There's something sincerely beautiful about a little thing called life between eight-thirty and half past eight

Drar axelväskan över huvudet. Bekymmer och frågetecken lämnar jag bakom mig i samma ögonblick som jag stänger dörren till mitt skrivrum. Trycker upp hissen till min våning. Den är gammal, från 60-talet. Innerväggarna är i gediget trä med ristningar från svunna tider om lärare, professorer, tyckanden och viktigpettrar. Varje tur med hissen ger en sorts historisk upplevelse. En inblick i vad som passerat, vad som har varit och aldrig kommer åter och emellanåt små nya fotnoter längst ner i de dammiga hörnen. Historien väver hela tiden sina nya mönster och kopplingar till de personer vars morgon och eftermiddag startar bland dess väggar. Från hissen och ut i den friska luften som bär dofter och känslor av vår men maskeras av de stilla snöflingorna. Går med lugna och harmoniska steg mot hållplatsen samtidigt som snöflingorna dalar ned runtom mig och lindar in mina svepande tankar.
Idag, men för många år sedan gifte de sig, samma dag som jag fyllde två. Min mor och far. I en gammal kyrka i Ammarnäs inramade av fjäll där jag i kyrkans innanmäte hölls på plats av min farmor som matade mig med Zoo-apor från en tablettask. Idag träffade de sin husläkare som gav en dyster men väntad prognos om sjukdomens spridningsförlopp. Senare satt de tillsammans i harmoni, åt en god middag och firade sin bröllopsdag. Deras sista tillsammans.

Utanför fönstret där jag åker fram byts snöflingorna ut mot ett solsken som bryter genom de tunna molnen. Stopp-skylten tänds, jag sitter kvar i sätet med en halvt drömmande blick och inte förrän jag absolut måste reser jag mig upp och kliver ut i den ännu krispigt härliga vårluften som nu ackompanjeras av en strålande sol. Kliver in genom ytterdörren och min sexåriga son kommer springandes nedför trappan med ett dundrande ljud för att slänga sig i armarna på mig. Det dundrande ljudet kommer från hans nya Blixten McQueen-skor han vägrar ta av sig. Där uppe sitter min treåriga dotter med det största av leenden över hennes nya bok. Går in i köket, kysser den jag håller mest kär i hela mitt liv. Något man aldrig, hur klyschigt framställt det än må vara, förstår förrän det tillfälle då blickarna möttes den allra första gången.

Dottern somnar i våran säng. Jag lyfter upp henne, håller hennes varma kropp tätt intill och hon suckar lätt. Lägger ned henne i sin egna säng, stoppar om, pussar henne på pannan och reflektionsmässigt kramar hon om sin lilla nalle och försvinner halvt under det överdimensionerade täcket. Jag går långsamt ut därifrån, lägger igen dörren precis lagomt så en ljusstrimma från hallens lampor lämnar en svag ljusstrimma på den bortre väggen och håller det svartaste mörkret i stilla ro.
Tar sonen i handen och annonserar tandborstning följt av sängsökande. Sjövildheten som så ofta åtföljs hans vardagsförfaranden är bortblåsta och allt är lugnt. Vi går till sängen, han får se Robin Hood. Under hans säng i myshörnan ligger hans Blixten McQueen-skor på en kudde. Efter jag sagt god natt säger han;

- Pappa, jag älskar dig så mycket.

- ....och jag dig.

Drar igen dörren, jag hör hur Robin Hood börjar lura av prins John hans juveler på handen och hur Sir Väs förgäves försöker få hans uppmärksamhet. Slår mig ner i soffan, öppnar boken Att Vara Pappa av Sundvall jag fick i present och börjar läsa några rader. I bakgrunden spelas Loose Heart av vackraste Riverside. Samtidigt slår en tanke mig;

Livet är sannerligen magiskt. Mer så än bara mellan 8:30 och halv nio.

Lita på mig.

Det finns kärlek nog även för den tredje.