i morgon.
Musiken "More Modern Short Stories From Hello Saferide" i bakgrunden.
En önskan om att se film (Hancock och Definitely Maybe) och äta ostbågar i kväll som bara förblir en önskan.
Nu laga middag åt Bill & Bull; gräddstuvade nudlar med svamp- och rödlöksfylld kycklingfilé toppad med syrlig apelsinsås.
Kaffe.
Panik över forskning som blöder likt ett öppet sår pga min arbetsbrist tills post tenta.
Panik över kliniska examinationen i morgon.
Musiken "More Modern Short Stories From Hello Saferide" i bakgrunden.
En önskan om att se film (Hancock och Definitely Maybe) och äta ostbågar i kväll som bara förblir en önskan.
Nu laga middag åt Bill & Bull; gräddstuvade nudlar med svamp- och rödlöksfylld kycklingfilé toppad med syrlig apelsinsås.
16 november, 2008
Kallt
Träden utanför bussens fönster är kala och nakna precis som mig. Hela upplevelsen är som en upphakad gammal LP-skiva. Samma fraser, samma brutalt bleka jargong gör mig frustrerad, arg och uppgiven. Vill klä det i ord men allt fastnar i halsen likt pennan fryser fast mot det blanka papperet. Vitt och blekt stirrar det tillbaka på mig, tomt och färglöst. Juno på bildskärmen är ett vackert familjedrama som ger mig kalla kårar, i bakhuvudet ringer bara minnet av telefonsamtalet. Min bror och hans nyblivna fru förlorade deras älskade barn som skulle födas om några veckor. Abruptio placentae cirkulerar i huvudet som durrande tinnitus och jag förmår inte greppa deras sorg och förlust. Enbart tragedi när ovillkorligt älskat liv släcks innan det ens sett dagens ljus. Det gjordes allt som kundes men allt var ingenting.
Längs de öppna vidderna knarrar det av frosten under fötterna. Krasar lätt som ögonblicksmässig tyngd från ingenstans på tunn sjöis. Blek sol skiner ömsom döljs av vispiga molnslöjor då jag drar jackans ulliga krage närmare inpå halsen och öronen. Kylan kommer inte från luftens minusgrader utan tankarnas kalla neuroner. De kyler märg, ben och muskler, gör mig stel till fördärvelse. Tar foton med symbolik på det kalla och överjävliga. Säg mig var är det vackra ty jag ser ingenting.
Mina strategier för hantering är på upphällningen, knäckt och bruten som en frusen björkkvist den kalllaste av midvinterdagar. Vill fly, springa och vända ryggen åt det dåliga som en feg soldat i smutsig skyttegrav. Höga adaptiva försvar bortblåsta och urblekta. Jag har så mycket och andra ingenting, feg är vad jag är. Ynkrygg. Jag lever min dröm på många sätt när andras liv kantas av mardrömmar. Vadå rättvisa? Håna mig ej! Livets bägare av vatten för alla runt omkring är snart torrare än ökensand. I mitten står jag fast och ser inte skogen för träden.
Oförmögen till rörelse, än mindre ord.
Längs de öppna vidderna knarrar det av frosten under fötterna. Krasar lätt som ögonblicksmässig tyngd från ingenstans på tunn sjöis. Blek sol skiner ömsom döljs av vispiga molnslöjor då jag drar jackans ulliga krage närmare inpå halsen och öronen. Kylan kommer inte från luftens minusgrader utan tankarnas kalla neuroner. De kyler märg, ben och muskler, gör mig stel till fördärvelse. Tar foton med symbolik på det kalla och överjävliga. Säg mig var är det vackra ty jag ser ingenting.
Mina strategier för hantering är på upphällningen, knäckt och bruten som en frusen björkkvist den kalllaste av midvinterdagar. Vill fly, springa och vända ryggen åt det dåliga som en feg soldat i smutsig skyttegrav. Höga adaptiva försvar bortblåsta och urblekta. Jag har så mycket och andra ingenting, feg är vad jag är. Ynkrygg. Jag lever min dröm på många sätt när andras liv kantas av mardrömmar. Vadå rättvisa? Håna mig ej! Livets bägare av vatten för alla runt omkring är snart torrare än ökensand. I mitten står jag fast och ser inte skogen för träden.
Oförmögen till rörelse, än mindre ord.
15 november, 2008
14 november, 2008
12 november, 2008
Medicinskt jiddrande från uppgiven kandidat
Tröttsamt är inte ordet för fadäsen also known as PVK. Jag säger det bara en gång, denna sak är from hell när det kommer till mig och mitt handlag. Intramuskulär injektion? Check. Blodprovstagning? Check. Subkutan injektion? Check. PVK? Aldrig ens i närheten av check.
Världens snällaste A ställde upp tre gånger för misshandel av undertecknad men inte lyckades jag något bättre för det. Visst, sticket in går bra och blod i PVK:n är check, för in ytterligare någon millimeter går bra men sedan när jag samtidigt ska dra ut mandrängen och föra in resterande del av PVK:n går det käpprätt västerut. Jag ser nålshuvudet i plasten precis utanför huden för att sedan manövrera in den, men det går inte. Jag får gotta mig i faktumet att A misslyckades med sin PVK på mig och därmed tog hans lucky streak slut. Fast jag gottar mig inte åt faktumet att det värker som fan där han satt in den. Lätt tromboflebit? Check. Nu har jag tränat och ska enbart hem, äta mackor, dricka varm choklad och se filmen Notes On A Scandal.
Uppgiven? Check.
Världens snällaste A ställde upp tre gånger för misshandel av undertecknad men inte lyckades jag något bättre för det. Visst, sticket in går bra och blod i PVK:n är check, för in ytterligare någon millimeter går bra men sedan när jag samtidigt ska dra ut mandrängen och föra in resterande del av PVK:n går det käpprätt västerut. Jag ser nålshuvudet i plasten precis utanför huden för att sedan manövrera in den, men det går inte. Jag får gotta mig i faktumet att A misslyckades med sin PVK på mig och därmed tog hans lucky streak slut. Fast jag gottar mig inte åt faktumet att det värker som fan där han satt in den. Lätt tromboflebit? Check. Nu har jag tränat och ska enbart hem, äta mackor, dricka varm choklad och se filmen Notes On A Scandal.
Uppgiven? Check.
11 november, 2008
Sjukdomar och samtal
Bah, att hålla mig borta från bloggen är som att be en fluga sluta sukta efter socker. Impossiblé (med franskt uttal).
Idag hade vi samtalsmetodik på schemat och jag har, på kort tid, utvecklat ett synnerligen starkt förtroende för detta genomgående moment i utbildningen. Det är givande på så väldigt många nivåer. Man reflekterar över sig själv som person, sin framtida yrkesroll, man utvecklar ens förmåga att lista ut, bekräfta och hantera patienters olika affekter, försvar och föreställningar. En interaktivt lärande process där lärandet handlar lika mycket om en själv som det gör om andra.
Dagens övning bestod av att alla i gruppen förberett var sin patientroll där man skulle alternera mellan att vara behandlande läkare, patient och olika typer av obervatörer. De fiktiva patientrollerna som uppdagades var följande:
Idag hade vi samtalsmetodik på schemat och jag har, på kort tid, utvecklat ett synnerligen starkt förtroende för detta genomgående moment i utbildningen. Det är givande på så väldigt många nivåer. Man reflekterar över sig själv som person, sin framtida yrkesroll, man utvecklar ens förmåga att lista ut, bekräfta och hantera patienters olika affekter, försvar och föreställningar. En interaktivt lärande process där lärandet handlar lika mycket om en själv som det gör om andra.
Dagens övning bestod av att alla i gruppen förberett var sin patientroll där man skulle alternera mellan att vara behandlande läkare, patient och olika typer av obervatörer. De fiktiva patientrollerna som uppdagades var följande:
- Elof, 74 år, KOL inducerad pga rökning
- Jonas, 20 år, med ulcerös colit
- Linda, 30 år, multipelt myelom med patologisk revbensfraktur
- Erik, 14 år, obstinat tonåring med begynnande ledgångsreumatism (min roll)
- Martin, 42 år, Systemisk Lupus Erythematosus (SLE)
- Leif, 72 år, har pankreascancer och kommer in för samtal om palliativ vård
- Våga stå för när man inte kan
- Avslutningen och återkopplingen är synnerligen viktig
- Cave för att ställa tidig diagnos
- Fånga upp det patienten säger, och inte säger
- Att inte överge när vi inte längre kan bota
- Det är inte så lätt, att vara förvirrad är OK
- Hålla sig lugn och ta tid att tänka efter
- Tystnad är talande
10 november, 2008
Runner's Loop
Starten på veckan liknar mer ett maratonlopp i OS och någon mållinje är inte i sikte förrän slutet av nästa vecka. Loppet består av tentaplugg en masse, mer TKT av injektion- och provtagningstekniker, samtalsmetodik, patienträttigheter och massor med labbande i forskningsgrottan. För närvarande fem parallella laborationer att bolla med. Helgen innebär också en visit hos mor. Om jag därmed inte hör av mig i detta personliga forum på några dagar vet ni var jag är; någonstans mellan böcker och bussfärder.
Mitt i allt av dagens labbande behövdes en välbehövlig paus så det blev en god latté på Schmäck med A nere på stan strax efter lunch. Lättsamma dialoger och några skratt kan göra underverk för humöret. Väl hemma hade jag fortfarande den fantastiska middagen Dr Wannabee tillagade i tanken så jag gick lös lite extra. Blev viltkryddad hjortstek med potatismos och varm sallad toppad med balsamicoreduktion. Smakade toppen.
Just nu är emellertid hjärnan både trött, seg och slut efter flera timmar av pluggande. Sitter omgiven av en laptop och pappershögar. Resten av kvällen är bara ett likhetstecken med några varma mackor och de två senaste avsnitten med Grey's Anatomy.
Mitt i allt av dagens labbande behövdes en välbehövlig paus så det blev en god latté på Schmäck med A nere på stan strax efter lunch. Lättsamma dialoger och några skratt kan göra underverk för humöret. Väl hemma hade jag fortfarande den fantastiska middagen Dr Wannabee tillagade i tanken så jag gick lös lite extra. Blev viltkryddad hjortstek med potatismos och varm sallad toppad med balsamicoreduktion. Smakade toppen.Just nu är emellertid hjärnan både trött, seg och slut efter flera timmar av pluggande. Sitter omgiven av en laptop och pappershögar. Resten av kvällen är bara ett likhetstecken med några varma mackor och de två senaste avsnitten med Grey's Anatomy.
09 november, 2008
Perspektiv
Lätt bris, vajande segel, knappt krusad vattenyta som likt en avgrund delas av förens drivande kraft. På däck en ensam själ av åsikter, vilja och äventyrslust. Följ inte efter ty detta är min väg och mitt val icket ditt. Jag är en pirat dömd endast av mig själv. Kölvattnet lätt krusat men snart återställt ty däcket klyver linjen i horisonten med solen i samma följsamma bana. Månen möter solens nedgång med sin uppgång mot ett skymmande himlavalv. Perspektiv.
I skymningsljuset ovanför klyver vingarna vindens virvlar och rätar ut dem likt vita streck. Färden ovanför kryper förbi men underifrån en halsbrytande upplevelse av fart. Allt sker samtidigt och ger kraft uppåt som lyfter en till högre höjder. Ny värld skådas ovan molnen där vinden piskar ansiktet, lugnet är påtagligt med miniatyrer av markens viktigheter i praktiken nästan bortblåst. Perspektiv.
Härdat glas skiljer ögonen från dimman av grått och grönt hastigheten målar upp. Öronen kopplar bort suset och den fiktiva tystnaden är påtagligt tung. Radion spelar en ridå av toner i bakgrunden. Mer dimma, någon mil till. Perspektiv.
Vår resande fot är en parallell till våra liv, tiden tickar iväg där avstånden förlorar sina fasta grepp. Luften, vattnet och vägen inga hållpunkter, endast en förbipasserande parentes man varken lägger märke till, än mindre ser. Vad har hänt med vår syn? Blindhet från det tidigare tydligt visuella? Avstånd existerar ej ty timmar och mil har blivit en abstrakt konst, jag är där jag är när du är där du är. Varsitt hörn av soffan eller varsitt hörn av världen, vari ligger skillnaden? Vi kan icke mötas på halv väg då vi inte längre hittar vägen. En vandring på parallella vägar utan kopplingar. Hej på dig, jag är här och du är där. Ett avstånd av luft, vatten, väg eller känslor står i vägen för ord av väl vald karaktär. Två själar strävar alltid åt två håll, aldrig åt samma. Den ena ger upp sin dröm när den andra förverkligar sin. Vem strävar hårdast? Följer du med? New York, Nya Zeeland, grannen? Jag måste förverkliga mig själv ty mitt egna rum kommer först, men snälla följ med ty annars är rummets väggar vita och kala kontra passionerat röda. Perspektiv.
Vi är ingenting utan den andra men samtidigt är vi allt när vi står nakna och själva.
Reflektion och perspektiv.
Jag vill rikta ett tack till Annevi Petersson då hennes text ”Drömmar” gav mig grundidén till vad som blev ”Perspektiv”.
I skymningsljuset ovanför klyver vingarna vindens virvlar och rätar ut dem likt vita streck. Färden ovanför kryper förbi men underifrån en halsbrytande upplevelse av fart. Allt sker samtidigt och ger kraft uppåt som lyfter en till högre höjder. Ny värld skådas ovan molnen där vinden piskar ansiktet, lugnet är påtagligt med miniatyrer av markens viktigheter i praktiken nästan bortblåst. Perspektiv.
Härdat glas skiljer ögonen från dimman av grått och grönt hastigheten målar upp. Öronen kopplar bort suset och den fiktiva tystnaden är påtagligt tung. Radion spelar en ridå av toner i bakgrunden. Mer dimma, någon mil till. Perspektiv.
Vår resande fot är en parallell till våra liv, tiden tickar iväg där avstånden förlorar sina fasta grepp. Luften, vattnet och vägen inga hållpunkter, endast en förbipasserande parentes man varken lägger märke till, än mindre ser. Vad har hänt med vår syn? Blindhet från det tidigare tydligt visuella? Avstånd existerar ej ty timmar och mil har blivit en abstrakt konst, jag är där jag är när du är där du är. Varsitt hörn av soffan eller varsitt hörn av världen, vari ligger skillnaden? Vi kan icke mötas på halv väg då vi inte längre hittar vägen. En vandring på parallella vägar utan kopplingar. Hej på dig, jag är här och du är där. Ett avstånd av luft, vatten, väg eller känslor står i vägen för ord av väl vald karaktär. Två själar strävar alltid åt två håll, aldrig åt samma. Den ena ger upp sin dröm när den andra förverkligar sin. Vem strävar hårdast? Följer du med? New York, Nya Zeeland, grannen? Jag måste förverkliga mig själv ty mitt egna rum kommer först, men snälla följ med ty annars är rummets väggar vita och kala kontra passionerat röda. Perspektiv.
Vi är ingenting utan den andra men samtidigt är vi allt när vi står nakna och själva.
Reflektion och perspektiv.
Jag vill rikta ett tack till Annevi Petersson då hennes text ”Drömmar” gav mig grundidén till vad som blev ”Perspektiv”.
08 november, 2008
Fest, dans & choklad
Disputationsfesten blev en riktig höjdare trots sned slips och sprängande bihålor. Champagne, god mat (medelhavsbuffé), tiramisu, röda viner kantat med många skratt, spex och trevliga dialoger. Samtalade bland annat med A's pappa som är både anestesi- och smärtläkare. Vilken kunskap. Till bords var jag omringad av doktorander inom yrkes- och miljömedicin med väldigt diversifierade bakgrunder som beteendevetare, sjukgymnaster och annat. Stimulerande till topp och tiden blåste förbi i ett rungande huj.
Kvällen blev, åtminstone relativt ung, då morgonen bjöd på sista pyttedansen med dottern. Pippi hälsade på och hon sken som solen på en klarblå himmel hela tiden. Dottern alltså. För sista gången yttrades därmed även frasen "Ajö ajö och tack för idag, idag har vi dansat jättebra". Fast vi återkommer till vårterminen.
Gick sedan en sväng på den magnifika barnbutiken Sagolika Ting som med hästlängder och en mil klår allt vad nationella barnkedjor (sätt in valfritt namn) heter, mest för att få lite trevliga julklappsidéer. Dottern var synnerligen charmig när hon föll mentalt pladask över en gigantisk och mjuk Hello Kitty. Ungefär samma blick jag skulle få om jag höll en Canon Mark II i händerna. Innan hemfärd landade jag även inne i Chokladbutiken och gick därifrån med en liten ask Lily O'Briens praliner. Ypperligt sällskap till kvällens glas vin och goda middag.
Mjukispappa och vardagslyx? Nej, kalla det livsnjutning. Mer sådant till folket.
Kvällen blev, åtminstone relativt ung, då morgonen bjöd på sista pyttedansen med dottern. Pippi hälsade på och hon sken som solen på en klarblå himmel hela tiden. Dottern alltså. För sista gången yttrades därmed även frasen "Ajö ajö och tack för idag, idag har vi dansat jättebra". Fast vi återkommer till vårterminen.
Gick sedan en sväng på den magnifika barnbutiken Sagolika Ting som med hästlängder och en mil klår allt vad nationella barnkedjor (sätt in valfritt namn) heter, mest för att få lite trevliga julklappsidéer. Dottern var synnerligen charmig när hon föll mentalt pladask över en gigantisk och mjuk Hello Kitty. Ungefär samma blick jag skulle få om jag höll en Canon Mark II i händerna. Innan hemfärd landade jag även inne i Chokladbutiken och gick därifrån med en liten ask Lily O'Briens praliner. Ypperligt sällskap till kvällens glas vin och goda middag.
Mjukispappa och vardagslyx? Nej, kalla det livsnjutning. Mer sådant till folket.
