Det är sent. Ridikulöst sent. Sent på ett sådant där sätt att jag för tio år sedan skulle ha betraktakt det som tidigt och de timmar där livet levdes som allra mest. Numer är den här timmen tillsammans med vakenhet främst beroende av antingen jobb eller stupiditet. I detta avseende faller kategori två närmare äppelträdet än någon annan. Senaste dagarna har kantats av, inte writer's block, men lite mer av writer on holiday. Det har varit behövliga dagar av att ägna tiden åt mig själv och de mig närmast. Jag har hört det sägas att då man har absolut minst att skriva om har man mest på hjärnan, och tillika då de mest brinnande och levande texterna kan stöpas i form. Jag tog ledigt istället.
För första gången på mycket länge har jag en helg bortkopplat från både jobb och studier. Tentan är skriven och utom mina händers kontroll även om tankeverksamheten välver mellan "borde ha gått" till "kanske" till "antagligen inte" - men det stör mig inte. Mail från jobbet ramlar in i den aldrig sinande strömmen men jag struntar i dem och tänkar "jag jobbar på måndag, inte nu". Behöver skriva ansökningar, förbereda presentationer, utföra labbar. Men återigen "jag jobbar på måndag, inte nu" är det mentala mantrat när verkligheten kryper sig för nära inpå. Den mörka natten utanför anspelar på en begynnande kamp med gryningsljusets allra mest morgonpigga strålar, en evighetens tvekamp mellan mörker och ljus, mellan sömn och naken vakenhet. Mitt sällskap är det nästan halvfärdiga blandbandet "X" Marks The Spot Of Life As We Know It, en akustisk historia om livets ytterligheter i fyra kapitel. Tänker sova länge, länge på ett sådant sätt att sömnens tryggt vaggande vila får dagen att bli kort och färgstark trots vädermakters motsträvighet mellan sinnesstämning och verklighet. Sova sig tillbaka i livet, som en liten pojke i randig pyjamas.
För första gången på mycket länge har jag en helg bortkopplat från både jobb och studier. Tentan är skriven och utom mina händers kontroll även om tankeverksamheten välver mellan "borde ha gått" till "kanske" till "antagligen inte" - men det stör mig inte. Mail från jobbet ramlar in i den aldrig sinande strömmen men jag struntar i dem och tänkar "jag jobbar på måndag, inte nu". Behöver skriva ansökningar, förbereda presentationer, utföra labbar. Men återigen "jag jobbar på måndag, inte nu" är det mentala mantrat när verkligheten kryper sig för nära inpå. Den mörka natten utanför anspelar på en begynnande kamp med gryningsljusets allra mest morgonpigga strålar, en evighetens tvekamp mellan mörker och ljus, mellan sömn och naken vakenhet. Mitt sällskap är det nästan halvfärdiga blandbandet "X" Marks The Spot Of Life As We Know It, en akustisk historia om livets ytterligheter i fyra kapitel. Tänker sova länge, länge på ett sådant sätt att sömnens tryggt vaggande vila får dagen att bli kort och färgstark trots vädermakters motsträvighet mellan sinnesstämning och verklighet. Sova sig tillbaka i livet, som en liten pojke i randig pyjamas.
2 kommentarer:
Jag var också åter på banan idag, efter fredags utsläpp ur tentagrottan, och jag undviker i möjligaste mån att diskutera tentan med kursare annat än i mycket allmänna termer av "jamen vafaaaan, antibiotikafrågorna?!111!" Eftersom aktivt undvikande är detsamma som relativt mycket tentasnack (as opposed to en syndaflod av tentasnack för den som inte aktivt undviker) är jag redan övertygad om att jag är kördare än körd. Jag har fan inte svarat som någon annan (det har jag å andra sidan inte de gånger jag klarat mig heller; därav undvikandestrategin).
Tolkia, flykt är bästa försvar. Är det inte så?
Skicka en kommentar