Retorikern

– Mitt namn är Svåår. Herr, Henning Svåår.

Herr Svåår är journalist. Dödgrävarjournalist på kvällstid. Han bor längs Skomakargränd, vid dörren marmorerad av trä, stålull och saltvattenfisk. Hela gränden är väldigt lite skomakare och mer av den fiskigt salta kvaliteten. Bakgatan är en parentes, en eufemism av verklighetsdikten, ljusfattig i sin utformning därtill blek i sin existens. Ur von oben perspektivet hög och smal, oberäknelig och obetänklig, approximativt i egenskap av Herr Svåår självt. Två ekvatoriella faktorer, ej adekvata mått för att kalkylera Pytagoras hos en cirkel. De miniatyristiska intermezzona, blekhetens perifera törnestötar, mäktar återvända i oformlig dimension och med skarpa betar anbringa sina reliefplagiat i det blottade köttet. Vem är att säga Herr Svåår är svår? Herr Svåår kan vara Herr Lätt, ett mångfacetterat beaktande när Pytagoras beräknas i triangeln kringgärdad av cirkeln. Uppfattningen av belägenheter, ord, kitslighet och rolltolkning blir lika jagisk som antalet Svååra ögon. Påvisa Svåår om den fränt brännvinsdoftande potatisnäsan, svep in eftergifter i kvardröjande ådagalägganden och landa i en schism med två perceptioner; ena utagerad, andra anonymt kvarstående. När i tidsperspektivet av långt förlidet tidevarv övergår Svåår till Lätt? Är det när en reciprok överenskommelse i förhållande till grändens höga utformning kontra stadens bastant utmejslade arkitektur äger rum? När divergenserna överkommer kontrapunkteringens synergism?

Släppkonsten är svår, inte Svåår. Törhända Madame. ”Släppkonst” som grundsyn än knackigare, ett stilleben av navelskåderi allt för flitigt stäppfärgat av historiers rödtyngda stavelser. Journalisten Svåår har grävt i den till synes bottenlösa silltunna begreppet badar runt i, nästintill störtat med huvudet före i spat. Det förblir, om man så ställer rätsidan på kant, en ynnest tillämnad den osignerade varseblivningen.

Ett dopp i silltunnan gör sålunda varken till eller från, oavsett författarens användande. Av interpunktering.