06 november, 2008
Velour och silmariller
Det kittlades under gårdagen. Morgonen bjöd på sandpapper av grovlek tre. Halsen mår inte som den förtjänar ty detta öde är ingen önskvärt. Jag avskyr förkylningar, särskilt sådana av större storlek och i stadiet där man fortfarande känner av dess utbrytarförmåga. En förmåga lätt i samma klass som Michael Scofield i Prison Break.
Hela förmiddagen på labbet var en enda lång startsträcka mot ökad trötthet och sinande tålamod. Huvudet befann sig under armen med forskningslogiken i betungande släptåg. Desperata försök att strukturera upp de kommande dagarna på labbet var måttligt lyckosamt, särskilt då jag i morgon lyckades pricka in en massa labbande pga ett mycket idiotiskt telefonsamtal jag aldrig borde ringt. Lida pin? Indeed. Telefoner är ett sattyg inte av denna värld.
Eftermiddagen i regi av mer träning på samtalsmetodik och samtal om gårdagens dag på hälsocentral. Bra övningar och så men mitt medvetande var lite på kant. Avslutade dagen med en bakelse på jobbet och en promenad hemåt i mörkret alldeles för sent för mitt eget bästa. I spegeln ser jag en dyster Onkel Fester, på tv:n Reign Over Me.
I morgon disputation och fest för mycket duktiga A. Tänk bubbel, skratt och uppklädda människor. Skåda i sin egna realitet huvudvärk, sprängfyllda bihålor och slipsen på sned. Giv mig en silmarill.
Hela förmiddagen på labbet var en enda lång startsträcka mot ökad trötthet och sinande tålamod. Huvudet befann sig under armen med forskningslogiken i betungande släptåg. Desperata försök att strukturera upp de kommande dagarna på labbet var måttligt lyckosamt, särskilt då jag i morgon lyckades pricka in en massa labbande pga ett mycket idiotiskt telefonsamtal jag aldrig borde ringt. Lida pin? Indeed. Telefoner är ett sattyg inte av denna värld.
Eftermiddagen i regi av mer träning på samtalsmetodik och samtal om gårdagens dag på hälsocentral. Bra övningar och så men mitt medvetande var lite på kant. Avslutade dagen med en bakelse på jobbet och en promenad hemåt i mörkret alldeles för sent för mitt eget bästa. I spegeln ser jag en dyster Onkel Fester, på tv:n Reign Over Me.
I morgon disputation och fest för mycket duktiga A. Tänk bubbel, skratt och uppklädda människor. Skåda i sin egna realitet huvudvärk, sprängfyllda bihålor och slipsen på sned. Giv mig en silmarill.
05 november, 2008
Teorins praktik
Hojade i morse, med höga förväntningar, till en av stadens hälsocentraler för tillfället att sitta med under samtal mellan patient och läkare. Vi kandidater hade möjligheten att samtala lite med patienten före respektive efter mötet med läkaren. En riktigt bra övning på pappret som kan vara synnerligen givande men realiteten motsvarar sällan teorin. Murphy's kallas den visst. Patienterna var allt annat än villiga att låta en kandidat sitta med under samtalet och under en hel dag på HC fick jag möjligheten att vara med på två samtal. Två och två förresten, snarare ett och ett halvt. När jag var på väg till det andra samtalet efter att ha samtalat med patienten ångrar sig plötsligt läkaren i fråga och yttrar "nä, jag vill helst träffa denna patient själv".
Hej, här står jag med fånig strut på huvudet. Vattna mina fålar fem.
Lunchen bjöd dock på trevligt samtal med två ST-läkare i allmänmedicin och bidrog starkt till dagens positiva behållning. Tillika så gjorde även det samtal jag fick vara med på runt morgonkvisten som var intressant på många nivåer.
Någon timme efter lunch var det vaccinationstillfälle mot influensa och i princip inga fler inbokade patienter. Då avlägsnade sig jag och kandidat E därifrån med en målande känsla av snopenhet. Surt, sa räven. Det blev inte så bra som väntat.
Nu italiensk pasta med ruccola, pinjenötter, haricos verts och bacon tillsammans med en honungs- och citronglacerad bit fläskfilé. Hoppas på positivt moodswing post utfodring.
Hej, här står jag med fånig strut på huvudet. Vattna mina fålar fem.
Lunchen bjöd dock på trevligt samtal med två ST-läkare i allmänmedicin och bidrog starkt till dagens positiva behållning. Tillika så gjorde även det samtal jag fick vara med på runt morgonkvisten som var intressant på många nivåer.
Någon timme efter lunch var det vaccinationstillfälle mot influensa och i princip inga fler inbokade patienter. Då avlägsnade sig jag och kandidat E därifrån med en målande känsla av snopenhet. Surt, sa räven. Det blev inte så bra som väntat.
Nu italiensk pasta med ruccola, pinjenötter, haricos verts och bacon tillsammans med en honungs- och citronglacerad bit fläskfilé. Hoppas på positivt moodswing post utfodring.
04 november, 2008
Med eller utan honung
Surrande bi. Viskande lövträd. Gult och svart. Flittrande vingar under brännhet sol och kupans gömda gula guld. Låtom oss gå husesyn i samhället. Finns kännedomen och kunskapen om säkerhetsföreskrifterna och farlighetsmärkning på yrkets risker? Förvaras måhända de kemiska produkterna för processen avskilt från oberöriga och små klåfingriga bibarn? Är de kemiska preparaten godkända av samhällets överhuvud Apis Mellifera? Glöm ej skyddsglasögon då man befinner sig på den vackra och soliga sidan av livet ty du måste hålla dig frisk. Honungstransfusioner måste vara av yppersta kvalité där smak, arom, renhet, jäsning och vattenhalt är a och o. Har du en refraktometer? Svärmförhindrande åtgärder även om snällheten då är som störst. Ska vi besöka din skorsten och ta en titt? Undvik röveri och fram för fromheten, gärna trifolium och lind. Smaken är frisk, något huggande bitsk. Vissa tycker för mycket åt vänster medan andra lutar åt höger men aldrig upp. Balansera med lite ljung, än mer hallon och höstkvällens tekopp räddas som Rapunzel med sitt långa hår i elfenbentornets högsta fönster.
Fröken Nattly på uteserveringen längs Birger Jarlsgatan, ja nästan Kungsgatan om man så vill. Solen från brännhet himmel målad i rött och blått, eller lite guld om man så vill. Kanske en blandning av sött, surt och salt om man så vill. Fast det kan vara att gå för långt, ända till Melker Jungs gamla glasbruk på Söders Renstiernas gata. Fröken Nattly sippar på sitt eftermiddagsté, kaffe går inte för sig. En skymf mot naturalismen. Honungskakan är söt, rik med kung Davids anor i nära antågande. Läpparna bryter krispigheten som den ljuvliga dansen bryter tystnaden i Jerusalem. Vinet höjer dansens rytmer till nya höjder, snurra horisontellt som propellern på en fallos, lättviktigt framåtlutad. Stönande läten av förnöjsam extas med hävande bröst i stötande symbios. Viktlöshet som ett nyfiket bibarn med flittrande vingar under mörk sol. Nattsvart sol om man vill. Fröken Nattly likt David under Sauls beskydd dess efterträdare och av profeten smord. Vad blir kvar åt oss? Honung? Fröken Nattly i betraktarens ögon likställd Sion men ändå sitter hon där på Birger Jarlsgatan och smuttar på sitt té, om man så vill.
Är allt en bisak? En bisyssla?
Herr Semb om någon vet.
Fröken Nattly på uteserveringen längs Birger Jarlsgatan, ja nästan Kungsgatan om man så vill. Solen från brännhet himmel målad i rött och blått, eller lite guld om man så vill. Kanske en blandning av sött, surt och salt om man så vill. Fast det kan vara att gå för långt, ända till Melker Jungs gamla glasbruk på Söders Renstiernas gata. Fröken Nattly sippar på sitt eftermiddagsté, kaffe går inte för sig. En skymf mot naturalismen. Honungskakan är söt, rik med kung Davids anor i nära antågande. Läpparna bryter krispigheten som den ljuvliga dansen bryter tystnaden i Jerusalem. Vinet höjer dansens rytmer till nya höjder, snurra horisontellt som propellern på en fallos, lättviktigt framåtlutad. Stönande läten av förnöjsam extas med hävande bröst i stötande symbios. Viktlöshet som ett nyfiket bibarn med flittrande vingar under mörk sol. Nattsvart sol om man vill. Fröken Nattly likt David under Sauls beskydd dess efterträdare och av profeten smord. Vad blir kvar åt oss? Honung? Fröken Nattly i betraktarens ögon likställd Sion men ändå sitter hon där på Birger Jarlsgatan och smuttar på sitt té, om man så vill.
Är allt en bisak? En bisyssla?
Herr Semb om någon vet.
Läkare - ett kall, ett krav eller något helt alldeles vanligt?
I senaste numret av Läkartidningen läste jag en intressant artikel med titeln "Hårda krav på svenska läkarstudenter i Polen". Tydligen är det runt 2400 svenskar som läser medicin utanför Sveriges gränser, och då är det endast de antal studenter som är registrerade genom CSN. Antagligen är det ännu fler. Det kan jämföras med att vi i Sverige i dagsläget har ungefär 6500 läkarstudenter utspridda över alla terminer och de studieorter som finns. Det är en vansinnigt hög siffra, utlandsstudenter alltså.
Studenterna beskriver en utbildning som är väldigt långt ifrån den svenska. Det handlar långt mer om katedrala föreläsningar med mässande föreläsare och hög nivå på detaljkunskap, medan den svenska är mer 'patientorienterad'. Det ska också noteras att utbildningarna utanför Sverige blir ganska kostsamma, ofta med notor 6-700 000. Det händer också att man ofta får läsa om någon kurs vilket då kostar en normal terminsavgift (ungefär 40 000 svenska kronor). Fördelen att läsa i andra länder som också är medlemmar av EU gör det lättare att sedan söka sig tillbaka till Sverige, eller för den delen andra länder att jobba i med AT, ST eller annan typ av läkartjänst. Intervjuer av några läkarstudenter säger också att ingen av dem har några planer på att stanna kvar i det land dom studerar i när dom är klara, utan i de flesta fall "vill tillbaka hem". Jag har även, tack vare min vän A, fått veta mycket om att läsa läkare utomlands då han själv började på det spåret innan han vände tillbaka till hemlandet och blev kursare med mig. Gräsets grönska kan onekligen variera om man säger så.
Men allt detta får mig att fundera. Vad är det som gör just läkarutbildningen så vansinnigt intressant för många unga människor i detta avlånga land?Jag kritiserar inte att många vill bli läkare, det vore som att kasta ett gruslass i glashus kontra mitt egna val. Snarare tycker jag det är bra eftersom vi står inför en stor läkarbrist och det därmed finns ett stort behov för utbildade läkare, men ändå, varför detta mastodontaktiga intresse?
Jag tycker snarare att läkaryrket är alldeles för glorifierat. Det har ett oförtjänt gott rykte och betraktas av många med en sorts piedestal-status. Men till vilken nytta? Det är bara ett vårdyrke och ett yrke precis som vilket annat som helst i samhället. Men betraktas man som duktig, har höga betyg, lätt för att lära sig osv är det som om det existerar någon sorts fundamental underliggande betydelse "att bli läkare". Jag anser snarare att läkare ska man bli om man känner ett kall inför yrket, att man verkligen vill inneha en vårdande roll gentemot andra människor som också kantas av en förkärlek till problemlösningar. Inte på grund av en genetiskt medfödd lätthet för facklitterär teori.
Tyvärr har jag hittills i mitt liv träffat på alldeles för många som, bara för att dom fått toppbetyg väljer läsa till läkare för att dom kan, inte för att dom vill. Måhända är det jag som kanske då betraktas som småaktig och petig på näsan, men då borde man väl ändå välja och läsa till ett annat yrke än att välja något bara för en fantasifull och allt annat än reell prestige?
Min övertygelse är att på grund av den extrema konkurrensen till platserna på läkarutbildningen missar man nog många som skulle bli väldigt bra läkare även om dom inte besitter toppbetyg. Alla kan inte heller läsa utomlands. Sedan finns det självfallet, nota bene och det tror jag gäller de allra flesta, som är både väldigt smarta och blir fantastiskt duktiga läkare. Allt är inte bara svart eller vitt.
En sådan vinkelvolt.
Alla bilder (c)Läkartidningen 44(105):3096-3102
03 november, 2008
Weekend welfare
Helgen förflöt i ett skimrande dunkel av grånade dimslöjor och ljumma vindar. Marken bekläddes med årets första tunna lager snö som fick trollungarna att brista ut i eufori. Rosiga kinder och frusna fingrar blev lika självklart som himlens blåa nyans.
Rekreation.
Kvällarna kantades av lite inspirerande träning följt av god italiensk mat. I soffan inga större förpliktelser än bokläsning, någon charmerande 90-tals film och flackande ögonlock under den varma filten.
Rekreation.
Det var en bra helg.
Nu är det måndag och jag panikläser peket till dagens JC eftersom min eminenta framförhållning återigen gjort sig påmind. Att ha en vecka på sig är dödsföraktande dåligt, tidspressen är min hjälpnödigaste vän.
Starten av veckan är laborativ, forskningsjobb, fram till onsdagen som då bjuder upp till dans på en av stadens hälsocentraler för att träna och lära oss mer om patientbemötande. Sedan tyckte Pysseliten i en utmaning att jag skulle berätta sju saker om mig själv och visst, det har jag inget emot.
Nu tillbaka till peket. Och kaffet.
Rekreation.
