Har aldrig haft någon bästa vän, aldrig någon sådan där riktigt nära vän från tidig ålder där vi alltid fanns för varandra under tiden vi växte upp och tillika där för varandra i vuxen ålder. Var nog alldeles för blyg och försiktig för det. Kunde aldrig riktigt umgås i gäng och när så skedde satt jag mest tyst och bleknade bort i periferin. Var för rädd för att hävda mig och visa att jag syntes. Således hade olika delar av uppväxten och många perioder efter det alltid sin lilla konstellation av vänskap. Den byttes, förändrades, tynade bort, växte fram; hela tiden i en enda lång föränderlig turné av människor som just då delade någonting gemensamt. I retrospektiv betraktelse har det nog alltid varit så när jag tänker på det. Hur allting var under grundskolan och gymnasiet kan vi lämna därhän, det är för många händelser och kopplingar som inte går att reda ut på ett konstruktivt sätt under några skrivandes minuter, men åtminstone därefter finns det mer logik.
När gymnasiet ringde ut och någon form av en sorts mer ansvarsfullt semi-adult leverne stod för dörren tillbringade jag de begynnande dagarna på Komvux. Som så många andra hade jag inte varit helt duktig under gymnasiet och inte heller läst helt rätt kontra vad jag ville bli (som om jag visste något redan då ffs...). Tiden jag tillbringade där var med gelikar av samma skrot och korn, vissa i samma ålder, andra inte. Vi hade roligt tillsammans, ibland nästan för roligt. När vi sedan delades upp och stack till olika universitet stack vänskapen åt samma håll - ut i intet. Idag har jag sporadisk kontakt med i princip bara en av dem, förut var vi nära. Under universitetstiden (and still going) har vänner alltid kommit och gått med de otaliga kurser och program jag läst, likasinnade inom samma fritidsaktiviteter (läs "Institution Svett"). Vissa var jag övertygade skulle bestå, men tji fick jag likväl när det rann ut i sanden på samma sätt som tidigare.
Inte förrän en hösttermin 2008, som nyantagen läkarkandidat till senare del av utbildningen, träffade jag A som har blivit en riktigt god stöttepelare på vänskapsfronten. Vänskap på riktigt, vänskap som passerat den där gränsen av ytlig bekantskap och man börjar känna varandra på riktigt. Dessutom, att han spontanbjöd in sig själv till mitt då stundande bröllop efter bara några få dagars umgänge, det får väl betraktas som rätt beundransvärt. Han är åtminstone en av mina närmaste vänner, precis som J och M. Det är som det är, och jag trivs ypperligt med det.
När gymnasiet ringde ut och någon form av en sorts mer ansvarsfullt semi-adult leverne stod för dörren tillbringade jag de begynnande dagarna på Komvux. Som så många andra hade jag inte varit helt duktig under gymnasiet och inte heller läst helt rätt kontra vad jag ville bli (som om jag visste något redan då ffs...). Tiden jag tillbringade där var med gelikar av samma skrot och korn, vissa i samma ålder, andra inte. Vi hade roligt tillsammans, ibland nästan för roligt. När vi sedan delades upp och stack till olika universitet stack vänskapen åt samma håll - ut i intet. Idag har jag sporadisk kontakt med i princip bara en av dem, förut var vi nära. Under universitetstiden (and still going) har vänner alltid kommit och gått med de otaliga kurser och program jag läst, likasinnade inom samma fritidsaktiviteter (läs "Institution Svett"). Vissa var jag övertygade skulle bestå, men tji fick jag likväl när det rann ut i sanden på samma sätt som tidigare.
Inte förrän en hösttermin 2008, som nyantagen läkarkandidat till senare del av utbildningen, träffade jag A som har blivit en riktigt god stöttepelare på vänskapsfronten. Vänskap på riktigt, vänskap som passerat den där gränsen av ytlig bekantskap och man börjar känna varandra på riktigt. Dessutom, att han spontanbjöd in sig själv till mitt då stundande bröllop efter bara några få dagars umgänge, det får väl betraktas som rätt beundransvärt. Han är åtminstone en av mina närmaste vänner, precis som J och M. Det är som det är, och jag trivs ypperligt med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar