En poänglös form av poäng

Befinner mig i någon sorts dvala, ett vinkelvoltslimbo utan exit-skylt. Våra små och större renoveringsprojekt löper på si ömsom så. Säljer iväg gammalt på Blocket (återigen noterar jag att folk och fauner kan köpa verkligen vad som helst till facila rövarpriser), beställer nytt. Vardagen rullar på i sin milda tonskala utan avbrott eller större fadäser. Ingenting sticker egentligen ut, men ingenting står heller still. Jag knarkar fyra senaste säsongerna av ”24” som jag ännu inte sett då jag en gång lessnade på en övermänsklig Jack Bauer men som nu känns mysig. Barnen går till dagis och skola, jag går till jobbet utan någon agenda att trycka in studier någonstans. Planerar, strukturerar, filosoferar. Högen med pek att läsa är som alltid större och högre än högen med lästa diton, det gör inget. Kaffet smakar blaskigt då tandläkarbedövningen från i morse fortfarande sitter i, men den släpper sitt grepp om nerverna när den har lust. Möter kollegor och diskuterar nya metoder och analyser för experiment som ska utföras med lätt sluddrigt uttal, chefen säger "Kanon!". Kliar mig i skalpen över när det där mittseminariet egentligen ska bli av men oroar mig inte. Om jag ska presentera några data på den där konferensen om dryga veckan vet jag intet om, vilket löser sig oavsett. Mitt liv är i en period av allting och ingenting, en neutral frizon av lagomt många måsten utan övermäktigheten, med resultatet att det inte heller blir särskilt mycket att skriva om.

Dekadens

Jobbar inte.

Äter god mat med dryck.

Tränar.

Sover.

Läser.

Umgås.

Ser mycket bra film som Shutter Island, The Boy In The Striped Pyjamas, Black Swan och The Town.

Är åter när lusten faller på.

Om du skrattar är, eller har du sannolikt varit, en PhD student!

Nu tar jag helg.

"Dammar av händerna och går hem"

Produktiv dag. Donerat blod, jobbat, bokat biljetter till Jeff Dunham, lillgrabben på jobb en dryg timme som charmat landstingspyjamasarna av kollegorna.

Tillika nya designen och layouten färdig. Tema sjukhusvitt eller minimalistisk skandinavism om man så vill.

Vad tycks?

Bokmal

Lunch med vännerna A och Z på favorithaket, strövvandring på universitetets Uniaden, vidare in till staden för botaniserande bland böcker och stilla den skönlitterärt hungriga tarmen. Hela upplevelsen framstår så bohemisk att det är lika bra dra på sig en basker, tända rökelse och sjunga Kumbayah.

Istället läser jag Saul "Slash" Hudsons självbiografi. Därefter blir det Kunzelmann.

"Back in the 80's, record-industry producers tried to impress us by showing us their collection of gold and platinum records. We were like, 'Do you have anymore Jack Daniels?' "

Minuter, timmar, dagar, infinitet

När det virvlande dammet nu till sist lagt sig som en solkigt varm matta över det tidigare kaoset, då kommer en tidsrymd för mitt mentala state of mind att slöa till och återuppfinna hjulet. Helgen har varit en lång extravagans i den ädla konstens mest finmejslade art i att göra så lite som möjligt. Lagat god mat hemma (grillad ryggbiff med mango- och mozzarellasalsa), mat på bistro Le Garage, läppjat ljuvligt rosévin och dirigerat den hemmavarande flocken barn.

Ett tu tre erhålls tid i överflöd. Tid över till mer än att plantera näsan i böcker, anteckningar och under whiteboardpennor. Mer tid än att odla semi-logiska resonemang och flödesscheman för hjärnan med trädkronors expansion i kvadrat. Tid att läsa en skönlitterär bok (Kunzelmann ligger nära till hands). Tid att sitta i soffan och lyssna på min sons läsläxor utan en gnagande känsla av ”måste göra”. Tid att åka och träna, tid att vara hemma med sinnet närvarande och göra ingenting. Helt tvärt blir jobbet överenskomligt och strukturerat; manuskriptskrivande, laborationer, möten, kaffe med vänner. Det sistnämnda är viktigt. Bådadera. Veckans begynnelsedag bjöd in till kaffestund med mina forna vapendragare och studiekamrater på goda Kahls. Jag saknar dem. De är ett helt fantastiskt gäng som allihop lyckas få mig att le fånigt och juvenilt med den synkrona känslan av att det är helt rätt. Att le fånigt, gör jag alldeles för lite av när tiden inte riktigt räcker till. Det gör den just nu.

G

En del dagar klår andra dagar med sådana extrema längder att en jämförelse är som att komparera nattens vargtimme visavi dagsljusets mest kraftfulla ansträngning.

Idag är en sådan dag.

Det stod ”godkänd”.

Vi ses efter helgen. Jag ska dricka bubbel, dansa vals med lyckolivets lov, äta ljuvlig mat och le mot varje okänd människa som korsar min väg.

Livet är spretigt

Måhända är det så att många förmår använda skrift i det digitala mediet om just ett specifikt intresse eller typ av händelse, för det är vad de vill få ut i pränt och tillika reaktioner på. Jag har inte den mentala barrikaden att kunna begränsa mig för vad jag skriver om livet. Livet innefattar relationer, fantasier, funderingar, självreflektion, känslor, människor, yrken, upplevelser, motgångar, vinster, förluster, sorg och äventyr. Min tunna limitation och frispråkighet har kommit till ett pris, så mycket är till fullo noterandevärt. Har lyckats komma andra människor under skinnet, på både förträffliga och knackiga sätt, vilket lärt mig mer om både andra men framför allt mig själv. Jag har fått nya vänskaper till människor jag annars aldrig hade lärt känna, jag har tvunget avslutat andra som måhända tagit andra vägar om jag inte skrivit det jag en gång skrev. Det är en lärdom tillika en progression, men inte en begränsning. Texter kan försätta en i trångmål, men de bringar till existens en tillväxt ur ett initialt bördigt obehag.

Mina texter är lika delar hänsyftade mig själv tillika er läsare, hur få eller många ni än må vara, för ur reaktioner och synpunkter föds kreativitet, förståelse, irritation, känslor och utveckling, varav däri också den största vinsten existerar. Gensvaret. Alla texter är en liten pusselbit, ett fragment som beroende på vilken sträng den slår an hos mottagaren, skapar en bild av något större. Fler pusselbitar, klarare bild, men en bild som är tillika högst individuell i sin framtoning beroende av de strängar varje text har slagit an på. För en går det i dur, för en annan barré i moll. Från kursiva yttringar som med mer än en stor sannolikhet kan få andra att momentant dra slutsatsen att jag skulle behöva sitta instängd i ett madrasserat rum och kyla av mig. Men alas, att fantisera fram prosa runt ett ord eller händelse är bara en del av livet, något vi alla gör, men inte alla för den sakens skull sätter det i print. Vi skriver inte alla om vårt yrke med alla de svårigheter, lyckorus och utmaningar det belönas med. Vi skriver inte alla om våra tankar och funderingar sett i både litet och större perspektiv. Vi skriver inte alla om de människor som enskilt tagit små delar av ens hjärta och hur det något så litet berör en så elementärt. Vi skriver inte alla om alldagliga men ack så vägande ting som kaffe med en vän. Jag skriver om allt det där, jag skriver om livet. Och livet spretar, precis som ett av mitt mest ambitiösa blandband till dags dato; ”X” Marks The Spot Of Life As We Know It. Slå på blandbandet, lyssna, och se vad musiken säger just dig. Det berättar en historia, lika individuell som livet är för oss alla.

Retorikern

– Mitt namn är Svåår. Herr, Henning Svåår.

Herr Svåår är journalist. Dödgrävarjournalist på kvällstid. Han bor längs Skomakargränd, vid dörren marmorerad av trä, stålull och saltvattenfisk. Hela gränden är väldigt lite skomakare och mer av den fiskigt salta kvaliteten. Bakgatan är en parentes, en eufemism av verklighetsdikten, ljusfattig i sin utformning därtill blek i sin existens. Ur von oben perspektivet hög och smal, oberäknelig och obetänklig, approximativt i egenskap av Herr Svåår självt. Två ekvatoriella faktorer, ej adekvata mått för att kalkylera Pytagoras hos en cirkel. De miniatyristiska intermezzona, blekhetens perifera törnestötar, mäktar återvända i oformlig dimension och med skarpa betar anbringa sina reliefplagiat i det blottade köttet. Vem är att säga Herr Svåår är svår? Herr Svåår kan vara Herr Lätt, ett mångfacetterat beaktande när Pytagoras beräknas i triangeln kringgärdad av cirkeln. Uppfattningen av belägenheter, ord, kitslighet och rolltolkning blir lika jagisk som antalet Svååra ögon. Påvisa Svåår om den fränt brännvinsdoftande potatisnäsan, svep in eftergifter i kvardröjande ådagalägganden och landa i en schism med två perceptioner; ena utagerad, andra anonymt kvarstående. När i tidsperspektivet av långt förlidet tidevarv övergår Svåår till Lätt? Är det när en reciprok överenskommelse i förhållande till grändens höga utformning kontra stadens bastant utmejslade arkitektur äger rum? När divergenserna överkommer kontrapunkteringens synergism?

Släppkonsten är svår, inte Svåår. Törhända Madame. ”Släppkonst” som grundsyn än knackigare, ett stilleben av navelskåderi allt för flitigt stäppfärgat av historiers rödtyngda stavelser. Journalisten Svåår har grävt i den till synes bottenlösa silltunna begreppet badar runt i, nästintill störtat med huvudet före i spat. Det förblir, om man så ställer rätsidan på kant, en ynnest tillämnad den osignerade varseblivningen.

Ett dopp i silltunnan gör sålunda varken till eller från, oavsett författarens användande. Av interpunktering.

Längtans lustar, lögnernas lakejer

Det är sent. Ridikulöst sent. Sent på ett sådant där sätt att jag för tio år sedan skulle ha betraktakt det som tidigt och de timmar där livet levdes som allra mest. Numer är den här timmen tillsammans med vakenhet främst beroende av antingen jobb eller stupiditet. I detta avseende faller kategori två närmare äppelträdet än någon annan. Senaste dagarna har kantats av, inte writer's block, men lite mer av writer on holiday. Det har varit behövliga dagar av att ägna tiden åt mig själv och de mig närmast. Jag har hört det sägas att då man har absolut minst att skriva om har man mest på hjärnan, och tillika då de mest brinnande och levande texterna kan stöpas i form. Jag tog ledigt istället.

För första gången på mycket länge har jag en helg bortkopplat från både jobb och studier. Tentan är skriven och utom mina händers kontroll även om tankeverksamheten välver mellan "borde ha gått" till "kanske" till "antagligen inte" - men det stör mig inte. Mail från jobbet ramlar in i den aldrig sinande strömmen men jag struntar i dem och tänkar "jag jobbar på måndag, inte nu". Behöver skriva ansökningar, förbereda presentationer, utföra labbar. Men återigen "jag jobbar på måndag, inte nu" är det mentala mantrat när verkligheten kryper sig för nära inpå. Den mörka natten utanför anspelar på en begynnande kamp med gryningsljusets allra mest morgonpigga strålar, en evighetens tvekamp mellan mörker och ljus, mellan sömn och naken vakenhet. Mitt sällskap är det nästan halvfärdiga blandbandet "X" Marks The Spot Of Life As We Know It, en akustisk historia om livets ytterligheter i fyra kapitel. Tänker sova länge, länge på ett sådant sätt att sömnens tryggt vaggande vila får dagen att bli kort och färgstark trots vädermakters motsträvighet mellan sinnesstämning och verklighet. Sova sig tillbaka i livet, som en liten pojke i randig pyjamas.

