En förmiddag med sista tillfället KTC, idag subkutana (sc) och intramuskulära (im) injektioner. Vad som börjar verka vara ett standardiserat förfarande (sadistiskt förhållande?) ställde A upp som försökskanin och jag administrerade både subkutan injektion i magen och intramuskulär i låret. Det är faktiskt, helt ärligt, riktigt häftigt att köra ner en kanyl 4-5 centimeter in i lårmuskeln på någon för att ge läkemedel. A satte för övrigt också en subkutan i magen på mig. Det känns ingenting. Nästa vecka är det mer samtalsmetodik och 1-dags placering på hälsocentral. Sweet.
Eftermiddagen avrundades med lite labbande och sedan drog jag och A till stan för en härligt god kaffe på Costas. Eminent sällskap var förstås en kladdig chokladkaka och vispgrädde.
Nyligen har det inmundigats middag i form av citronskalsfylld fläskfilé med rostade grönsaker och vitvinsreducerad chilisky. Kvällen bjuder sedermera på lite cocktails och gott rött vin med godare sällskap och livets existentiella frågor.
Thank God it's Friday.
31 oktober, 2008
30 oktober, 2008
Öronbalsam 2008
Skölj mina öron, rensa ut damm och skräp, fyll dem med ljuvlighetens auditoriska sötaste honung.
Årets bästa album äntligen i mina händer. Det är jag, tända ljus och livets rytmer.
Årets bästa album äntligen i mina händer. Det är jag, tända ljus och livets rytmer.
"Always comes a day
You seek the other side
A need to wash away
From things we try to hide
You sense the innocence beyond the pale
Like an endless sea crashing into me
Hear the voice of love
See the change we make test the proof of fate
Speak you heart of gold
Be every story told"
29 oktober, 2008
B.O.B
Idag var det återigen KTC, lära sig ta blodprov samt sätta PVK (Perifer VenKateter). Ganska intressant att först träna på attrapper med gummislangsvener fyllda med ganska genomskinlig röd saft. Förvisso är det ändå ett bra sätt att börja träna, inte med avseendet på hur det känns att sticka någon i armen men snarare på det tekniska handlaget man behöver. Fingrar ska flyttas lite, rör ska sättas in, nålsättningsteknik, stas ska stängas respektive öppnas und so weiter. I slutet tränade vi mer på våra kamrater och inte mig emot så kunde jag vara frivillig provdocka för ett antal. Dock känns mina armveck för tillfället lite mörbultade och belamrade med små röda, ärriga prickar. Att även utföra provtagningen gick galant.Efter inmundigad lunch (räksallad med alldeles för spicy dressing) var det PVK-dags. Ska sägas, PVK är lite trixigare och kräver att man för nålen aningens längre in i blodkärlet. När jag hade testat (oräkneligt) antal gånger på en atrapp ställde så snällaste A upp, trots min eminenta nervositet, som försökskanin. Ett djupt andetag, mentalt mantra av "jag kan detta" på repeat och sen körde jag. Gick bra till en början, fick in nålen, såg blodet i PVK:n men råkade tyvärr punktera någon del av kärlet vid slutet av införandet. Mission aborted. Inte helt lyckat men den personliga vinsten att jag vågade är hälften vunnet. Nästa gång så. Jag älskar min utbildning.
Dagens soundtrack: Bon Jovi - Blood On Blood
27 oktober, 2008
Lejonet under den gula hallonbusken
Vit glans. Svartgrön glans. Brunt öga med radiella strimmor på bottenskimmer. Explosion av hår, moln av en fäll, trycker nära inpå.
Tystnad.
Svart dunkel under ljus bild från höger. (Flyttning åt vänster.) Något lågt liggande och utsträckt nedåt höger finns rakt fram. Hetsig smärta (djävulskt) vitt ohörbart vertikalt snett ljust streck, som ett skrik (skydda mellangärdet). Luftvibrationer och en hinna av svagt brungrönt vatten. Dunkelt talande och absolut tystnad. Hårigt lejonhuvud med fundersamma ögonvinklingar och profil svagt åt höger. Plötsligt frågande böl och vändning svagt åt vänster och glimt av ögonens båda iris - Ett huggande framåt med ljudlöst böl och igenklippande käft.
Lejonhuvud och rygg. Halsen, ryggen, huvudets resning med stubbigt klippt pannman, fällen ½-1-2 dm långa gråbeiga hår hängande som kammande nedåt. Vitglimtande hugg bakåt och rytande avslutat med dovt ljud. Snabba mycket långa steg åt vänster mot mörk bakgrund. Glidande verkan och känsla av förvirring och ett snoende runt. Bildens och rummets krängning i hugg framåt. Slutlig död.
Lejonet ligger litet och magert, platt utsträckt med huvudet från oss, vatten rinner och sipprar delvis synligt, mörkt och vitglimtande. Blixtsnabb samling och aura med mörkt centrum. Många centriska, tänkta men ohörbara slagsmål. Ett glapprum i tiden och varmt, tillfredställande rinnande. Dovt helvetes (plötsliga stora gester) oljud. Blixtsnabba steg och hugg ur rektangeln. Vi lämnar densamma och följer med förtroende djuren hängande under lejonets buk händerna smekande ryggen, handen med flatan mot långhårade fällen.
Övergivna av djuren knyter vi oss mörkt med ryggen på backen. Famlar med extremiteterna, mumlar otydligt och tänker virrigt. Utsträckning, uppvaknande och häftiga konversationer.
Tänk om det vore så, att lejon kunde uppradas och göras små, mindre än tändsticksaskar, men med alla kännetecken bevarade. Ögonvinklar, nos (nössar), fäll, hår och så. Konversationen (deras) finge vara stor lugn och moderlig. Inom den lugna vocationen kunde finnas (tänkbart) små snabbinsatta glimtar av spiritualitet. Akademiskt med snudd på gemen humorjargong. Efter vart litet mera lalligt tragglande med trivialiteter. Exempelvis: ("beställande av äggsmörgås med extra stekt ägg - varmt ska det vara fröken, och fuktigt av tunt fett. Fröken förstår, att jag tycker om såväl flytande fett som vatten och grönsalladsblad med skivor och strimlor av vem vet (djurens konung vet) för sorts grönsak (rödsak) exempelvis morot. Just det ja, förstår fröken. Förresten, får jag titta lite närmare på frökens kjol. Få se nu. Känna här. Korta ljusa hår med mörkt underslag, fan vet åt vilket håll. Få se nu här. Undan en smula här. Slät len kurverad hud och runda tummen med kurverade blåkantade nageln i topp.")
Helvetes skällande och eventuellt slagsmål. Stort lugn, rosa känslor och gröna blad blandat. Ur detta utvecklar sig normalt rörligt mjukt hårigt lejon, som ostressat och vänligt funderar för sig själv, men även svarar på en fråga: "Vawv." Med ljuvligt och svagt spinnande tonerar dess röst. Med djärva och mjuka turneringar, hastiga kast och tillräckliga, snudd på omständiga, fullföljanden av slutsatser besvarar han, det (djuret) uttömmande Edra (de tillstädeskomnas) frågor. Mot mörka och bitvis ljusmodulerande och böjliga delvis grå och delvis ljusa bakgrunder ljuder det avundsvärda, helt accepterade lejonets sonora stämma som följer: Är det så, att Ni har problem med något, exempelvis proportioner? Ta då den gyllene regeln lägg den utsträckt uppåt vänster. Med rektangulärt tvärsnitt vilar den, som tyngd, sval i handen. Eder bild uppföljes med rött till vänster och stort svagt grönt åt höger och något beigegrått knappt till vänster om mitten med tyngdplatsen upptill. Har Ni klart för Er, att detta beigegråa är en fråga om hår. Tag den tussiga bollen och gå in i den. I dess obefintliga inre vilar ett lejon. Med ljuvlig sötma utvecklar det sin värme, som vore dess tunga och dess kinders insidor en vackert vänlig sak i sig själv. Utsträckande sig plaskar och svalkar den strävsamma tungan ditt ansikte. -Och inte nog med det. Uppradade upptill vilar grå tunga blad. Få men icke räkneliga. Nedom sitter sidenpälsat, stort men icke litet, lejon. Stillasittande men med böljande (böljande men med buktiga) buktar dess lemmar. Benen urskiljbara, fram- och bakben (upp- och nedben) för sig de fyra tassarna för sig. de fyra tassarna vilar i alla vinklar. På vardera fyra tassarnas ändsidor utbuktar som håriga fruktartade (päron) former av tår täckta av dessa beigegråhårsmåpälsar. Ur kransar av hår väller ut en mörk nästan svart klopjäs. En nagelklo ur vardera kransen av stickiga hår.
Krystat och vanligt mörkt tonande talar lejonet så: "Vore det så att utstickande bollar av hår kunde förleda Er så. Skulle utstickande skrikigt fnitter föranleda Ert embryo att lägga morotsstycken på limpskiva och breda massor av smör därpå."
Under den gula hallonbusken. Du, jag, lejonet och världen.
Tystnad.
Svart dunkel under ljus bild från höger. (Flyttning åt vänster.) Något lågt liggande och utsträckt nedåt höger finns rakt fram. Hetsig smärta (djävulskt) vitt ohörbart vertikalt snett ljust streck, som ett skrik (skydda mellangärdet). Luftvibrationer och en hinna av svagt brungrönt vatten. Dunkelt talande och absolut tystnad. Hårigt lejonhuvud med fundersamma ögonvinklingar och profil svagt åt höger. Plötsligt frågande böl och vändning svagt åt vänster och glimt av ögonens båda iris - Ett huggande framåt med ljudlöst böl och igenklippande käft.
Lejonhuvud och rygg. Halsen, ryggen, huvudets resning med stubbigt klippt pannman, fällen ½-1-2 dm långa gråbeiga hår hängande som kammande nedåt. Vitglimtande hugg bakåt och rytande avslutat med dovt ljud. Snabba mycket långa steg åt vänster mot mörk bakgrund. Glidande verkan och känsla av förvirring och ett snoende runt. Bildens och rummets krängning i hugg framåt. Slutlig död.
Lejonet ligger litet och magert, platt utsträckt med huvudet från oss, vatten rinner och sipprar delvis synligt, mörkt och vitglimtande. Blixtsnabb samling och aura med mörkt centrum. Många centriska, tänkta men ohörbara slagsmål. Ett glapprum i tiden och varmt, tillfredställande rinnande. Dovt helvetes (plötsliga stora gester) oljud. Blixtsnabba steg och hugg ur rektangeln. Vi lämnar densamma och följer med förtroende djuren hängande under lejonets buk händerna smekande ryggen, handen med flatan mot långhårade fällen.
Övergivna av djuren knyter vi oss mörkt med ryggen på backen. Famlar med extremiteterna, mumlar otydligt och tänker virrigt. Utsträckning, uppvaknande och häftiga konversationer.
Tänk om det vore så, att lejon kunde uppradas och göras små, mindre än tändsticksaskar, men med alla kännetecken bevarade. Ögonvinklar, nos (nössar), fäll, hår och så. Konversationen (deras) finge vara stor lugn och moderlig. Inom den lugna vocationen kunde finnas (tänkbart) små snabbinsatta glimtar av spiritualitet. Akademiskt med snudd på gemen humorjargong. Efter vart litet mera lalligt tragglande med trivialiteter. Exempelvis: ("beställande av äggsmörgås med extra stekt ägg - varmt ska det vara fröken, och fuktigt av tunt fett. Fröken förstår, att jag tycker om såväl flytande fett som vatten och grönsalladsblad med skivor och strimlor av vem vet (djurens konung vet) för sorts grönsak (rödsak) exempelvis morot. Just det ja, förstår fröken. Förresten, får jag titta lite närmare på frökens kjol. Få se nu. Känna här. Korta ljusa hår med mörkt underslag, fan vet åt vilket håll. Få se nu här. Undan en smula här. Slät len kurverad hud och runda tummen med kurverade blåkantade nageln i topp.")
