En poänglös form av poäng

Befinner mig i någon sorts dvala, ett vinkelvoltslimbo utan exit-skylt. Våra små och större renoveringsprojekt löper på si ömsom så. Säljer iväg gammalt på Blocket (återigen noterar jag att folk och fauner kan köpa verkligen vad som helst till facila rövarpriser), beställer nytt. Vardagen rullar på i sin milda tonskala utan avbrott eller större fadäser. Ingenting sticker egentligen ut, men ingenting står heller still. Jag knarkar fyra senaste säsongerna av ”24” som jag ännu inte sett då jag en gång lessnade på en övermänsklig Jack Bauer men som nu känns mysig. Barnen går till dagis och skola, jag går till jobbet utan någon agenda att trycka in studier någonstans. Planerar, strukturerar, filosoferar. Högen med pek att läsa är som alltid större och högre än högen med lästa diton, det gör inget. Kaffet smakar blaskigt då tandläkarbedövningen från i morse fortfarande sitter i, men den släpper sitt grepp om nerverna när den har lust. Möter kollegor och diskuterar nya metoder och analyser för experiment som ska utföras med lätt sluddrigt uttal, chefen säger "Kanon!". Kliar mig i skalpen över när det där mittseminariet egentligen ska bli av men oroar mig inte. Om jag ska presentera några data på den där konferensen om dryga veckan vet jag intet om, vilket löser sig oavsett. Mitt liv är i en period av allting och ingenting, en neutral frizon av lagomt många måsten utan övermäktigheten, med resultatet att det inte heller blir särskilt mycket att skriva om.