Kvällarna kantades av lite inspirerande träning följt av god italiensk mat. I soffan inga större förpliktelser än bokläsning, någon charmerande 90-tals film och flackande ögonlock under den varma filten.
Rekreation.
Det var en bra helg.
Nu är det måndag och jag panikläser peket till dagens JC eftersom min eminenta framförhållning återigen gjort sig påmind. Att ha en vecka på sig är dödsföraktande dåligt, tidspressen är min hjälpnödigaste vän.
Starten av veckan är laborativ, forskningsjobb, fram till onsdagen som då bjuder upp till dans på en av stadens hälsocentraler för att träna och lära oss mer om patientbemötande. Sedan tyckte Pysseliten i en utmaning att jag skulle berätta sju saker om mig själv och visst, det har jag inget emot.
- Folk runt omkring mig tycker alltid jag har många järn i elden och förvisso, det stämmer, men till naturen är jag egentligen ganska lat.
- Har på senare tid utvecklat ett sjukligt intresse för fotografering. Börja prata ISO och bildkomposition med mig och jag går upp i brygga.
- Anser ett av livets bästa kryddor är att uppleva andra platser, kulturer och seder.
- Har ett gediget intresse för flyg sedan barnsben men fick inte bli pilot pga en liten miss i testerna.
- Är extremt stresstålig. Stressade situationer gör mig oftast mer lugn och saklig.
- Löjligt förtjust i god mat, gott vin och välsmakande kaffe.
- Envis som synden.
- Har på senare tid utvecklat ett sjukligt intresse för fotografering. Börja prata ISO och bildkomposition med mig och jag går upp i brygga.
- Anser ett av livets bästa kryddor är att uppleva andra platser, kulturer och seder.
- Har ett gediget intresse för flyg sedan barnsben men fick inte bli pilot pga en liten miss i testerna.
- Är extremt stresstålig. Stressade situationer gör mig oftast mer lugn och saklig.
- Löjligt förtjust i god mat, gott vin och välsmakande kaffe.
- Envis som synden.
Nu tillbaka till peket. Och kaffet.
01 november, 2008
Den mannen glömmer jag aldrig
Vi hade en fest i bastun häromdagen. Vi hängde på oss handdukar, som vi knöt runt magen i kraftiga knutar. Stora knutar att ankra fartyg med. Somliga hade en, andra hade två, men flera hade tre handdukar ovanför vartannat. Det blev många knutar. Sen lät vi bära in och bulla upp en bricka med korv, senap, pilsner, rödvin, potatis och falukorv.
Så blev det lite uppsluppen stämning. Somliga blev, som man säger, lite påstrukna. Vi bröt arm, bröt fot, bröt upp inälvorna, golvet, bänkarna och sen var det roliga slut. Så när som på när Jöns Persson kom in på slutet fullt påklädd. Vi till att garva, och han till att svettas. På huvudet hade han en trappersmössa.
Han hade galoscher också på händerna. Nej, det hade han inte. Om jag minns rätt, så hade han dem på fötterna. Ett par galoscher av Gislaveds fabrikat. (Vi måste gå mer in för den tekniska naturalismen). Han hade en guldring på sitt vänstra ringfinger. Ringmärkt. "Till Anna från Greta som minne av Lennart Nilsson" stod det i den. Var han månne fotograf och vad gjorde han i bastun? Det var ju han med trappersmössan.
Han hade med sig en hopfällbar anslagstavla som han ställde upp med hjälp av ett par medhavda stöd och en kraftig svordom. Tvåltvättande ful. Svordomen alltså. Utan att avvakta vår tillåtelse tog han så till orda och demonstrerade en fiskrik laxöringssjö i mellersta Kalmar.
Jag vill särskilt poängtera, att vi alltså var på väg därifrån. Han hade just kommit in på den saken, när vi avbröt honom och bad honom förklara närmare med att ha galoscher och trappersmössa. Med irriterade och knyckiga rörelser flyttade han sin trappersmössa runt om. Svansen vippade, och svetten lackade. Ett tag tyckte vi att den var som en vanlig kastrull, som man kokar spaghetti i. Så ställde han den där trappersmössan över elden. Inte gick det att koka spaghetti i den inte. Inte ens en ensam makaron.
Det bar sig inte bättre än att vi lärde oss en hel del i alla fall av den där mannen. Han stod fortfarande kvar där, knyckande och svettande, när vi släntrade uppför sluttningen på väg hem. Det blev ett kraftigt men litet irriterande spår efter honom, som mer och mer försjönk i glömska.
Den mannen glömmer jag aldrig, tror jag.
Eller om det var en kvinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