Helvetes skällande och eventuellt slagsmål. Stort lugn, rosa känslor och gröna blad blandat. Ur detta utvecklar sig normalt rörligt mjukt hårigt lejon, som ostressat och vänligt funderar för sig själv, men även svarar på en fråga: "Vawv." Med ljuvligt och svagt spinnande tonerar dess röst. Med djärva och mjuka turneringar, hastiga kast och tillräckliga, snudd på omständiga, fullföljanden av slutsatser besvarar han, det (djuret) uttömmande Edra (de tillstädeskomnas) frågor. Mot mörka och bitvis ljusmodulerande och böjliga delvis grå och delvis ljusa bakgrunder ljuder det avundsvärda, helt accepterade lejonets sonora stämma som följer: Är det så, att Ni har problem med något, exempelvis proportioner? Ta då den gyllene regeln lägg den utsträckt uppåt vänster. Med rektangulärt tvärsnitt vilar den, som tyngd, sval i handen. Eder bild uppföljes med rött till vänster och stort svagt grönt åt höger och något beigegrått knappt till vänster om mitten med tyngdplatsen upptill. Har Ni klart för Er, att detta beigegråa är en fråga om hår. Tag den tussiga bollen och gå in i den. I dess obefintliga inre vilar ett lejon. Med ljuvlig sötma utvecklar det sin värme, som vore dess tunga och dess kinders insidor en vackert vänlig sak i sig själv. Utsträckande sig plaskar och svalkar den strävsamma tungan ditt ansikte. -Och inte nog med det. Uppradade upptill vilar grå tunga blad. Få men icke räkneliga. Nedom sitter sidenpälsat, stort men icke litet, lejon. Stillasittande men med böljande (böljande men med buktiga) buktar dess lemmar. Benen urskiljbara, fram- och bakben (upp- och nedben) för sig de fyra tassarna för sig. de fyra tassarna vilar i alla vinklar. På vardera fyra tassarnas ändsidor utbuktar som håriga fruktartade (päron) former av tår täckta av dessa beigegråhårsmåpälsar. Ur kransar av hår väller ut en mörk nästan svart klopjäs. En nagelklo ur vardera kransen av stickiga hår.
Krystat och vanligt mörkt tonande talar lejonet så: "Vore det så att utstickande bollar av hår kunde förleda Er så. Skulle utstickande skrikigt fnitter föranleda Ert embryo att lägga morotsstycken på limpskiva och breda massor av smör därpå."
Under den gula hallonbusken. Du, jag, lejonet och världen.
TKT
Helgen passerade i långsamt mak med minsta möjliga aktivitet som huvudmål. Lyckades väl också i sammanhanget relativt bra då jag höll mig borta från doktorandlabbet, mös med dottern på pyttedans, oljade in utemöblerna och började läsa lite bekväm skönlitteratur ("Dubbelspel" av Lee Child) i halvliggande ställning på soffan.Åter måndag och åter till verkligheten. Förmiddagen bestod av TKT (Tidig Klinisk Träning) som i mer utsvävande former innebar att lära sig ta BT (blodtryck), repetition av HLR (Hjärt-Lung Räddning) och L-ABCDE (Location-Airway, Breathing, Circulation, Disability, Exposure). Inga svårigheter på något sätt. Att höra och ta BT var mycket lättare än förväntat men jag instämmer med motiveringen "det är bra att redan nu införskaffa er egna stetoskop". Skolans versioner är inte de allra bästa och att vänja sig med sitt egna redan från the get-go är smart. Dock när man ser en prislista över stetoskop riskerar man sätta i halsen. Det får bestämt bli en önskan om julklapp. Littmann Cardiology III, I tell you. Ok?
Eftermiddagen bjöd på den laborativa miljön av trevligheter som qPCR körning, JC och annat smågodis. Blir kvar här ytterligare ett tag men roar mig så länge med att läsa Katarina Hambergs "Genusperspektiv relevant för många av läkarutbildningens ämnen" till morgondagens föreläsning. Eller så skriver jag klart nästa historia, "Lejonet under den gula hallonbusken".
24 oktober, 2008
Att gråta med ett leende
Kursgården bjöd som alltid på fantastisk mat, vacker natur, fabulöst sällskap, många skratt och tänkvärd lärdom. Det har samtalats om etiska problem i läkarrollen och hur man bemöter dem på ett värdigt och adekvat sätt. Såg även en fantastiskt bra film, Mar Adentro, i regi av Alejandro Amenábar. En film om spanjoren Ramon Sampedros långa kamp över rättigheten till sin egna död. Hjärtskärande, gripande och rörande. Den lämnade efter sig ett spår av vacker eftertänksamhet.
Kvällen bjöd sedermera på bastu, rosévin, kallbadsdopp i en 5-gradig Vindelälv och badtunnebad omgiven av brinnande facklor med en stjärnklar natthimmel man aldrig ser en tillstymmelse av i stadens kvävande neonljus. Livsbejakande när det är som bäst.
Kvällen bjöd sedermera på bastu, rosévin, kallbadsdopp i en 5-gradig Vindelälv och badtunnebad omgiven av brinnande facklor med en stjärnklar natthimmel man aldrig ser en tillstymmelse av i stadens kvävande neonljus. Livsbejakande när det är som bäst.
22 oktober, 2008
Den fula stenen
Paul Henningsens lampa hänger över köksbordet. En TV i färgerna svart och vitt sprakar i vardagsrummets bakgrund. Den gröna kobratelefonen skallar sin signal mellan rummens tunna väggar. Brytningstiden mellan gammalt och nytt, ungdomslivet och vuxenvärlden. Kvinnan är gift med samhällets stereotyp; mannen, två barn och den gifta mannens lyckliga iver att bygga dem ett hem. Ett hus. En grund. En framtid. Vita knutar med lodrät faluröd panel.
Gifta kvinnan ofrivilligt ogift. En svart natt men ej mer nattsvart än någon annat natt är mannens andetag intet mer, men huset är klart. Livet rinner ut och bort som vatten på en gås. Skalet kvar, känslor i svall, ändock bara skalet kvar. Upp är ner och ner är upp. Låt oss stå på händerna för normaliteten. Huset står kvar, barnen skrattar ömsom gråter, kvinnan i vild förtvivlan skriker i tysthet om hjälp. Söder, norr, öst eller väst, ge henne hjälp ty hon står på bara knän. Hennes barn är hennes barn, inga andras barn. Döde mannens bror iklär sig rollen som den chevaleriska vita riddaren. Han flyttar in, hjälper till och styr upp det ostyrda.
Åren går där barnen växer och morbrodern växer till att bli den pappa de aldrig ändå kunnat dra sig till minnes ty de var allt för unga. Deras mor med en vänskaplig och platonisk relation till sin svåger och aldrig mer än så, djuplodad men distanserad. Barnen växer till ungdomar, vidare till individer av vuxet mått och flyger från boet som de fria fåglar de är. Moderns motgångar har varit många men ännu få, ty svågern insjuknar i svårartad sjukdom. Dagar ut och nätter in sköts han om av kvinnan men fruktlöst, tiden tar alltid ut sin orättvisa rätt och han somnar för gott när timglasets sand runnit ner.
Tiden går, sorgen växer. Gråten är hennes utlopp men den slutar aldrig. Månad följt av månad, månader till år och år till tidlöshet. Kvinnans vänner förskjuter henne, de är utom ork. "Sluta gråta, vi orkar inte!" skriker de i vild förtvivlan. Kvinnan gråter ännu mer. Hon förklarar för Någon, hon behöver hjälp. I bröstet sitter en svart klump, mörkret värker, spänner och smärtar. Åker upp och ner som ett ekolod. "Men hur ser den där klumpen ut?" frågar Någon. "Som den där fula stenen!" svarar kvinnan och pekar på en sten som ligger på skrivbordet. Ja det är sannerligen en ful sten, blekt jordfärgad med kantiga håligheter och en uppsyn vilket för tanken till avsky. Någon tar upp en liten vit och vacker sten. "Den fula stenen kan bli till den fina vita stenen. Den behöver bara slipas, putsas och vårdas, sen kan den bäras som ett smycke runt halsen. Ta den fina stenen så ses vi om några dagar." Kvinnan tittar på Någon, tar stenen och stoppar den i sin ficka. Vänder på klacken och går därifrån med orden "Jag tror minsann en flisa föll av".
Kvinnan återkommer senare och ger tillbaka den vita stenen till Någon. "Den räddade mitt liv. Ty jag har icket sörjt på fyra årtionden utan bara gråtit. Jag har nu sörjt i en vecka men icket gråtit. Jag äger nu mitt eget liv och har min egna vita sten. Dock har jag ytterligare en sak att be dig om innan våra vägar skiljs; var vänlig skölj mina öron, jag tror jag har en vaxpropp."
I varje ögonblick uttrycker vi, på något sätt, summan av vår historia och vår förväntan på framtiden.
Gifta kvinnan ofrivilligt ogift. En svart natt men ej mer nattsvart än någon annat natt är mannens andetag intet mer, men huset är klart. Livet rinner ut och bort som vatten på en gås. Skalet kvar, känslor i svall, ändock bara skalet kvar. Upp är ner och ner är upp. Låt oss stå på händerna för normaliteten. Huset står kvar, barnen skrattar ömsom gråter, kvinnan i vild förtvivlan skriker i tysthet om hjälp. Söder, norr, öst eller väst, ge henne hjälp ty hon står på bara knän. Hennes barn är hennes barn, inga andras barn. Döde mannens bror iklär sig rollen som den chevaleriska vita riddaren. Han flyttar in, hjälper till och styr upp det ostyrda.
Åren går där barnen växer och morbrodern växer till att bli den pappa de aldrig ändå kunnat dra sig till minnes ty de var allt för unga. Deras mor med en vänskaplig och platonisk relation till sin svåger och aldrig mer än så, djuplodad men distanserad. Barnen växer till ungdomar, vidare till individer av vuxet mått och flyger från boet som de fria fåglar de är. Moderns motgångar har varit många men ännu få, ty svågern insjuknar i svårartad sjukdom. Dagar ut och nätter in sköts han om av kvinnan men fruktlöst, tiden tar alltid ut sin orättvisa rätt och han somnar för gott när timglasets sand runnit ner.
Tiden går, sorgen växer. Gråten är hennes utlopp men den slutar aldrig. Månad följt av månad, månader till år och år till tidlöshet. Kvinnans vänner förskjuter henne, de är utom ork. "Sluta gråta, vi orkar inte!" skriker de i vild förtvivlan. Kvinnan gråter ännu mer. Hon förklarar för Någon, hon behöver hjälp. I bröstet sitter en svart klump, mörkret värker, spänner och smärtar. Åker upp och ner som ett ekolod. "Men hur ser den där klumpen ut?" frågar Någon. "Som den där fula stenen!" svarar kvinnan och pekar på en sten som ligger på skrivbordet. Ja det är sannerligen en ful sten, blekt jordfärgad med kantiga håligheter och en uppsyn vilket för tanken till avsky. Någon tar upp en liten vit och vacker sten. "Den fula stenen kan bli till den fina vita stenen. Den behöver bara slipas, putsas och vårdas, sen kan den bäras som ett smycke runt halsen. Ta den fina stenen så ses vi om några dagar." Kvinnan tittar på Någon, tar stenen och stoppar den i sin ficka. Vänder på klacken och går därifrån med orden "Jag tror minsann en flisa föll av".
Kvinnan återkommer senare och ger tillbaka den vita stenen till Någon. "Den räddade mitt liv. Ty jag har icket sörjt på fyra årtionden utan bara gråtit. Jag har nu sörjt i en vecka men icket gråtit. Jag äger nu mitt eget liv och har min egna vita sten. Dock har jag ytterligare en sak att be dig om innan våra vägar skiljs; var vänlig skölj mina öron, jag tror jag har en vaxpropp."
I varje ögonblick uttrycker vi, på något sätt, summan av vår historia och vår förväntan på framtiden.
20 oktober, 2008
Vind & regn
Utanför fönstret blåser det nästan storm. Vinden river i träden likt vårflodens vatten drar med sig vissnade träds avbrutna grenar. Ligger på soffan och ser trädens skuggor slänga fram och tillbaka i skenet från fönsterlampan. I bakgrunden spelas "Lisa Lisa" av David Sandström Overdrive. Mina ögon vilar på boken "För deras ångest är ju också min" av Margareta Andrae, en onkolog som skriver om läkare och kandidaters förhållningssätt till patienter med svåra och dödliga sjukdomar. Den är mörk, hoppfull men samtidigt givande och texten talar till mig på en personlig nivå.
Regnet piskar mot rutan och lämnar små runda droppar på glaset. De blandar sig med de ensamma tårarna på mina kinder.
Regnet piskar mot rutan och lämnar små runda droppar på glaset. De blandar sig med de ensamma tårarna på mina kinder.
Kråksång
Känns nästan konstigt. Har en hel dag på labbet utan föreläsningar eller annat. "Inläsningsdag" säger schemat och måhända skulle jag också behöva en hel dag till att läsa men labbet kallar på mig då experiment ska fortsätta arbetas med, sammanställas, presentera JC (Journal Club) och mer därtill. I morgon nya föreläsningar och i slutet av veckan medicinskt etikseminarium i Kronlund.
Så vad sitter jag här för? Seriously.
Så vad sitter jag här för? Seriously.
18 oktober, 2008
Förgylld
Lördag.
Tetrazzini till middag (italiensk gratinerad pasta med bland annat svamp, kyckling och färsk basilika med obscena mängder parmesanost), några glas australienskt vitt vin, mörk choklad från Lindt och en bägare Ben & Jerry's Strawberry Cheesecake i frysen.
Lördag. Som sagt.
Eftersom snällaste Anna bad om receptet på Tetrazzinin låt mig bara säga, låt er väl smakas.
20g (en liten näve) torkad karljohansvamp
Olivolja
3-4 kycklingfiléer skurna i mumsbitar
Havssalt och nymalen svartpeppar
2 vitlöksklyftor, skalade och tunt skivade
2 ordentliga nävar blandad svamp efter smak riven i bitar
2 dl vitt vin
450g spaghetti (torkad, ej färsk och av god kvalite)
5dl vispgrädde
Ordentligt med riven parmesan (obscena mängder är helt ok)
En kvist färsk basilika, bladen repade
Värm ugnen till 200 grader. Lägg karljohansvampen i en liten skål och häll på så pass mycket kokande vatten att det täcker. Ställ åt sidan och låt svälla i 10 minuter. Värm en gryta, en skvätt olivolja och bryn kycklingbitarna. Krydda med salt och peppar. Lägg i all svamp i grytan och tillsätt vitlöken. Häll på vinet och vattnet som karljohansvampen svällt i och sänk värmen. Sjud tills vinet har reducerats en aning.
Koka under tiden spaghettin och låt den sedan rinna av. Tillsätt grädden till kycklingröran, låt koka upp och stäng sedan av värmen. Smaka av med salt och peppar. Tillsätt spaghettin, blanda om och sedan 3/4 av parmesanosten samt basilikabladen. Lägg i en ugnsfast form, resten av parmesanosten ovanpå och gratinera i ugnen tills det bubblar och är härligt gyllenbrun.
Det är kladdigt och vansinnigt gott. Drick ett gott vin till.
Tetrazzini till middag (italiensk gratinerad pasta med bland annat svamp, kyckling och färsk basilika med obscena mängder parmesanost), några glas australienskt vitt vin, mörk choklad från Lindt och en bägare Ben & Jerry's Strawberry Cheesecake i frysen.
Lördag. Som sagt.
Eftersom snällaste Anna bad om receptet på Tetrazzinin låt mig bara säga, låt er väl smakas.
20g (en liten näve) torkad karljohansvamp
Olivolja
3-4 kycklingfiléer skurna i mumsbitar
Havssalt och nymalen svartpeppar
2 vitlöksklyftor, skalade och tunt skivade
2 ordentliga nävar blandad svamp efter smak riven i bitar
2 dl vitt vin
450g spaghetti (torkad, ej färsk och av god kvalite)
5dl vispgrädde
Ordentligt med riven parmesan (obscena mängder är helt ok)
En kvist färsk basilika, bladen repade
Värm ugnen till 200 grader. Lägg karljohansvampen i en liten skål och häll på så pass mycket kokande vatten att det täcker. Ställ åt sidan och låt svälla i 10 minuter. Värm en gryta, en skvätt olivolja och bryn kycklingbitarna. Krydda med salt och peppar. Lägg i all svamp i grytan och tillsätt vitlöken. Häll på vinet och vattnet som karljohansvampen svällt i och sänk värmen. Sjud tills vinet har reducerats en aning.
Koka under tiden spaghettin och låt den sedan rinna av. Tillsätt grädden till kycklingröran, låt koka upp och stäng sedan av värmen. Smaka av med salt och peppar. Tillsätt spaghettin, blanda om och sedan 3/4 av parmesanosten samt basilikabladen. Lägg i en ugnsfast form, resten av parmesanosten ovanpå och gratinera i ugnen tills det bubblar och är härligt gyllenbrun.
Det är kladdigt och vansinnigt gott. Drick ett gott vin till.
17 oktober, 2008
Konfrontation (den tiden)
Det var på den tiden Nybroviken gick ända upp til Kattrumpstorget. Det var på den tiden Nybroviken gick ända upp till kajen. Det var på den tiden Nybroviken gick ända upp till tredje raden. Det var på den tiden Nybroviken inte gick av för hackor. det var på den tiden Nybroviken gick ända upp till David Bagares Gata. Det var på den tiden David Bagare gick ner till Nybroviken, på händerna. Det var på den tiden man kunde gå mellan Tegelbacken och Norrmalmstorg. Det var på den tiden man bröt kol ur Falu gruva så man kunde förse ett helt regemente med brännvin. Det var på den tiden man bröt rödbetor ur Falu gruva. Det var på den tiden man bröt lans i Falu gruva. Det var på den tiden man kunde läsa Dagens Nyheter. Det var nyheter. Det var på den tiden Svenska Dagbladet hette Ny Dag. Det var på den tiden man bröt ättika i Falun. Det var på den tiden man bröt kringlor i Södertälje, därför att Falun var helt uttömt på det. Det var på den tiden man bröt arm på fastande mage. Det var på den tiden då det var ont om det som det var gott om. Det var på den tiden klockan var halv elva. Det var på den tiden seklet var gammalt. Det var på den tiden eldkvarn inte brunnit ännu. Det var på den tiden seklet var medelålders. Det var på den tiden ingen visste vad man menade, när man sa att det var på den tiden eldkvarn brann. Det var på den tiden man fick röka i matkupéerna på spårvagnarna. Det var på den tiden landhöjningen var större än inflationen. Det var på den tiden man var född i farstun. Det var på den tiden damerna fick gå först in på biograferna. Det var på den tiden damerna fick gå först in på herrtoaletterna. Det var på den tiden man kunde festa en hel natt och ändå ha pengar kvar till spårvagnen. Det var på den tiden man kunde åka spårvagn en hel natt. Det var på den tiden man kunde ha pengar kvar till att festa dagen därpå. Det var på den tiden man kunde gå hem i staden som aldrig sover. Det var på den tiden kungen var mycket äldre än han är nu. Det var på den tiden det fanns drottningar till kungarna. Det var på den tiden Gunder Hägg sprang nedför Kungsgatan. Det var på den tiden sagorna inte behövde börja med "det var en gång" utan kunde börja rakt på bara. Det var på den tiden alla sagor bedrog sig i presens: "Det finns en dum kung, som bor söder om Norrbro". Det var på den tiden man kunde springa omkring i Wiens avloppssystem med en cittra under armen. Det var på den tiden man sa: "Ja, det lär väl dröja innan man kan springa i stadens gatukloaker samtidigt som man spelar harpa". Det var på den tiden Ewa von Zweigerberk var ung. Det var på den tiden man liksom var före Kristus. Det var på den tiden man kunde få en hel preventivmedelsautomat för 4:25. Det var på den tiden man kunde sätta in en lysningsannons på hockeyrinkarna utan att kommunikationsministern la sig i. Det var på den tiden man fick ha kommunikationsministrar i TV. Det var på den tiden Expressen inte fanns. Det var på den tiden Österrike låg högre än Mälaren och isen ännu inte var bruten. Det var på den tiden dom spelade Beethovens femma på tio minuter. Det var på den tiden tideräkningen utgick ifrån att man fick semlor en viss dag. Det var på den tiden allt var guld som glimmade. Konjugeren edra hjärtan till Gud. Jag är författare jag. Jag vill förläggas. Jag vill begravas med skägget åt öster.
Men man kan ju fundera lite över det här med bergspredikan. Vid det här tillfället, som jag beströk kullen med min närvaro, så var det några slags beduinkäringar eller en beduinfamilj, som bodde i något slags svarta tält, och så var det en av tjejerna som åkte in till stan, nämligen Tiberias, klädd i sin snyggaste gåborstklänning, fullständigt obevandrad i Jesu åtlåtande om detta. Hon hade väntat sig något helt annat. dom hade väntat sig någon annan klänning åtminstone, fullständigt ovetande om Jesu remissutlåtande om tillvaron.
Man hade samlats där, bara därför att man trodde det var marknad. Då passade Jesus på. Det var ett övergångsställe där bara. Han var där för att sälja spåntade bräder, som far snidat till i sin verkstad. Jesu sjöng lite på berget, och då kom det folk och hyssjade. Och så frågade dom: "Har du tillstånd till det där, va?"
När jag var där på kullen försökte också jag att predika, men det var ingen som samlades i säden nedanför. Inom parentes skulle jag bara vilja säga det att det var för högertrafik jag pläderade, och det slog inte an på sådana som var förspända med åsnor och åsninnors fålar. Ja, det var ju inte bara högertrafik. Det var även preventivtrafik. Sedan övergick jag till katolicismen.
Det hände ofta förr i världen, att då man kom till stan för att sälja fikon att man samtidigt passade på att lära ut nån ny lära om tillvaron. Och ibland slog det slint så folk gav fullständigt fan i dom där fikonen, men läran blev dom rätt intresserade av.
Prästerna säger att det är viktigt att man godtar Jesu uppståndelse, men döden ger man blanka fan i. Så hjärtligt hälsade välkomna, sen kan man välja styrelse.
Vi har en metallbibel hemma. Och jag råkade slå ihop den om mina fingrar, samtidigt som jag såg mellan dem, så att säga. Vi har en 1700-talsbibel hemma av plast. Vem är högsta tabu-instans i Sverige? Vad skall vi göra när bensinen är slut om 20 år? Vad skall vi dricka då? Man kan ha röda kondomer för att göra det hela litet mer glädjefyllt. Murarna i Kumlafängelset är säkert armerade ner till jordens medelpunkt. Goddag, mitt namn är Svåår. Karl Svåår på Fruntimmer. Fruntimmers Karl Svåår, som jag heter i Dalarna. Gårdsnamnet först. Karl Knutsson Jämnt och Ständigt. Vad nu det kan annulera på. Nej inte annulera. Vad är det för ord jag menar? jag syftar på ordet alludera. Et celui Zola? Jag skulle frakta hem två kvigor häromdagen, men de veko av från varandra. Skulle man inte kunna upphöja fördomen till något positivt? Det är ju trots allt för dem som man har den. Är ni pro- eller antilop?
Opportunismen som konstart. Opportunismen som ett paket smörgåsar. Opportunisten börjar sin dag med att stiga upp, för det gör alla andra. Alla betydande personer stiger upp efter att ha sovit. Opportunisten låter utbasunera det där ganska tydligt. Han har högtalare på balkongen: "Nu stiger den och den upp. Han gör det inte för egen vinnings skull. Han stiger opp för er. För egen maskin. Han opportunerar för er, för alla. Han söker sig fördelar för er skull." Opportunisten går ner till Stureplan och ställer sig och garvar bara. Och så frågar andra vad han garvar för, och då säger han att det är för deras skull. En opportunist köper alltid i cigarettautomaten från den stapel där det är minst kvar av. I livsmedelsaffären måste han fråga efter vad som gått mest. Vad är det som har gått mest här idag? Pampuscher och grädde. Får jag två kilo. Man kan bilda ett litet bolag som hjälper fram unga lovande opportunister med små stipendium. Boken "Alfabetet för opportunister" börjar med bokstaven S, för den förekommer mest. Opportunismen som konstart är lite kubism, lite surrealism, lite jugend och impressionism. Om man tror att det skall bli kvinnlig rösträtt i Sverige, skall man plädera för det, tala sig varm för det, nästan svettig. Det är opportunism. Om man tror att det skall bli förbjudet att spela orgel i kyrkorna, då skall man tala för det som det enda riktiga. En sanning. När det är grönt ljus går man över gatan. Det är opportunt. Det bor en liten opportunist i varje människa. Opportunism är att låta ställa sig mellan två tungviktsboxare och låta fotografera sig. Opportunism är att hålla sig på rätt häst och släppa den, när den börjar skena. Opportunism är att ha ett sådant namn att det blir skrivet, när någon stavar fel. Opportunism är att välja rätta föräldrar i rätt ögonblick. Opportunism är att kalla sig Stark även om man aldrig är så klen och heter Aldrig.
Anser ni att ni gör skäl för ert namn? Anser ni att ni tjänar mer än 10.000:- i månaden? Tror ni att ett skottår kan infalla på en torsdag? Tror ni att födelsen är själva porten till livet? Anser ni det är bättre att bära glasögon än falsk vittnesbörd mot sin nästa? Tror ni att livet är att leka med? tror ni att dödsattesten är någon slags övergångsbiljett? Tror ni att spritförtäring underlättar framförandet av motorfordon? Anser ni att spritförtäring underlättar framförandet av An Den Schönen Blauen Donau? Sätter ni komma framför nödvändiga bisatser?
Hur korven smakar är en smakfråga. icke en geografisk. Hur gammal vedebörande är är en kronologisk fråga, icke en administrativ. Det ligger icke på det moral-etiska planet. Fördelen med fågelböcker framför floror är att lätena finns upptecknade. Hur glad blev jag icke då jag kom till min begravning och fann att jag tagit fel på dag. Är det TV:n eller telefonen som är på?
Men man kan ju fundera lite över det här med bergspredikan. Vid det här tillfället, som jag beströk kullen med min närvaro, så var det några slags beduinkäringar eller en beduinfamilj, som bodde i något slags svarta tält, och så var det en av tjejerna som åkte in till stan, nämligen Tiberias, klädd i sin snyggaste gåborstklänning, fullständigt obevandrad i Jesu åtlåtande om detta. Hon hade väntat sig något helt annat. dom hade väntat sig någon annan klänning åtminstone, fullständigt ovetande om Jesu remissutlåtande om tillvaron.
Man hade samlats där, bara därför att man trodde det var marknad. Då passade Jesus på. Det var ett övergångsställe där bara. Han var där för att sälja spåntade bräder, som far snidat till i sin verkstad. Jesu sjöng lite på berget, och då kom det folk och hyssjade. Och så frågade dom: "Har du tillstånd till det där, va?"
När jag var där på kullen försökte också jag att predika, men det var ingen som samlades i säden nedanför. Inom parentes skulle jag bara vilja säga det att det var för högertrafik jag pläderade, och det slog inte an på sådana som var förspända med åsnor och åsninnors fålar. Ja, det var ju inte bara högertrafik. Det var även preventivtrafik. Sedan övergick jag till katolicismen.
Det hände ofta förr i världen, att då man kom till stan för att sälja fikon att man samtidigt passade på att lära ut nån ny lära om tillvaron. Och ibland slog det slint så folk gav fullständigt fan i dom där fikonen, men läran blev dom rätt intresserade av.
Prästerna säger att det är viktigt att man godtar Jesu uppståndelse, men döden ger man blanka fan i. Så hjärtligt hälsade välkomna, sen kan man välja styrelse.
Vi har en metallbibel hemma. Och jag råkade slå ihop den om mina fingrar, samtidigt som jag såg mellan dem, så att säga. Vi har en 1700-talsbibel hemma av plast. Vem är högsta tabu-instans i Sverige? Vad skall vi göra när bensinen är slut om 20 år? Vad skall vi dricka då? Man kan ha röda kondomer för att göra det hela litet mer glädjefyllt. Murarna i Kumlafängelset är säkert armerade ner till jordens medelpunkt. Goddag, mitt namn är Svåår. Karl Svåår på Fruntimmer. Fruntimmers Karl Svåår, som jag heter i Dalarna. Gårdsnamnet först. Karl Knutsson Jämnt och Ständigt. Vad nu det kan annulera på. Nej inte annulera. Vad är det för ord jag menar? jag syftar på ordet alludera. Et celui Zola? Jag skulle frakta hem två kvigor häromdagen, men de veko av från varandra. Skulle man inte kunna upphöja fördomen till något positivt? Det är ju trots allt för dem som man har den. Är ni pro- eller antilop?
Opportunismen som konstart. Opportunismen som ett paket smörgåsar. Opportunisten börjar sin dag med att stiga upp, för det gör alla andra. Alla betydande personer stiger upp efter att ha sovit. Opportunisten låter utbasunera det där ganska tydligt. Han har högtalare på balkongen: "Nu stiger den och den upp. Han gör det inte för egen vinnings skull. Han stiger opp för er. För egen maskin. Han opportunerar för er, för alla. Han söker sig fördelar för er skull." Opportunisten går ner till Stureplan och ställer sig och garvar bara. Och så frågar andra vad han garvar för, och då säger han att det är för deras skull. En opportunist köper alltid i cigarettautomaten från den stapel där det är minst kvar av. I livsmedelsaffären måste han fråga efter vad som gått mest. Vad är det som har gått mest här idag? Pampuscher och grädde. Får jag två kilo. Man kan bilda ett litet bolag som hjälper fram unga lovande opportunister med små stipendium. Boken "Alfabetet för opportunister" börjar med bokstaven S, för den förekommer mest. Opportunismen som konstart är lite kubism, lite surrealism, lite jugend och impressionism. Om man tror att det skall bli kvinnlig rösträtt i Sverige, skall man plädera för det, tala sig varm för det, nästan svettig. Det är opportunism. Om man tror att det skall bli förbjudet att spela orgel i kyrkorna, då skall man tala för det som det enda riktiga. En sanning. När det är grönt ljus går man över gatan. Det är opportunt. Det bor en liten opportunist i varje människa. Opportunism är att låta ställa sig mellan två tungviktsboxare och låta fotografera sig. Opportunism är att hålla sig på rätt häst och släppa den, när den börjar skena. Opportunism är att ha ett sådant namn att det blir skrivet, när någon stavar fel. Opportunism är att välja rätta föräldrar i rätt ögonblick. Opportunism är att kalla sig Stark även om man aldrig är så klen och heter Aldrig.
Anser ni att ni gör skäl för ert namn? Anser ni att ni tjänar mer än 10.000:- i månaden? Tror ni att ett skottår kan infalla på en torsdag? Tror ni att födelsen är själva porten till livet? Anser ni det är bättre att bära glasögon än falsk vittnesbörd mot sin nästa? Tror ni att livet är att leka med? tror ni att dödsattesten är någon slags övergångsbiljett? Tror ni att spritförtäring underlättar framförandet av motorfordon? Anser ni att spritförtäring underlättar framförandet av An Den Schönen Blauen Donau? Sätter ni komma framför nödvändiga bisatser?
Hur korven smakar är en smakfråga. icke en geografisk. Hur gammal vedebörande är är en kronologisk fråga, icke en administrativ. Det ligger icke på det moral-etiska planet. Fördelen med fågelböcker framför floror är att lätena finns upptecknade. Hur glad blev jag icke då jag kom till min begravning och fann att jag tagit fel på dag. Är det TV:n eller telefonen som är på?
Kris och trauma
Lyssnar på Cenk Eroglu och reflekterar. Veckan har varit ganska tung. Både tung i avseendet på min förmåga att klara av heldagar med föreläsningar har efter 2½ års frånvaro från dito decimerat till intet. Sedermera har den varit ganska tung eftersom ämnet medicinsk psykologi har behandlat en del ganska mentalt krävande delar, särskilt idag om kris och trauma.
Att sitta i grupp och samtala om kris utifrån personliga erfarenheter, självfallet med det egna valet av hur mycket man delger sig av en kris, samt lyssna på andra är känslosamt. Jag pratade om min nuvarande situation med min mamma, en annan om förlusten av sin bror, andra typer av krisförlopp där man lätt anklagar sig själv för någon annans död om än det inte är ens eget fel och helt utanför sin ansvariga ram.
Sedermera får vi också bevittna upplevelsen hos en person som lider av kronisk PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom) efter en utsatt tillvaro som irakier i Kuwait under kriget 1990. En tillvaro där han bevittnade massmord, jagad av andra med kulor som viner förbi honom, hur vänner skjuts ihjäl och avrättas där han är oförmögen att hjälpa till utan att sätta sitt eget liv till. Hans smärta är direkt och målande, ett ökenlandskap som färgas rött av blod och förruttnande dofter målas upp framför mina ögon.
Det var många darrande läppar, tårfyllda ögon och ganska tung stämning under dagen hos många av oss. Man tar någonting med sig, små lärdomar som förhoppningsvis medverkar till att utveckla sig själv i sin framtida yrkesroll. Ett yrke som kantas av många aspekter man inte alltid reflekterar över.
Reflektion är lärdomens ultimata spegelbild.
Att sitta i grupp och samtala om kris utifrån personliga erfarenheter, självfallet med det egna valet av hur mycket man delger sig av en kris, samt lyssna på andra är känslosamt. Jag pratade om min nuvarande situation med min mamma, en annan om förlusten av sin bror, andra typer av krisförlopp där man lätt anklagar sig själv för någon annans död om än det inte är ens eget fel och helt utanför sin ansvariga ram.
Sedermera får vi också bevittna upplevelsen hos en person som lider av kronisk PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom) efter en utsatt tillvaro som irakier i Kuwait under kriget 1990. En tillvaro där han bevittnade massmord, jagad av andra med kulor som viner förbi honom, hur vänner skjuts ihjäl och avrättas där han är oförmögen att hjälpa till utan att sätta sitt eget liv till. Hans smärta är direkt och målande, ett ökenlandskap som färgas rött av blod och förruttnande dofter målas upp framför mina ögon.
Det var många darrande läppar, tårfyllda ögon och ganska tung stämning under dagen hos många av oss. Man tar någonting med sig, små lärdomar som förhoppningsvis medverkar till att utveckla sig själv i sin framtida yrkesroll. Ett yrke som kantas av många aspekter man inte alltid reflekterar över.
Reflektion är lärdomens ultimata spegelbild.
15 oktober, 2008
Konfrontation (författaren)
Jag skulle vilja göra ett författarporträtt och rita av diktaren i olika faser. Se vad han tänker, skaparen, när han sitter där och håller på med saker. Lite korvigt, lite trivialt, lite vanligt.
Han är inne på fel spår, som man måste vara. Jämsides med sin poesi har han sin egen verklighet. Han blandar beskrivningar av sig själv och sina stövlar.
Det är en löjlig människa, vår författare. Han är klädd i något slags kjol, hans författarkostym, som hjälper honom komma i form varje morgon. Det är ett slags språkdräkt, som han tar på sig, och som är full av broderier, som han egentligen bara skriver av. Det är hans mormor som hittat på det där och broderat ord på hans kjortel.
Vår författare börjar sin dag med att katalogisera alla de ord han skall använda för dagens författeri. En morgon snavade han på sin kjortelfåll och slog nosen i den. Då sade han: " 'Nosen' tar jag och 'fåll', men 'kjortel' tar jag inte för det är för banalt." Han tar "fåll" och "nos". "Snava" tror han sig kunna göra en lustighet utav, så det tar han.
Sedan går han igenom brevskörden. Hans beundrare har skrivit till honom så här: "Faan, vad du skriver bra, alltså. Du har ju komponerat nya ord här med varann så det har blivit en fullständigt läsbar mening".
Så har han och lindar in breven i lite papperssnören och sånt där gammalt daladrälle med kurbitanstrykning, och så släpar han det med sig till sitt kontor, som han har någonstans i Klarakvarteren. Där sittar han sen och dräller ord hela dagarna. (Tänk att komma på en så fullkomligt meningslös sak som en kombination och "fåll" och "nosa").
Allt han har kommit på under natten har han med sig i en termos. Han öppnar den, och det blir tjockt i rummet. Han har en veckas lager av ord aktuella, och de står som en svävande dimma, som ett moln, i rummet. "Borsten", "Kalsonger", "Flicka", "Icke-vara", "Avundsam", "Knark" (han är aktuell), "Första Maj", "Heroin", "Pepparkakor", "Incest", "Renavel", "Renlärig", "Astma", "Sno sig", "I tjänsten", "Icke glömma bort profiten", "Skriva åtminstone tio ord per minut", "Nobelpris någon gång i framtiden".
Så prövar han hur orden ligger i munnen, och om han kan få fram ord som "kattekuböljen" t.ex. Sen när han alltså spridit den här dyngan i rummet, börjar han kombinera. Han prövar gruppvis orden. Han är slumpförfattare.
Alla de ord han ännu inte lyckats komma på på morgonen skriver han slarvigt ned med bortvänt ansikte. Sedan studerar han det skrivna och försöker se vad det liknar. "Alienation", stavar han då. Han är mycket dåligt bevandrad i rättstavningslära.
På kvällarna försöker han kommatera för att se hur han klarar av det.
Han sitter i slängkappa ibland, vår författare, med naken underkropp och har en fläkt framför sig för att han skall få ett intryck av att det är storm på havet. Där sitter han sedan och hittar på ord som "Vågskvalp", "Vatten", "Blöt" och sådär.
Framför sitt skrivbord har han en vackert broderad bonad, på vilken det står: "Arbete adlar mannen" och ett mönsterbroderi, där alla bokstäver finns inbroderade i Bodoni.
Han har lösa bokstäver också, som han lägger slumpvis, om han inte kan komma på något ord.
När han hittar bokstäver ute på stan, brukar han klippa ur dem och ta dem med sig i fickan. G:et i "Götgatan" har han t.ex. stoppat på sig samt "Får ej överlåtas" från ett gammalt spårvagnskvitto.
Han brukar skruva ner sina manschetter i skrivmaskinen tills kragknappen tar emot, och sen skriver han.
Han är fullständigt omedveten. Han brukar gå ned till kaféet på gatan mitt emot och sätta sig där och bara stirra ut i luften. Plötsligt börjar han deklamera och kräkas. Han kreperar.
Så antecknar han på manschetten, morgonrocksmanschetten, som är av frotté så att det inte syns vad som står där. En gång fick han bara fram ordet "snorre" skrivet många gånger med olika lutningar på handstilen.
Han är fet. Han har ett par feta lår under kjolen. Han är inte så beroende av de inkomster han kan få ut av sitt skriveri.
Han sitter liksom och gnager på sina teorier. Varje morgon har han en trave teorier med sig i sin illerportfölj. Dem skall han försöka applicera på mänskligheten.
Han tränar sig att säga ordet "arsel" högt på gatan. Det är det han vill. Han övar sig också på att försöka låta bli att säga ordet "arsel" högt på gatan. Han befinner sig i en konfliktsituation.
Vår författare är lite gammal. Han tillhör dom som alltid skriver i pluralis. Han skriver "hava" och "vara" och "havande", om en kvinna är det.
Kanske är han gammaldags. Han kan tala om marsklandet i norra Tyskland och han kan blanda in sånt som södra Frankrike. Han kan prata om nästan vad som helst på ett obegripligt och fullständigt ointressant och knappast medryckande sätt.
För sig själv, sina anhängare och för dem som vet vad han skulle vilja hava sagt är han mycket spirituell. Han är mycket lyckligt omedveten om världens ondska. Han har ett emblem på ryggen, där det står: "Jag är lyckligt omedveten om världens ondska jag".
Rätt vad det är så spolar han fram en bred skildring som spänner över hela det europeiska kulturfältet. Där förekommer inga ord som "snorre", utan det är kort och gott ord som "kontamination", "överblick", "kulturengagemang", "utlandskritik", "alienation", "marxistantagonist" o dyl.
Vår författare är så vitt han vet inte gift. Han lever i ett snuskbo och har en hushållerska som kommer där och plöjer med sin jättestora dammsugare och suger av de värsta orden som han har undanstuvande under mattan.
Han har en tonårsson på nitton år, mager, lungsjuk och finnig men mycket begåvad och nervös, och som vet att mjäll är en sjukdom och fruntimmer en styggelse. Sonen ligger i bokhyllans nedersta fack.
Han har ytterligare ett barn. Fräknigt, fett och försigkommet. Denna hans yngsta dotter samlar författarporträtt från tablettaskar. Hon köper små burkar som det står LSD på, och som det finns författarporträtt i.
Vår författare har själv prövat LSD en gång, men han tyckte att just de bokstäverna inte gav så mycket. Han kom bara att tänka på tre saker: "Lus", "Svinborste" och "Pedalsax". Det tyckte han inte var så givande, sa han.
Vår författare använder inga andra stimulantia än tvål och såpa. Vår författare skriver alltid innehållsredogörelsen först för att veta vad han skall skriva sen. Han bygger upp hela sin tillvaro på det sättet. Han lever endast för det skrivna ordet.
Han har en hörapparat. Han är inte döv, men han vill inte undgå något tillfälle att skaffa sig hörselintryck. Han är också lite astigmatisk, så han har en förkärlek för långa ord.
Han heter Edvark Sminks och föddes i Arboga 1792, ett knappt år efter den stora maskeraden. Hans mor var av gammal fin släkt, men hans far var ful.
Varje morgon skickar han ner sin trinda dotter till Storkyrkan för att be förböner för dagens arbete. En morgon var det låst, och då gick det också mycket riktigt åt helvete.
Han har en aversion mot kulspetspennor och mårdhårspenslar. Han har aldrig sett dem nämligen. (Han har inte ens hört talas om dem). Han skriver mycket med dem men har aldrig sett dem. Han är blind. Han både blundar och har en mårdhårsmössa på sig när han skriver. Han brukar tänka lite sakta på eftermiddagarna.
Han arkiverar alla sina brev med tanke på framtida biografer. Han är mycket förutseende. Han har t.ex. låtit sätta fast en liten kopparplåt på stolsryggen med inskriptionen: "Denna stol tillhörde Edvard Sminks".
Han är mycket litterärt bevandrad i sina egna skrifter.
Ibland grips han av storhetsvansinne och försöker sälja en bok innan den är färdigskriven. Han ringer upp Gerhard Bonnier och säger sig ha hittat på fem bra ord.
En gång ombads han medverka i en porrtidskrift, man han blev så upphetsad under arbetet, att fick lov att avböja. Han tabbade alla bokstäverna på golvet.
Han stora fördom är att han anser sig vara författare. Något som ligger honom i fatet, när han skall skriva.
Han är inne på fel spår, som man måste vara. Jämsides med sin poesi har han sin egen verklighet. Han blandar beskrivningar av sig själv och sina stövlar.
Det är en löjlig människa, vår författare. Han är klädd i något slags kjol, hans författarkostym, som hjälper honom komma i form varje morgon. Det är ett slags språkdräkt, som han tar på sig, och som är full av broderier, som han egentligen bara skriver av. Det är hans mormor som hittat på det där och broderat ord på hans kjortel.
Vår författare börjar sin dag med att katalogisera alla de ord han skall använda för dagens författeri. En morgon snavade han på sin kjortelfåll och slog nosen i den. Då sade han: " 'Nosen' tar jag och 'fåll', men 'kjortel' tar jag inte för det är för banalt." Han tar "fåll" och "nos". "Snava" tror han sig kunna göra en lustighet utav, så det tar han.
Sedan går han igenom brevskörden. Hans beundrare har skrivit till honom så här: "Faan, vad du skriver bra, alltså. Du har ju komponerat nya ord här med varann så det har blivit en fullständigt läsbar mening".
Så har han och lindar in breven i lite papperssnören och sånt där gammalt daladrälle med kurbitanstrykning, och så släpar han det med sig till sitt kontor, som han har någonstans i Klarakvarteren. Där sittar han sen och dräller ord hela dagarna. (Tänk att komma på en så fullkomligt meningslös sak som en kombination och "fåll" och "nosa").
Allt han har kommit på under natten har han med sig i en termos. Han öppnar den, och det blir tjockt i rummet. Han har en veckas lager av ord aktuella, och de står som en svävande dimma, som ett moln, i rummet. "Borsten", "Kalsonger", "Flicka", "Icke-vara", "Avundsam", "Knark" (han är aktuell), "Första Maj", "Heroin", "Pepparkakor", "Incest", "Renavel", "Renlärig", "Astma", "Sno sig", "I tjänsten", "Icke glömma bort profiten", "Skriva åtminstone tio ord per minut", "Nobelpris någon gång i framtiden".
Så prövar han hur orden ligger i munnen, och om han kan få fram ord som "kattekuböljen" t.ex. Sen när han alltså spridit den här dyngan i rummet, börjar han kombinera. Han prövar gruppvis orden. Han är slumpförfattare.
Alla de ord han ännu inte lyckats komma på på morgonen skriver han slarvigt ned med bortvänt ansikte. Sedan studerar han det skrivna och försöker se vad det liknar. "Alienation", stavar han då. Han är mycket dåligt bevandrad i rättstavningslära.
På kvällarna försöker han kommatera för att se hur han klarar av det.
Han sitter i slängkappa ibland, vår författare, med naken underkropp och har en fläkt framför sig för att han skall få ett intryck av att det är storm på havet. Där sitter han sedan och hittar på ord som "Vågskvalp", "Vatten", "Blöt" och sådär.
Framför sitt skrivbord har han en vackert broderad bonad, på vilken det står: "Arbete adlar mannen" och ett mönsterbroderi, där alla bokstäver finns inbroderade i Bodoni.
Han har lösa bokstäver också, som han lägger slumpvis, om han inte kan komma på något ord.
När han hittar bokstäver ute på stan, brukar han klippa ur dem och ta dem med sig i fickan. G:et i "Götgatan" har han t.ex. stoppat på sig samt "Får ej överlåtas" från ett gammalt spårvagnskvitto.
Han brukar skruva ner sina manschetter i skrivmaskinen tills kragknappen tar emot, och sen skriver han.
Han är fullständigt omedveten. Han brukar gå ned till kaféet på gatan mitt emot och sätta sig där och bara stirra ut i luften. Plötsligt börjar han deklamera och kräkas. Han kreperar.
Så antecknar han på manschetten, morgonrocksmanschetten, som är av frotté så att det inte syns vad som står där. En gång fick han bara fram ordet "snorre" skrivet många gånger med olika lutningar på handstilen.
Han är fet. Han har ett par feta lår under kjolen. Han är inte så beroende av de inkomster han kan få ut av sitt skriveri.
Han sitter liksom och gnager på sina teorier. Varje morgon har han en trave teorier med sig i sin illerportfölj. Dem skall han försöka applicera på mänskligheten.
Han tränar sig att säga ordet "arsel" högt på gatan. Det är det han vill. Han övar sig också på att försöka låta bli att säga ordet "arsel" högt på gatan. Han befinner sig i en konfliktsituation.
Vår författare är lite gammal. Han tillhör dom som alltid skriver i pluralis. Han skriver "hava" och "vara" och "havande", om en kvinna är det.
Kanske är han gammaldags. Han kan tala om marsklandet i norra Tyskland och han kan blanda in sånt som södra Frankrike. Han kan prata om nästan vad som helst på ett obegripligt och fullständigt ointressant och knappast medryckande sätt.
För sig själv, sina anhängare och för dem som vet vad han skulle vilja hava sagt är han mycket spirituell. Han är mycket lyckligt omedveten om världens ondska. Han har ett emblem på ryggen, där det står: "Jag är lyckligt omedveten om världens ondska jag".
Rätt vad det är så spolar han fram en bred skildring som spänner över hela det europeiska kulturfältet. Där förekommer inga ord som "snorre", utan det är kort och gott ord som "kontamination", "överblick", "kulturengagemang", "utlandskritik", "alienation", "marxistantagonist" o dyl.
Vår författare är så vitt han vet inte gift. Han lever i ett snuskbo och har en hushållerska som kommer där och plöjer med sin jättestora dammsugare och suger av de värsta orden som han har undanstuvande under mattan.
Han har en tonårsson på nitton år, mager, lungsjuk och finnig men mycket begåvad och nervös, och som vet att mjäll är en sjukdom och fruntimmer en styggelse. Sonen ligger i bokhyllans nedersta fack.
Han har ytterligare ett barn. Fräknigt, fett och försigkommet. Denna hans yngsta dotter samlar författarporträtt från tablettaskar. Hon köper små burkar som det står LSD på, och som det finns författarporträtt i.
Vår författare har själv prövat LSD en gång, men han tyckte att just de bokstäverna inte gav så mycket. Han kom bara att tänka på tre saker: "Lus", "Svinborste" och "Pedalsax". Det tyckte han inte var så givande, sa han.
Vår författare använder inga andra stimulantia än tvål och såpa. Vår författare skriver alltid innehållsredogörelsen först för att veta vad han skall skriva sen. Han bygger upp hela sin tillvaro på det sättet. Han lever endast för det skrivna ordet.
Han har en hörapparat. Han är inte döv, men han vill inte undgå något tillfälle att skaffa sig hörselintryck. Han är också lite astigmatisk, så han har en förkärlek för långa ord.
Han heter Edvark Sminks och föddes i Arboga 1792, ett knappt år efter den stora maskeraden. Hans mor var av gammal fin släkt, men hans far var ful.
Varje morgon skickar han ner sin trinda dotter till Storkyrkan för att be förböner för dagens arbete. En morgon var det låst, och då gick det också mycket riktigt åt helvete.
Han har en aversion mot kulspetspennor och mårdhårspenslar. Han har aldrig sett dem nämligen. (Han har inte ens hört talas om dem). Han skriver mycket med dem men har aldrig sett dem. Han är blind. Han både blundar och har en mårdhårsmössa på sig när han skriver. Han brukar tänka lite sakta på eftermiddagarna.
Han arkiverar alla sina brev med tanke på framtida biografer. Han är mycket förutseende. Han har t.ex. låtit sätta fast en liten kopparplåt på stolsryggen med inskriptionen: "Denna stol tillhörde Edvard Sminks".
Han är mycket litterärt bevandrad i sina egna skrifter.
Ibland grips han av storhetsvansinne och försöker sälja en bok innan den är färdigskriven. Han ringer upp Gerhard Bonnier och säger sig ha hittat på fem bra ord.
En gång ombads han medverka i en porrtidskrift, man han blev så upphetsad under arbetet, att fick lov att avböja. Han tabbade alla bokstäverna på golvet.
Han stora fördom är att han anser sig vara författare. Något som ligger honom i fatet, när han skall skriva.
14 oktober, 2008
13 oktober, 2008
Välkommen hem
Har gått och fullständigt kärat ner mig. Totalt upp över öronen som en adrenalinstinn Jack-in-the-box.
Vilken dag!
Allt började i morse på ortopeden med möte om patienter. Vad som hade gjorts, vad som ska göras, op eller rehab och mer därtill. Därefter rond med ÖL (överläkare), underläkare, ssk (sjuksköterska) och usk (undersköterska). Det justeras mediciner, det gås igenom status, behov, eventuella förflyttningar m.m. följt av post-rond förmiddagskaffe. Bör noteras, utan kaffe är man ej funktionsduglig.
Sedan får jag och fellow kandidat F, som jag också studerade biomedicin tillsammans med, spendera resten av dagen nere på ortopedakuten. Vi trivs storartat. Det passerar finger- och axelluxationer, återbesök efter diverse frakturer, knäproteser, delvis stelopererade kotpelare, misstänkt whiplash efter älgkrock och så mycket mer att mitt huvud fortfarande snurrar konstant runt dens axis. Vi får möjligheten att uttrycka åsikter (läs grymt omotiverade gissningar) för läkarna om röntgenplåtar/DT i fyra nyanser av grått där deras första svar oftast blir "njae..inte riktigt" följt av ordentliga genomgångar där dom verkligen vill lära oss. Känner mig dock nöjd när jag prickar in rätt varför han gör en viss undersökning hos en patient strax innan lunch.
Eftermiddagen förlöper på samma sätt med mycket mer intressanta patientfall och känner mig nästan melankolisk när dagen går mot sitt slut och jag, tyvärr, måste gå hem. Längtar innerligt till nästa klinikdag, hälsocentral, om cirkus tre veckor. Innan dess ska det bli mycket intressanta föreläsningar (medicinsk psykologi startar i morgon) och även en hel del klinisk träning. Allt detta känns så rätt. Det känns som mitt kall.
Så sant som det är sagt.
Välkommen hem, Doktoranden.
Välkommen hem.
Vilken dag!
Allt började i morse på ortopeden med möte om patienter. Vad som hade gjorts, vad som ska göras, op eller rehab och mer därtill. Därefter rond med ÖL (överläkare), underläkare, ssk (sjuksköterska) och usk (undersköterska). Det justeras mediciner, det gås igenom status, behov, eventuella förflyttningar m.m. följt av post-rond förmiddagskaffe. Bör noteras, utan kaffe är man ej funktionsduglig.
Sedan får jag och fellow kandidat F, som jag också studerade biomedicin tillsammans med, spendera resten av dagen nere på ortopedakuten. Vi trivs storartat. Det passerar finger- och axelluxationer, återbesök efter diverse frakturer, knäproteser, delvis stelopererade kotpelare, misstänkt whiplash efter älgkrock och så mycket mer att mitt huvud fortfarande snurrar konstant runt dens axis. Vi får möjligheten att uttrycka åsikter (läs grymt omotiverade gissningar) för läkarna om röntgenplåtar/DT i fyra nyanser av grått där deras första svar oftast blir "njae..inte riktigt" följt av ordentliga genomgångar där dom verkligen vill lära oss. Känner mig dock nöjd när jag prickar in rätt varför han gör en viss undersökning hos en patient strax innan lunch.
Eftermiddagen förlöper på samma sätt med mycket mer intressanta patientfall och känner mig nästan melankolisk när dagen går mot sitt slut och jag, tyvärr, måste gå hem. Längtar innerligt till nästa klinikdag, hälsocentral, om cirkus tre veckor. Innan dess ska det bli mycket intressanta föreläsningar (medicinsk psykologi startar i morgon) och även en hel del klinisk träning. Allt detta känns så rätt. Det känns som mitt kall.
Så sant som det är sagt.
Välkommen hem, Doktoranden.
Välkommen hem.
10 oktober, 2008
Blundar men jag ser
Står utanför sjukhuset och väntar på bussen. Under tiden värmer solen mina kinder trots den annalkande höstkylan. Bussen liknar mer en överjäst burk sardeller men slår mig ner bredvid en person som verkar sympatisk trots sardellstämningen. A som sitter bredvid jobbar som beteendevetare, pendlar mellan två städer varje dag för jobbets skull och vi har mycket intressanta diskussioner om fördomar, förutfattade meningar och livsprinciper under långa mil. Tiden går fort och A kliver av, själv sitter jag kvar för färd mot nästa stad. Tar upp min bok "Att älska som en porrstjärna" följt av några fördomsfulla blickar åt mitt håll som får mig att skratta till. Utanför fönstret går solen ner och jag tänder läslampan i taket.
En inte alltför avlägsen stund senare kliver jag ut från bussen och sträcker på ryggen. Några timmar i ett allt annat än ergonomiskt utformat säte kan trötta ut den piggaste av oss. Jag var inte ens pigg till att börja med. Himlen är stjärnklar och nattsvart, omringad av kylig luft med det orangefärgade ljuset från gatulampan ovanför. Andedräkten ångar ur munnen och uppe på kullen ovanför hållplatsen lyser en ensam lampa i vardagsrumsfönstret som ett varningens ljus.
Den vita ytterdörren hintar inget om innandömet, det mörker ingen lampa förmår lysa upp och en kyla inga filtar förmår värma. Tar ett andetag som yttrar sig i en smärtsamt djup suck. Bröstkorgen sjunker ihop och plötsligt känner jag mig ynklig, liten och svag. Innanför dörren omfamnar jag min far. Bara fåtalet utbyte av ord, rödgråtna ögon och blickar om det uppenbara talar sitt entydiga språk. Luften jag andas känns inte som luften i ett bekvämt hem, den är förpestad av hopplös sjukdom och kryper längs väggarna, taket och golven. Den gör mig knäsvag och tung. Dödens vårdhem.
