22 november, 2010

Inte utan mitt kaffe

Jag antar det är helt normalt att klockan 23:07 en söndag bli erbjuden ett fint forskningsprojekt av snälla Handledaren/Tjefen, tillika exakt normalt att 00:52 tacka ja. Erbjudandet var delaktighet i ett forskningsprojekt där det av mig krävs relativt enkla och snabba experiment med den fina belöningen av ett sniggt medförfattarskap på manuskriptet. Att sätta det i relation till mitt nuvarande "huvudmanuskript" som jag har forskat på i över två år, skrivit manuskript till i över ett år och ännu inte är publicerat så är erbjudandet en rätt snäll blixt från mycket klar himmel. Förvisso är mitt egna manus i slutfasen av sitt färdigställande där all hittills utförd forskning har kaskadvomerats ned på ett antal sidor vilket, förutom en monumental trötthet, också kommer med sin beskärda del stolthet. Ändock skulle jag fan i livet aldrig göra alla de otaliga experimenten igen. I kid you not, emellanåt är ignorance bliss som det sas i The Matrix. I forskningsvärlden säkert oftare, mest säkerställt hos naiva doktorander i början av sin karriär att göra ett sådant misstag. Men manuskriptet har blivit fint, det kan jag ju säga. En för forskningsvärlden relativt bagatellartad och synnerligen insnöad parentes, för mig en herrans massa slit jag är löjligt stolt över. Så därmed när en räkmacka enligt ovan presenterar sig är jag inte ett dugg sen att haka på, allt annat vore ett naivt misstag av en doktorand som faktiskt inte längre är i början av sin forskarutbildning.

Så summa sumarum; det går bra nu.

Nu mera Western. Och sqPCR. Och ... ja, ni förstår.

Nördigt så säg.

6 kommentarer:

mellanbarnet sa...

Ah, lätta pek = bästa peken! Bara att tacka och ta emot, grattis!

FiaLisa sa...

Det är bara att njuta när räckmackorna dyker upp. Smakar himla bra faktiskt.

Doktoranden sa...

Mellanbarnet, I'll take your word for it. Faktiskt.

FiaLisa, särskilt med citron och lite dill. Räkmackan alltså. För visst pratar vi om mat? Hungrig är jag i alla fall. Kan man äta pek?

Och på en mer seriös not; tack.

Tolkia sa...

Ja, det är normalt.
//Ex-forskaren.

P.S. Apropå normalt, så händer det att mina kursare frågar mig hur det var att vara doktorand och jag berättar crazy stories. Det hela lämnar mig på något sätt alltid med känslan av att doktorandtillvaron är så långt, så långt ifrån vad man tror att den är när man är 20 och just har börjat plugga.

Mårr sa...

Oh, najs!

Doktoranden sa...

Tolkia, normalitet är således jäbligt relativt. Agreed?
På något sätt tror jag att innan jag började på universitet öht romantiserade man nog den tillvaron en aning, likväl som jag romantiserade doktorerande i början av universitetslivet (det såg så glassigt ut när man hade sina lab-handledare). Verkligheten kom dock ikapp och när jag väl började forska var jag rätt väl införstådd i det hela. Men crazy stories? Alla gånger. Alltför många.

Mårr, javohl!