Pain, someone says, is only weakness leaving the body

Men jag är mer benägen hålla med om att smärtan är högst reell, verklig och kännbar in i minsta detalj.

Efter en heldag av sanslöst hård träning värker kroppen som en misshandlad sandsäck. Att jag frivilligt (och passionerat) ska genomlida samma grillning i morgon känns just nu nästan något oöverstigligt och jag vet att den muskelvärk som väntar inte är av denna värld. Men alas, det kommer någonting gott ur det i form av inspiration och utveckling. Det är värt teh slit.
Välbehövlig lunch intog ett gäng folk på en italiensk restaurang längs Döbelnsgatan. Den pesto- och basilikadoftande pastan toppad med både pinjenötter och parmesan gick ner fortare än någon hann säga roundhouse. Solen sken och livet var gott. Efter avslutad träningsdag tog jag och kurskamraten H en välbehövlig session kaffe latté på närmaste Espressohouse där vi lapade sol som fattiga Magnecyl brus i glajjor.
Jag vidhåller alltid vid det fantastiska att lära känna nya människor, både de som man delar intressen med och de människor som tvingar en att se saker och ting ur nya perspektiv. Vi hade en grymt trevlig stund innan jag vandrade vidare genom staden och lät min kamera få jobba aktivt under en period. I objektivet fastnade ballonger som blåste omkring på gatan, en kvinna i djävulsröd klänning och mycket annat som kan anses fotografimässigt intressant. Väl ute hos min syster igen lapades det mera sol, åts Skagentoast med vitt vin följt av helgrillad oxfilé med svampsås och rostad potatis. Och rödvin. Igen. Ett bin28.

I morgon är en annan dag.

Men idag var ingenting mindre än fantastisk.