Skör och tunn ligger hon där, utan hopp men med insikten om sitt öde klarare som det ännu stjärnbeströdda himlavalvet utanför. Knappt någon ork att gå, än mindre ork att le. Det gör så ont att se någon som i minnet så full av glädje, tilltro och styrka men nu inte mer än ett äggskal av sitt forna jag. Kroppen är slut, viljan har runnit ut.
Min önskan så innerlig hon får se alla sina barnbarn växa upp och deras omfamning av livet som ligger framför dem, att dela glädjen på mitt och E’s bröllop till sommaren, att bli gammal och grå; inget annat än önsketänkande utan förankring i verkligheten. Skeppet driver ut till havs med strömmarna som kapten. Sjukdomen håller på ta ut sin orättvisa rätt och hon vet hon snart somnar för gott.
Hon vill inte.
Jag vill inte.
Ingen vill.
Men det sker.
Jag mår så innerligt dåligt när jag ser vad jag ser. Vetskapen står mig upp i halsen och får mig nästan att utan hämning kaskadkräkas rakt upp och ner. Frustrationen är enorm och inget mått i världen kan mäta sig med känslospelet. Kanske är det sista gången vi ses. En tanke svår att förlika sig med men känner mig situationen övermäktig. Den dränker mig som en råtta i en bur slängd överbord. Flyktig som ett litet frö i vindens mäktiga storm utan kontroll och styrförmåga. Slutligen kommer man landa och slå rot i fuktig mylla. Spricka upp genom marken, känna solens värmande strålar och slutligen växa sig starkare än någonsin förut. Till slut.
En inte alltför avlägsen stund senare kliver jag ut från bussen och sträcker på ryggen. Några timmar i ett allt annat än ergonomiskt utformat säte kan trötta ut den piggaste av oss. Jag var inte ens pigg till att börja med. Himlen är stjärnklar och nattsvart, omringad av kylig luft med det orangefärgade ljuset från gatulampan ovanför. Andedräkten ångar ur munnen och uppe på kullen ovanför hållplatsen lyser en ensam lampa i vardagsrumsfönstret som ett varningens ljus.
Den vita ytterdörren hintar inget om innandömet, det mörker ingen lampa förmår lysa upp och en kyla inga filtar förmår värma. Tar ett andetag som yttrar sig i en smärtsamt djup suck. Bröstkorgen sjunker ihop och plötsligt känner jag mig ynklig, liten och svag. Innanför dörren omfamnar jag min far. Bara fåtalet utbyte av ord, rödgråtna ögon och blickar om det uppenbara talar sitt entydiga språk. Luften jag andas känns inte som luften i ett bekvämt hem, den är förpestad av hopplös sjukdom och kryper längs väggarna, taket och golven. Den gör mig knäsvag och tung. Dödens vårdhem.
Skör och tunn ligger hon där, utan hopp men med insikten om sitt öde klarare som det ännu stjärnbeströdda himlavalvet utanför. Knappt någon ork att gå, än mindre ork att le. Det gör så ont att se någon som i minnet så full av glädje, tilltro och styrka men nu inte mer än ett äggskal av sitt forna jag. Kroppen är slut, viljan har runnit ut.
Min önskan så innerlig hon får se alla sina barnbarn växa upp och deras omfamning av livet som ligger framför dem, att dela glädjen på mitt och E’s bröllop till sommaren, att bli gammal och grå; inget annat än önsketänkande utan förankring i verkligheten. Skeppet driver ut till havs med strömmarna som kapten. Sjukdomen håller på ta ut sin orättvisa rätt och hon vet hon snart somnar för gott.
Hon vill inte.
Jag vill inte.
Ingen vill.
Men det sker.
Jag mår så innerligt dåligt när jag ser vad jag ser. Vetskapen står mig upp i halsen och får mig nästan att utan hämning kaskadkräkas rakt upp och ner. Frustrationen är enorm och inget mått i världen kan mäta sig med känslospelet. Kanske är det sista gången vi ses. En tanke svår att förlika sig med men känner mig situationen övermäktig. Den dränker mig som en råtta i en bur slängd överbord. Flyktig som ett litet frö i vindens mäktiga storm utan kontroll och styrförmåga. Slutligen kommer man landa och slå rot i fuktig mylla. Spricka upp genom marken, känna solens värmande strålar och slutligen växa sig starkare än någonsin förut. Till slut.
"I've seen the tears and the heartache
And I've felt the pain
I've seen the hatred
And so many lives lost in vain
And yet through this darkness
There's always a light that shines through
And takes me back home, takes me back home"
Celine Dion - A World To Believe In
And I've felt the pain
I've seen the hatred
And so many lives lost in vain
And yet through this darkness
There's always a light that shines through
And takes me back home, takes me back home"
Celine Dion - A World To Believe In
09 oktober, 2008
Blåbärskaka by request
Eftersom Konsulten så snällt bad om receptet på den fantastiska blåbärskakan Torta di Nada är jag inte sen att dela med mig. Goda saker är menade att delas.
4 ägg
3 dl strösocker
175g osaltat smör
Drygt 1 dl extra fin olivolja
1½ dl mjölk
1 vaniljstång
6½ dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver
Rejäl nypa havssalt
Rivet skal av två citroner
Rivet skal av två apelsiner
Ordentligt med fina blåbär (~600g)
Värm ugnen till 175 grader. Smörj och bröa en kakform, lägg smörpapper i botten. Vispa ägg och socker tills den är tjock och pösig. Tillsätt smält smör, extra fin jungfruolja, mjölk och frön från vaniljstången. Blanda noga och häll i mjöl, bakpulver och salt. Tillsätt skalen från apelsinerna och citronerna. Ställ åt sidan en stund.
Rör i en fjärdedel av blåbären i smeten, häll den i formen och grädda mitt i ugnen i 15 minuter. Ta ut den och strö över resten av blåbären. Tryck försiktigt ner dem i smeten och grädda ytterligare 30-40 minuter. Njut.
4 ägg
3 dl strösocker
175g osaltat smör
Drygt 1 dl extra fin olivolja
1½ dl mjölk
1 vaniljstång
6½ dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver
Rejäl nypa havssalt
Rivet skal av två citroner
Rivet skal av två apelsiner
Ordentligt med fina blåbär (~600g)
Värm ugnen till 175 grader. Smörj och bröa en kakform, lägg smörpapper i botten. Vispa ägg och socker tills den är tjock och pösig. Tillsätt smält smör, extra fin jungfruolja, mjölk och frön från vaniljstången. Blanda noga och häll i mjöl, bakpulver och salt. Tillsätt skalen från apelsinerna och citronerna. Ställ åt sidan en stund.
Rör i en fjärdedel av blåbären i smeten, häll den i formen och grädda mitt i ugnen i 15 minuter. Ta ut den och strö över resten av blåbären. Tryck försiktigt ner dem i smeten och grädda ytterligare 30-40 minuter. Njut.
Doktorander off-hours
Det pratas ofta om att doktorander jobbar häcken av sig, sliter dag och natt, anser nattjobb är standardiserat och många andra analogier. Det finns en viss sanning i detta, många doktorander jobbar väldigt mycket. De doktorander som oftast har bäst balans mellan sin forskning och andra icke-arbetsrelaterade är de som har någonting utanför jobbet som också kräver sin tid. Jag har min familj och numera också studier samt träning. Det är en perfekt balans. Jag forskar mycket men samtidigt finns det tid över till andra viktiga aspekter av tillvaron.
Dock ska man aldrig förneka de glädjeämnen som oftast uppstår när doktorander jobbar och umgås på ett labb utanför de officiella arbetstimmarna. Under kvällen har jag tillsammans med doktoranderna C, Z och P.K samt varsin kaffekopp skrattat gott över livets små egenheter som doktorander. Ett axplock kan vara att testa säkerhetspersonalen på flygplatsen Chicago O'Hare med att föreställa det svarta röret innehållande posterpresentationen som en bazooka. Eller varför inte lyssna på roliga meddelanden från Finnairs flygvärdinna under inflygningen till JFK:
- Ladies and gentlemen, as we are about to land the Captain is now screwing the crew.
Dock ska man aldrig förneka de glädjeämnen som oftast uppstår när doktorander jobbar och umgås på ett labb utanför de officiella arbetstimmarna. Under kvällen har jag tillsammans med doktoranderna C, Z och P.K samt varsin kaffekopp skrattat gott över livets små egenheter som doktorander. Ett axplock kan vara att testa säkerhetspersonalen på flygplatsen Chicago O'Hare med att föreställa det svarta röret innehållande posterpresentationen som en bazooka. Eller varför inte lyssna på roliga meddelanden från Finnairs flygvärdinna under inflygningen till JFK:
- Ladies and gentlemen, as we are about to land the Captain is now screwing the crew.
Wet wet wet (and love is not all around)
Utanför hänger molnen i tunga sjok. Fyra nyanser av grått. Hojar iväg på cykeln mot jobbet men bara efter fåtalet hundra meter slår Murphy till. Lagen om alltings jäbelhet. Himlavalvets portar av syndafloden reinkarnerad öppnas och jag besitter allt annat än någon skyddande Ark. Vinden piskar mig i ansiktet samtidigt som vattenfallet inger känslan av att skölja bort allt jag äger och har.
Kommer till slut under skyddande tak innanför sjukhusets väggar och plaskar fram till hissen. I dörren till höger finns ett brokigt och frostigt fönster där bilden som stirrar tillbaka på mig får mig att hoppa till.
Likheten är slående.
Kommer till slut under skyddande tak innanför sjukhusets väggar och plaskar fram till hissen. I dörren till höger finns ett brokigt och frostigt fönster där bilden som stirrar tillbaka på mig får mig att hoppa till.
Likheten är slående.
07 oktober, 2008
Nu börjar det. Häng med.
Kursstart. Gick bort till Insikten och huset för allmänmedicin. Minnesbilderna från studietidens begynnelse när man med första stapplande steg gjorde entré i universitetsvärlden gjorde sig tydligt påmind. Likaså också de familjära känslokasten av att huvudstupa ge sig in i något nytt, främmande och okänt. Där fanns några kända ansikten från tidigare år av studier och en del fullkomliga främlingar. Det var kära återseenden, särskilt med S och M(gånger 3) i symbios med vänliga hälsningar och kortare dialoger med nya studiekamrater. Det är något fantastiskt över att möta och lära känna nya människor.
Bakom hörnen väntar nu timmar av tentaplugg (oh the stress), patienter, tentor, sjukdomar, glädje, sorg, liv, död, spänning, makalös kunskap och vad jag i grund och botten är övertygad om är en fantastisk och mångfacetterad värld. Så övertygad att jag under hela introduktionen satt och log som en von Tratt.
Det fortsätter på måndag med svansning på klinik. Hej ortopeden. Innan dess blir det fler experiment på labbet och en helg hos mor.
Dagens soundtrack: The Rascals - A Beautiful Morning
Bakom hörnen väntar nu timmar av tentaplugg (oh the stress), patienter, tentor, sjukdomar, glädje, sorg, liv, död, spänning, makalös kunskap och vad jag i grund och botten är övertygad om är en fantastisk och mångfacetterad värld. Så övertygad att jag under hela introduktionen satt och log som en von Tratt.
Det fortsätter på måndag med svansning på klinik. Hej ortopeden. Innan dess blir det fler experiment på labbet och en helg hos mor.
Dagens soundtrack: The Rascals - A Beautiful Morning
05 oktober, 2008
Dialog med grabben, 5 år
- Pappa, morbror J är 15 och får köra moped. Får du det?
- Ja om jag skulle vilja.
- Men hur gammal är du?
- Det vet du, 28.
- Hur länge har du fått köra moped?
- I 13 år.
- Vad länge! Var det då dinosaurierna dog ut?
- Ja om jag skulle vilja.
- Men hur gammal är du?
- Det vet du, 28.
- Hur länge har du fått köra moped?
- I 13 år.
- Vad länge! Var det då dinosaurierna dog ut?
04 oktober, 2008
Filé med pytt och Torta di nada
Den som säger mat bara är till för att hålla värmen vill jag antingen slå på fingarna eller servera följande rätter.
En fin bit köttfilé av valfri sort
Handfull potatis
Några morötter
Två gula lökar
Liten bit rimmat sidfläsk
En bit rotselleri
Handfull champinjoner
Färsk timjan
Schalottenlök
Vitlök
Rödvin
Kalvfond
Tomatpuré
Havssalt
Nymald svartpeppar
Skala potatis, morötter och rotselleri och skär i bitar. Hacka löken och skär sidfläsket. Stek alltihop lite lätt och ner i en långpanna. Salta och peppra och skjuts in i ugnen på 200 grader.
Ta lite hackad schalottenlök, två ordentliga glas rödvin (ca 3 dl) och en skvätt vatten, ordentlig hutt kalvfond och två klickar tomatpuré till en kastrull. Koka upp och sjud några minuter. Under tiden hacka upp svampen, två schalottenlökar och ett knippe färsk timjan samt en pressad vitlöksklyfta. Stek ihop.
Grilla köttet i en grillpanna några få minuter på varje sida så det fortfarande är lite rosa i mitten. Red av såsen med vetemjöl eller maizena i lite vatten och sila bort löken. Ta ut rotsakspytten från ugnen, lägg upp och servera. Sweet.
Om man sedan är sugen på något lite härligt en stund efter maten kan man alltid hugga in på en bit Torta di nada som man gjort tidigare under dagen. En italiensk blåbärskaka med rivet citron- och apelsinskal, olivolja, vaniljstång och massor annat gott.
En fin bit köttfilé av valfri sort
Handfull potatis
Några morötter
Två gula lökar
Liten bit rimmat sidfläsk
En bit rotselleri
Handfull champinjoner
Färsk timjan
Schalottenlök
Vitlök
Rödvin
Kalvfond
Tomatpuré
Havssalt
Nymald svartpeppar
Skala potatis, morötter och rotselleri och skär i bitar. Hacka löken och skär sidfläsket. Stek alltihop lite lätt och ner i en långpanna. Salta och peppra och skjuts in i ugnen på 200 grader.
Ta lite hackad schalottenlök, två ordentliga glas rödvin (ca 3 dl) och en skvätt vatten, ordentlig hutt kalvfond och två klickar tomatpuré till en kastrull. Koka upp och sjud några minuter. Under tiden hacka upp svampen, två schalottenlökar och ett knippe färsk timjan samt en pressad vitlöksklyfta. Stek ihop.
Grilla köttet i en grillpanna några få minuter på varje sida så det fortfarande är lite rosa i mitten. Red av såsen med vetemjöl eller maizena i lite vatten och sila bort löken. Ta ut rotsakspytten från ugnen, lägg upp och servera. Sweet.
Om man sedan är sugen på något lite härligt en stund efter maten kan man alltid hugga in på en bit Torta di nada som man gjort tidigare under dagen. En italiensk blåbärskaka med rivet citron- och apelsinskal, olivolja, vaniljstång och massor annat gott.
03 oktober, 2008
Ett skålpund mörker och ljus
Fullspäckad vecka på jobbet är ett ordval av mild karaktär. Folk flyttar runt på sina arbetsplatser och "doktorandrummet" där jag och min kollega C huserar liknar mer en beskrivning likt Döden i Beirut av Michael Azar. Veckans bästa kommentar fälldes också för någon timme sedan inne på cellodlingslabbet:
- Men för fan sluta jiddra jag hör ju ändå ingenting, jag jobbar ju INNE i hooden!
Notera att en "hood" är en mycket steril arbetsplats där ingen kontaminering får förekomma. Speciellt inte hela personer. Så även om jobbet tagit sjukt mycket tid denna vecka med nya experiment (dock extremt intressanta så det kliar i fingrarna på mig), resultatsammanställningar och diverse annat forskningsfix, händer det mycket annat runt omkring.
Min väldigt sjuka mamma är inte längre "behandlingsbar" och allt är just nu bara en transportsträcka mot tomheten och det definitiva slutet. Ett mörkt följe av tårar och sorg, en fortsatt tillvaro på andra sidan mörkret utan den hälft som man inspirerats av och respekterat så högt. Borta.
Sängplats på PAVA vid behov, en sängplats för vård i livets slutskede. Vänthallen med det oundvikliga öde som vi alla ska beskåda någon gång vid tillfälle. Ännu inte jag men redan nu en del av mig själv som gav mig mitt liv.
Och i kontrasten till allt det mörka lever jag i en fantastisk period av mitt liv som är mer inspirerande än någonsin. Jag slits mellan två världar; det river och svider samtidigt som det ömt vårdas med varm hand och lugnande ord. Nästa vecka börjar mina läkarstudier och det finns en innerlig längtan till denna utmaning. Stimulerande, berikande och utvecklande. Det kommer resor inom min forskning för att utvecklas och lära mig mer, att suga upp kunskap som en en uttorkad korall. Att skriva och publicera min första forskningsartikel. Det är så mycket framför mig samtidigt som en annan jag innerligt älskar vingligt står på livets slutgiltiga rand.
Det är livets outgrundliga vägar och allt vi kan önska är att göra vandringen så rik och fantastisk vi bara kan.
Vi får ingen andra chans.
- Men för fan sluta jiddra jag hör ju ändå ingenting, jag jobbar ju INNE i hooden!
Notera att en "hood" är en mycket steril arbetsplats där ingen kontaminering får förekomma. Speciellt inte hela personer. Så även om jobbet tagit sjukt mycket tid denna vecka med nya experiment (dock extremt intressanta så det kliar i fingrarna på mig), resultatsammanställningar och diverse annat forskningsfix, händer det mycket annat runt omkring.
Min väldigt sjuka mamma är inte längre "behandlingsbar" och allt är just nu bara en transportsträcka mot tomheten och det definitiva slutet. Ett mörkt följe av tårar och sorg, en fortsatt tillvaro på andra sidan mörkret utan den hälft som man inspirerats av och respekterat så högt. Borta.
Sängplats på PAVA vid behov, en sängplats för vård i livets slutskede. Vänthallen med det oundvikliga öde som vi alla ska beskåda någon gång vid tillfälle. Ännu inte jag men redan nu en del av mig själv som gav mig mitt liv.
Och i kontrasten till allt det mörka lever jag i en fantastisk period av mitt liv som är mer inspirerande än någonsin. Jag slits mellan två världar; det river och svider samtidigt som det ömt vårdas med varm hand och lugnande ord. Nästa vecka börjar mina läkarstudier och det finns en innerlig längtan till denna utmaning. Stimulerande, berikande och utvecklande. Det kommer resor inom min forskning för att utvecklas och lära mig mer, att suga upp kunskap som en en uttorkad korall. Att skriva och publicera min första forskningsartikel. Det är så mycket framför mig samtidigt som en annan jag innerligt älskar vingligt står på livets slutgiltiga rand.
Det är livets outgrundliga vägar och allt vi kan önska är att göra vandringen så rik och fantastisk vi bara kan.
Vi får ingen andra chans.
01 oktober, 2008
La Italia
Vill ni veta en hemlighet? Jag är italienare. Det är bara så att jag föddes i fel land. Varför skulle jag annars ha sådan passion för just italiensk mat (eller matlagning över huvudtaget)? Nämn saker som antipasto, risotto, pizza, primi men framför allt pasta och jag går igång som Enso Ferrari över hans bilar. Det är något synnerligen magiskt över god pasta, väldoftande och färska kryddor med alla smaker och dofter från olivoljor, parmesanostar och parmaskinkor. Ja, det är bättre än sex.
Just nu är jag inne i en riktig italien-period och det prövas nya rätter på löpande band. Här tidigare i veckan lagades en fantastisk spaghetti med en makalös tomatsås som hade aubergine som bas. Men det är inte receptet som bjuds på idag, ni får hålla till godo med pasta al forno con pomodori e mozzarella, eller på ren svenska; ugnsbakad pasta med tomater och mozzarella.
1 silverlök, finhackad
2 klyftor vitlök, finhackad
1 torkad chili
3 burkar plommontomater
En stor näve färsk basilika
Liten skvätt rödvinsvinäger
2 paket färska lasagneplattor (eller orecchiette om du hittar)
Massor av färskriven parmesan
2 bollar mozzarellaost
Olivolja
Havssalt och nymald svartpeppar
Värm ugnen (200 grader) och sätt på en stor kastrull med vatten. I en stor kastrull häller du ett par skvättar olivolja, silverlöken, vitlöken och den smulade chilin. Fräs sakta några minuter utan att det får färg. Tillsätt tomaterna, mojsa runt och låt sjuda några minuter extra. Hacka basilikabladen grovt och ner i såsen, smaka av med salt, peppar och eventuellt lite rödvinsvinäger efter smak.
Ta lasagneplattorna och skär i lite mindre ark och sedan i breda stänger. Ner i det kokande vattnet bara en kort minut. Ta upp pastan och blanda ihop med hälften av tomatsåsen. Lägg lite pasta i botten av en ugnsform, häll på mer tomatsås, en näve parmesan och en skivad mozzarellaboll. Upprepa tills allt är slut och avsluta med lite mer parmesan och basilika ovanpå. In i ugnen i 15 minuter och ta ut när den är gyllene, knaprig och bubblar.
Ottimo!
Just nu är jag inne i en riktig italien-period och det prövas nya rätter på löpande band. Här tidigare i veckan lagades en fantastisk spaghetti med en makalös tomatsås som hade aubergine som bas. Men det är inte receptet som bjuds på idag, ni får hålla till godo med pasta al forno con pomodori e mozzarella, eller på ren svenska; ugnsbakad pasta med tomater och mozzarella.
1 silverlök, finhackad
2 klyftor vitlök, finhackad
1 torkad chili
3 burkar plommontomater
En stor näve färsk basilika
Liten skvätt rödvinsvinäger
2 paket färska lasagneplattor (eller orecchiette om du hittar)
Massor av färskriven parmesan
2 bollar mozzarellaost
Olivolja
Havssalt och nymald svartpeppar
Värm ugnen (200 grader) och sätt på en stor kastrull med vatten. I en stor kastrull häller du ett par skvättar olivolja, silverlöken, vitlöken och den smulade chilin. Fräs sakta några minuter utan att det får färg. Tillsätt tomaterna, mojsa runt och låt sjuda några minuter extra. Hacka basilikabladen grovt och ner i såsen, smaka av med salt, peppar och eventuellt lite rödvinsvinäger efter smak.
Ta lasagneplattorna och skär i lite mindre ark och sedan i breda stänger. Ner i det kokande vattnet bara en kort minut. Ta upp pastan och blanda ihop med hälften av tomatsåsen. Lägg lite pasta i botten av en ugnsform, häll på mer tomatsås, en näve parmesan och en skivad mozzarellaboll. Upprepa tills allt är slut och avsluta med lite mer parmesan och basilika ovanpå. In i ugnen i 15 minuter och ta ut när den är gyllene, knaprig och bubblar.
Ottimo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
