Ni vet de där morgnarna, när allting känns sådär riktigt löjeväckande bra djupt i maggropen? Som om du vaknat upp i en svartvit art noveau film ackompanjerad av jazz med John Coltrane och frukost längs Champs-Élysées, där tiden nästintill stannat och med den alla tankemödor. Kramar om min son på morgonen som finner mig i vägen för barnkanalen på tv, ut med halsduken tätt knuten runt halsen i de dalande snöflingorna och under fötterna den knarrande snön, som för en gångs skull får mig att le milt. Möter bekant på bekant, vän efter vän, hela vägen in mot hospitalet. Samtal och ämnen byter gesvint av varandra och stimulerar varendaste cell i barken.
På jobbet är C tillbaka, min härliga marmeladkollega, efter lång ledighet med liten dotter. Trevligt så säg, för på en gång gick populationen i doktorandernas skrivrum upp med 100 %. Tar mig ner till det lilla kaffehaket men på vägen hälsar på både gravida studiekamrater, gamla kollegor och andra icke-gravida vänner. På kaffehaket spelas indeed riktig jazz med Chet Baker ur högtalarna. Känner mig en smula fransk om det nu går att känna sig så. Klockan är bara 08:45 och förståndet är i det närmaste överstimulerat av all ynnest.
På jobbet är C tillbaka, min härliga marmeladkollega, efter lång ledighet med liten dotter. Trevligt så säg, för på en gång gick populationen i doktorandernas skrivrum upp med 100 %. Tar mig ner till det lilla kaffehaket men på vägen hälsar på både gravida studiekamrater, gamla kollegor och andra icke-gravida vänner. På kaffehaket spelas indeed riktig jazz med Chet Baker ur högtalarna. Känner mig en smula fransk om det nu går att känna sig så. Klockan är bara 08:45 och förståndet är i det närmaste överstimulerat av all ynnest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar