Ett i många avseenden redan avhandlat ämne. Maktlösheten, besvikelsen och ilskan när min mamma blev sjuk och en tid senare lämnade oss. Kvar var min pappa och jag med långa avstånd att försöka närma oss varandra igen.
Första gången de sågs var under en längre bussresa på 70-talets glada dagar, tror de var på väg till Helsingfors. Min mamma reste med en till henne god vän, min pappa med sin dåvarande flickvän som har var måttligt less på. När han såg min mamma första gången visste han direkt att det var kvinnan i hans liv. Men vad skulle han göra på en resa med sin flickvän? Det enda han lyckades med att ta reda på vad hon hette och lite lättsam bakgrundsinfo. När han så väl var hemma igen tog det slut med flickvännen och han satte ut på en regelrätt jakt efter lyckan. Så hände det sig så att en kväll, på en dans, var hon där. Lika vacker som alltid, säkert lika älskvärd som jag alltid upplevde henne. Sedan den kvällen var de oskiljaktiga. Två år senare när 70-talet precis skrivits in i historieböckerna och 80-talet knackade på dörren såg jag dagens ljus (med en boombox i famnen) för första gången. Jag är och förblev deras enda gemensamma barn, även om mamma kom dragandes med det charmanta bagaget av tre redan existerande ungar (hence mina halvsyskon). De gifte sig våren 1982 i en svensk fjällkyrka där jag under vigseln satt i min farmors knä som matade mig med Zoo-godisar ur en tablettask för att jag skulle sitta still och inte springa fram och dra mamma i kjoltyget. Vidare brände jag under denna fjällvistelse mina kinder sönder och samman av den skoningslösa vårsolen, också anledningen till att jag ännu under sommarhalvåret måste smörja mig med löjligt hög solfaktor i just ansiktet för att ens kunna vistas utomhus.
Under 90-talets mitt kom den första svårigheten. Min mamma fick cancer. Bröstcancer. Hon kämpade. Lyckades överleva. Friskförklarades. Vi bodde i ett charmigt hus utanför staden med ängar och skog så långt ögat nådde. Jag växte upp. Flyttade hemifrån. Träffade min egna stora kärlek. De sålde huset, flyttade till en lägenhet inne i stan. De hade så stora planer med den högsta ambitionen att bara njuta av livet tillsammans. De älskade varandra så mycket. Det var då hon blev sjuk. Lungcancer. Spridd. Den hade ingen relation med hennes tidigare sjukdom. Hon blev fort dålig och ett år senare fanns hon inte längre bland oss. Bara i våra minnen.
Men de levde ett bra liv tillsammans. Pappa har ofta talat sig varm över hans och mammas helt egna ordlösa språk. Hur de alltid förstod varandra utan att behöva säga någonting åt varandra. Förståelsen fanns alltid där. De lyssnade sällan på musik, men två särskilda stycken var alltid återkommande; Scandalous med Prince och Sacrifice med Elton John. För mig kommer de alltid berätta om hur bra de verkligen passade varandra. Något som min pappa såg på en bussresa redan 1977.
Första gången de sågs var under en längre bussresa på 70-talets glada dagar, tror de var på väg till Helsingfors. Min mamma reste med en till henne god vän, min pappa med sin dåvarande flickvän som har var måttligt less på. När han såg min mamma första gången visste han direkt att det var kvinnan i hans liv. Men vad skulle han göra på en resa med sin flickvän? Det enda han lyckades med att ta reda på vad hon hette och lite lättsam bakgrundsinfo. När han så väl var hemma igen tog det slut med flickvännen och han satte ut på en regelrätt jakt efter lyckan. Så hände det sig så att en kväll, på en dans, var hon där. Lika vacker som alltid, säkert lika älskvärd som jag alltid upplevde henne. Sedan den kvällen var de oskiljaktiga. Två år senare när 70-talet precis skrivits in i historieböckerna och 80-talet knackade på dörren såg jag dagens ljus (med en boombox i famnen) för första gången. Jag är och förblev deras enda gemensamma barn, även om mamma kom dragandes med det charmanta bagaget av tre redan existerande ungar (hence mina halvsyskon). De gifte sig våren 1982 i en svensk fjällkyrka där jag under vigseln satt i min farmors knä som matade mig med Zoo-godisar ur en tablettask för att jag skulle sitta still och inte springa fram och dra mamma i kjoltyget. Vidare brände jag under denna fjällvistelse mina kinder sönder och samman av den skoningslösa vårsolen, också anledningen till att jag ännu under sommarhalvåret måste smörja mig med löjligt hög solfaktor i just ansiktet för att ens kunna vistas utomhus.
Under 90-talets mitt kom den första svårigheten. Min mamma fick cancer. Bröstcancer. Hon kämpade. Lyckades överleva. Friskförklarades. Vi bodde i ett charmigt hus utanför staden med ängar och skog så långt ögat nådde. Jag växte upp. Flyttade hemifrån. Träffade min egna stora kärlek. De sålde huset, flyttade till en lägenhet inne i stan. De hade så stora planer med den högsta ambitionen att bara njuta av livet tillsammans. De älskade varandra så mycket. Det var då hon blev sjuk. Lungcancer. Spridd. Den hade ingen relation med hennes tidigare sjukdom. Hon blev fort dålig och ett år senare fanns hon inte längre bland oss. Bara i våra minnen.
Men de levde ett bra liv tillsammans. Pappa har ofta talat sig varm över hans och mammas helt egna ordlösa språk. Hur de alltid förstod varandra utan att behöva säga någonting åt varandra. Förståelsen fanns alltid där. De lyssnade sällan på musik, men två särskilda stycken var alltid återkommande; Scandalous med Prince och Sacrifice med Elton John. För mig kommer de alltid berätta om hur bra de verkligen passade varandra. Något som min pappa såg på en bussresa redan 1977.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar