Superman tonight

Ledigheten lider emot sitt obarmhärtiga slut. Varje dag hemma med familjen har i de allra enklaste mått varit helt fantastiska. Gryning till kvällning har kantats av bus, lek, promenader, inspirerande mat, kramar, matandes lillgrabben med flaska då Mamma-Mu sprungit och gömt sig, skratt och inte att förglömma en stor skvalpande butelj av syskonrivalitet. De största barnen har lekt sjukhus i hela bohaget de senaste dagarna och därför finns över huvudtaget ingenting på sina respektive platser längre. Lillebrors sitter har förvandlats till en sjukbår med bandagerade dockor. Klisterlappar blir EKG-kopplingar som de mer än gärna fäster på sin pappas ej hårfria bröstkorg och rycker bort utan pardon med skrattet guppande i halsen. Pappans efterföljande avgrundsvrål har inte mer effekt än att deras skratt brister ut i galasång och en vilja i att repetera samma sak over and over igen. Jag kan varmt rekommendera barn om man behöver en, eller flertalet, vaxningar. Sen prövade grabben sin mammas riktiga stetoskop på sig själv (tydligen passade inte plaststetoskopet längre), följt av en bedjande mening:

- Pappa, jag vill också ha ett stetoskop!
- Ja om man jobbar med sjuka människor får du väl det..
- Menar du doktor som dig?
- Eller sjuksköterska.

Här får grabben ett fundersamt uttryck innan han utbrister:

- Sjuksköterska!? Men jag är ju kille, då ska jag ju vara doktor! Det är ju bara tjejer som är sjuksköterskor!

Efter att jag plockat upp min haka från golvet, stoppat in mina ögon i sina hålor, reflekterat över vad min sexåring just sagt och återfått talförmågan får han lära sig ett och annat om pojkar och flickor. Jamennihörju, hur tusan ska man lära sina barn jämlikhet när de redan i den åldern är så segregerade i sin syn på medmänniskor och sin tillvaro? Tvi vale, jag fick ångest på plats utan ett katastrofschema i handen. Men likväl vilka karaktärer och upplevelser man än möter under ledigheten, detta virrvarr av nytt och familjärt som passerar fortare än man förmår blinka, når sin ände varpå man brutalt ånjo kastas in i den blekgråa vardagen med pannbenet före.
Idag blev man illa påmind om det blekgråa då insikten att om jag inte har någorlunda koll på läget innan 0-200km/h-läget come måndagen så är det lika bra att köra över mig med ett tåg. För att undvika detta brutalt mentala faktum drog jag min lata baksida till jobbets bekanta korridor. Grävde med händerna i den ännu mer bekanta -150 graders-frysen (trust me, riktigt kalla labb-frysar glömmer man näver ever) efter ett litet provrör celler. Satte mig vid mitt skrivbord och skrev ihop en "vad bör du göra när du är tillbaka"-lista och förfasades ett ögonblick över mängden innan jag igenkännande inser att det för det mesta egentligen ser ut just så här. Ingen fara på taket. Vi toppar bara det hela med lite heltidsstudier. Tjoflöjt. Back in business.

Som Bon Jovi sjunger på The Circle;

"There's something about you I wanna rescue
I don't even know you so what does that mean?
Maybe I'm cynical, painfully logical
You're tragic and beautiful and that's enough for me

You're looking for a hero but it's just my old tattoo
Tonight I swear I'd sell my soul to be a hero for you

Who's gonna save you when the stars fall from your sky?
Who's gonna pull you in when the tide gets too high?
Who's gonna hold you when you turn out the lights?

I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight"


Jag hade aldrig kunnat säga det så bra själv.