F43.0

ICD-koden för akut stressreaktion. Det har jag just nu, eller snarare den akuta stressreaktionens relief med illamående, tremorkänsla, abnorm trötthet och ett mentalt obehag. Rent krasst skulle jag med nästintill sjuklig lätthet ta en hutt Midazolam för att undkomma teh withdrawal angst, men uthärdandet får segra likt tidigare kapitel. De gångna veckorna av tentaplugget och jobbet alltjämt i bakhuvudet interpunkterades av löpande-band sjukdomar och annat och blev till slut för mycket. Hade nog inte orkat många dagar till, sagt med seriös absolutism. Att jag aldrig lär mig, men sant som få är att den som i stormens öga befinner sig inte ser den orkan och förödelse den orsakar. Efterförloppets ögon är allt som oftast av klarare natur och ger ytterligare en dimension till historiens uppfattning. Hur hon orubbligt står vid min sida i alla väder, vindar och vanor är det största privilegium mig någonsin givet.

Urlakad

En god vän, i det digitala mediet känd som Tolkia, skickade ”GLHF” åt mig inför dagens nu genomförda maratonlopp. Min första anblick av versalerna inducerade endast ett gigantiskt ”WTF (What The Fuck) menas med det?”. Google är din vän i nöden och så vidare avslöjade doldisen ”Good Luck Have Fun” och frasen stannade med mig lite längre än vad många andra lyckosparkar i ändalyktan gjorde. Varför, för ovanlighetens skull, inte se kunskapsprövningen som ett tillfälle att ha lite roligt utöver den beskärda del ångest och illamående det annars tendera att manifestera hos undertecknad?

Innan dagens förlösande kaskadvomering så försökte jag därmed påminna mig själv om att ha lite roligt och inte allena beskåda alltihop för den avgörande examination det faktiskt var. Allt tog sin början med stärkande Bon Jovi i lurarna och en perfekt kaffe i handen frivilligt promenerandes till ättestupan. Om något sedan egentligen hjälpte är en helt annan avig femma, men det stjälpte mig i alla fall inte. Tentan var som tentor oftast är; en kombination av frågor man fattar och kan direkt, några där man funderar och resonerar (mer och mindre) samt någon enstaka där man återigen bara tänker ”WTF!?”. Den äran får tillskrivas dagens fråga om en manlig patient med libido och sänkt testosteron i serum som kommer in och det undras vilka hormoner man vill undersöka i gonad-axeln för att utreda orsak? WTF som sagt. Säger varken bu eller bä, utkomsten är osäker (jag är aldrig säker efter kaskadvomering) och om än jag hoppas på det bästa är jag beredd på det värsta. Lite roligt var det i alla fall.

Ikväll ska jag dricka ett glas vin och sova. Närmare helgen blir det perhaps bjudmiddag, lite mer vin och umgänge. Vi hörs när vi hörs.

Upploppet

Vi ses på andra sidan.

Vardagsmorgondropp

Ni vet de där morgnarna, när allting känns sådär riktigt löjeväckande bra djupt i maggropen? Som om du vaknat upp i en svartvit art noveau film ackompanjerad av jazz med John Coltrane och frukost längs Champs-Élysées, där tiden nästintill stannat och med den alla tankemödor. Kramar om min son på morgonen som finner mig i vägen för barnkanalen på tv, ut med halsduken tätt knuten runt halsen i de dalande snöflingorna och under fötterna den knarrande snön, som för en gångs skull får mig att le milt. Möter bekant på bekant, vän efter vän, hela vägen in mot hospitalet. Samtal och ämnen byter gesvint av varandra och stimulerar varendaste cell i barken.
På jobbet är C tillbaka, min härliga marmeladkollega, efter lång ledighet med liten dotter. Trevligt så säg, för på en gång gick populationen i doktorandernas skrivrum upp med 100 %. Tar mig ner till det lilla kaffehaket men på vägen hälsar på både gravida studiekamrater, gamla kollegor och andra icke-gravida vänner. På kaffehaket spelas indeed riktig jazz med Chet Baker ur högtalarna. Känner mig en smula fransk om det nu går att känna sig så. Klockan är bara 08:45 och förståndet är i det närmaste överstimulerat av all ynnest.

Renovering som eskapism

Ligger i ett vardagsrum på en tillfälligt illa bäddad dubbelsäng med madrasserna direkt mot det nakna parkettgolvet och försöker somna till ljudet av CSI från tv:n. I andra hörnet av rummet småsnarkar en liten kille i sin spjälsäng. Från fönstrens tvivelaktiga gummilister söker sig kylig luft ned mot golvet och tvingar mig dra täcket tätare omkring min kropp. I sovrummet fåtalet meter bort ekar det tomt, möbler är ute och vi inväntar fina nya leveransen i morgon som ska bjuda in till skönhetssömn hittills aldrig skådat i residenset. Tillika har arbetet med vad som ska bli lillgrabbens och dotterns gemensamma rum börjat ta fart. Det var ju som sagt det där med mig och inredning. Dessutom, en fullt legitim sysselsättning om kvällen för att skingra tankarna ifrån det uppenbara faktumet att morgondagen är T-2.

Tom peng pung

Dagarna består inte av så mycket mer än timme ut och timme in av evigt tragglande om sådana saker som endokrin medicin (en uppsjö sjukdomar med ibland rätt udda symptom) och kirurgi. Skalpellnyttjande i all ära, men fan inte alla dessa labprover och diffusa sjukdomar som härbärgerar på medicinavdelningar. Ge mig post-op komplikationer och sterilium så är jag nöjders nöjd. Något ljus i tentatunneln ser jag väl i och för sig, inte heller känner jag mig totalt tappad bakom kundvagnen, men hur less jag är på att plugga in det här är något helt obeskrivbart. Fick mig igår av T höra att just den här tentan är den värsta på hela programmet pga dess ofantliga bredd som ska tenteras. Gawd så jag hoppas det är en sanning utan modifikation.

Lovsång

För en tid sedan sjöng jag forskningens lov, då med fina resultat som vers och bananskalepeket som refräng. Tydligen kan det också lyckligen falla sig så att hela scenariot kan rekapitulera sig självt utan att höra mig klaga varken högt eller ljudligt. Handledshaffades* häromdagen där jag fick förslaget att vara med på ytterligare ett pek som redan varit submitterat** en gång och skulle kompletteras enligt den traditionella referee-listan*** där en av punkterna var ”right up my project alley” hence mitt medverkande på ett i princip färdigt projekt om jag ville. Tacki bocki. Och samtidigt fortsätter det ramla in helt übersnigga resultat till mitt egna stora projekt, vilket är en av anledningarna till att jag tillbringar denna helgdagskväll på labbet med kaffekoppen i handen och PCR-maskinen samtidigt frenetiskt vinkelvoltcyklandes i sin predestinerade temperaturskala. Osteoklastspecifiika signalmolekyler och substrukturer någon? Därmed ligger målsättningen för 2011 på tre publicerade manuskript, ett genomfört och godkänt mittseminarium samt åtminstone en jobbresa till San Diego i Kalifornien (med aspiration på ytterligare en jobbresa). 2011 kan bli ett mycket intressant och stimulerande arbetsår om det vill sig väl. Forskning är fan aldrig så roligt som när det går bra, just då är det värt alla jäbla timmar av slit och långa svordomsharanger.

* Handledshaffad innebär att man fastnar i möte/samtal med chefen när man kanske just då egentligen inte har all tid i världen

** Submitterat är en svengelsk term av engelskans ”submitted” och används om pek (artiklar) som har skickats in till en tidsskrift för bedömning om den kan accepteras för publikation

*** Referee-listan kan vara från nästan ingenting till en hel bibel lång, ofta beroende på tidsskriftens i fråga impact factor (IF), över kompletteringar de vill ha in innan peket kan beslutas gällande publicering eller refusering

Ni skulle bara veta alla de ord och termer som flyger omkring inne på ett forskningslabb. Tala om nörderi, I kid you not.

En shopaholics bekännelser

Amidst hela den här tentaångesten som till viss del börjar landa i någon sorts övergripande förståelse och därmed resulterar i mental B-blocksbehandling kan vi likväl behandla ett annat ämne jag tror alldeles för många kan kännas vid; shopping. Må vara att jag inte passar in i Hollywoodmedias stereotypa utseende av en shopaholic, tillika inte heller någon faiblesse för att köpa handväskor eller skor. Men lita på en sak, jag älskar att shoppa. Det ska visst, om minnet inte sviker mig, finnas någon sorts genetisk hereditet för ett detta beteende. Den enda jag kan tänka mig över huvudtaget jag skulle ärvt det av torde vara min mor, även om jag aldrig förstod sådana inköp som paraplyklänningar eller mängden skor som hade kunnat fotbekläda ett mindre afrikanskt samhälle i flera år. Jag är aldrig så dumdristig att jag någonsin skulle handla för pengar jag inte har, inte heller handla med krediter respektive ta dumma lån (särskilt inte med tanke på hur mycket jag exempelvis sitter och orerar över människors dumhet som det framställs i förslagsvis Lyxfällan). Inte heller köper jag för köpandets skull, men jag införskaffar definitivt mer än the average genomsnittet och trivs ganska gott med det.

Elektronik såsom datorer, iPhone och multimedialösningar för filmtittande med ljudupplevelse är en svaghet. Lite värre är det med resor och upplevelser med familjen, men det är viktigt för mig och någonting jag själv hade som barn. Absolut vekast är jag när det kommer till inredning, då är jag som ett massivt diafragmabråck med dysplasi i paritet med Barrets esofagus. Att från början sitta och skissa upp rummen med papper och penna, föreslå nya idéer, stryka andra, förverkliga ens vision och se hur ens tankar i slutändan kom att stämma överens med verkligheten. Tyvärr reflekterar jag inte alltid över min vision kontra välmåendet av mitt VISA-kort. Och just nu är det ganska mycket sådant i det doktorandska residenset, vilket hindras föga av att doktorandens fru är en lika god kålsupare när det kommer till det här med shopping. Nu ska vi tydligen sätta ihop en stor garderobsvägg i hallen för att ”effektivisera och utöka förvaringen” (av barnens alla kläder, vantar och mössor – vilket beskrivs helt fabulöst här) samt en och annan av våra jackor och halsdukar. Lägg till detta att i veckan kommer våra nya sängar till sovrummet som därmed också kräver förnyelse i övrigt (och flytt av rummet ffs!). Sen viskas det om ny inredning till dotterns rum (eftersom hon flyttar sitt rum), ny soffa i vardagsrummet där det enligt E skulle vara ”snyggt med en sån där kamin på väggen”. Och nu säger hon att hon behöver en ny laptop. Skärmen går tydligen nästintill att plocka lös från tangentbordsdelen. Istället tar jag och prokrastinerar genom att plugga igen öronen med den senaste musiken inlagd i iPhonen, Static Impulse med James LaBrie och Live Equation med Pagan’s Mind.

Get a grip you sentimental piece of #¤@$

Fråga inte varför, it strikes beyond me, men dessa toner gör mig tårögd tamefan varje gång.

It's just one of those things. Or days.

Årets första dag är en mycket enkel sammanfattning

Kalsongvärmande trailer till ME3.

Dyngförkyld, på ett sådant där klassiskt manligt sätt med snor i hela hjärnan.

Försök till tentaplugg med soundtracket Halo Reach i bakgrunden.